Samhällsordning

Bondelag, oppida, uppsala, Gilgamesh, satell, duke, bryte, Västgötlagen, ionisk världsordning, wanax, fotpall, gille

Det är en utsaga och en sanning med krav på förtydligande. Människan är en "hon" gäller åtminstone för vårt kulturområde där en modergudinna ursprungligen var jorden. Sen är det en annan sak att så långt vi kan se var kollektivet människan gudarnas "ben" under de första årtusendena av ritualsamhället … numera är det en HAN som bestämmer … ibland heter han Persson.

Det var en tredje sak att människan prästen eller prästinnan var uttolkare av gudarnas vilja och formulerade från början vad som var gud. Men egentligen uttolkade de bara kollektivet och folkminnets kunskap och vilja. Orden för gudom brukar kunna lösas upp i att betyda "kunnande" eller förmåga att avla och tillväxa … Av någon anledning vill man gärna sätta in ett filter med uppgift att få forntiden att verka primitiv, rå och aggressiv och andra negativa omdömen vi förfinade civiliserade tror oss undvika när vi skövlar jorden och i världskrig dödar tiotals miljoner.

Än finns ett och annat ortnamn som möjligen är ett bevis för att gudarna dvs. kollektivet människan ägde jorden. Det är de ortnamn som står i dativ och är gudanamn eller attribut till en forn gud. Dativen säger oss ingenting i dag så vi försummar den. Men egentligen skulle namnen föregås av ett "åt" och där man underförstår att den byns folk arbetar åt ifrågavarande gudom .. å andra sidan brukar vi inviga ett och annat i nån kulturpersonlighets namn. Vi är inte så långt från förfäderna och våra gamla gårdar är ofta döpta efter första ägaren.

Nästa steg på vägen mot vårt ägande av jorden är att åtminstone en del frigjorde sig från att vara gudarnas ben. Någon form av fördrag fanns redan att folkland kunne bildas i den då glest bebyggda världen. Det innebar att man skulle "skära" en bit av allmänningen.

Allmänningen var gemensam för alla och krympte under tidens gång till att på slutet bara betyda en allmänning som hörde till byn ... från mina år som underlydande vill jag nog påstå att man egentligen bara krävde att jag hade armar och ben. Hjärnan var det inte så noga med. Vist var jag något av en slav.

I folkminnet finns bevarat olika metoder att "skära" allt från byar till städer. Platsen för Gunnarsnäs kyrka på Dal valdes så att ett par vita oxar fick gå dit de ville och där de stannade skulle kyrkan ligga enligt folkminnet. Liknande metod omnämns i etruskernas folkminne. En annan metod var att i ett kreatursland fick en ung tös driva en kviga från soluppgång till solnedgång för att ringa in ett lämpligt byområde. Under tidig medeltid fick man i Danmark muta in en kornåker genom att bonden kastade sin skära över det fria området. Och hans land blev i proportion till kastarmen.

Före vi fick kungar eller andra med anspråk på makt ägde förstås ingen de omutade områdena. Eller rättare vissa gudar härjade där ... dvs. än virtuella och än deras ställföreträdare. Vad vi ser är att metoden var rakt igenom att man mutade in små öar i det stora landet. Det fanns också en inbyggd princip att ingen skulle få muta in mer än man behövde för sin släkt.

Dessa nya upptagningar var i mångguderiets tolerans fria att ha vilket system de ville. Vi vet förstås inget med säkerhet om det fanns många gudar, men många indikationer finns i bl.a. ortnamnen. På något sätt måste de ju ge namn för att skilja Per Perssa från Per Erssa. De kan dock härstamma från en lång tidsperiod. Ortnamn är av den art att de lever så länge de kontinuerligt bäras av ett släkte.

Vi tvingas spekulera utifrån de få data vi har. Det ende viktiga var att de följde vissa gemensamma regler. Det var en fördel om tideräkning och sedelagar var gemensamma. Ägolagar behövdes förstås inte eftersom ingen egendom skiftades eller skattades förrän folket godtagit kungarna.

Vi vet att samma metod att skära användes sen för att bilda marknadsplatser och senare städer. Dessa skulle sen ingärdas och hade sin egen form av organisation och behövde en del andra lagar än bönderna. På den vägen blev det i vår norröna skogvärld bondelagen för det mesta inne i landet. Längs stränder och vattendrag blev det skilda lagar för dels handel, dels fisket som näring.

Ut ifrån detta kan vi spekulera i om inte det varit så att en eventuell överklass åtminstone sen bronsåldern helt enkelt mutat in ett område där de tillämpat sin egen samhällsform. Detta gäller då exempelvis keltiska oppida och senare hillfort och kanske andra bosättningar som bedrivit en mer aristokratisk samhällsform. Det är ju möjligt att vårt svenska uppsala kan sätta =oppida? Detta skulle förklara en del oklarheter under den skriftlösa historiens gång.

De onormalt stora gravhögarna från exempelvis bronsåldern pekar i sig på en klass har haft större ekonomisk och folklig makt än andra. Dock är det precis som under folkvandringstiden att det är bara en eller några få generationer som fått denna hedersbevisning. Exempelvis här på Dal finns bara 5 storhögar spridda över hela landskapet?

Däremot går det inte att mäta med våra mått och påstå att det var hövdingar som toppred befolkningen i stort. Om vi däremot begränsar oss till att säga att i de områden där gravhögarna finns kanske bedrevs exempelvis en klassisk indoeuropeisk delning av samhället.

Motiven att bygga hillfort, oppida eller andra befästa boplatser är av två slag. Det ena är att man inom dess ramar samlade begärlig egendom … redan sumererna tampades med "bergsfolken". Dessa hade hela tiden ögon på städerna och så snart de såg tecken till svaghet gjorde de räder eller försökte erövra lätt brödföda. En av hjälten Gilgamesh bragder var att bygga murar omkring staden.

Det andra är allmän oro bland folk eller att en erövrare rör sig i grannskapet. Europa var relativt fredligt tills kejsaraspiranterna ville bli världshärskare. Allt efter vad vi kan bedöma av fakta och där ett faktum är att norra Europa var glesbygd. Våra fornborgar talar allmänt för att de var bara tillfälliga skydd. Undantag är några få stycken på Öland och Gotland där rikedomen fanns.

En överklass hade förstås för jämnan alla rikas problem att dölja sin rikedom. Alternativt samla så mycket folk omkring sig att man kunne försvara den. Mängden av folk växer av sig själv med rikedomen. Därmed följer värderandet av de man har klientförhållande med. Självägande bönder är förstås nästan i klass med noblessen och det är från dessa ny nobless rekryteras. Konsthantverkare, barder, skrivare var i de riktiga högdjurens tjänst ock ordet duke torde komma från detta förhållande och kan tolkas kungens/furstens män.

Arrendatorer står ett steg längre ned på skalan och där underförstår vi automatiskt ett klientförhållande till en ägare/uppdragsgivare. Ända till Gustav Wasa dagar tycks dessa ha kallats "einbeiningar" i Norrland och Finland. Faktiskt ser man några på hällristningarna också. Klientförhållandet gäller även soldater och hantverkare vilka värderas högre än pigor, drängar, koner och gamla gubbar. Sistnämnda gamla fanns kanske inte så många eftersom medellivslängden var låg, vilket inte motsäger att det fanns en och annan "torris" av hög ålder.

Denna skisserade ordning avviker inte särskilt mycket från min barndoms storbönder och stora herrgårdar. Ägaren var förstås kung i sitt eget rike. De riktigt store hade förvaltare eller bryte som det hette i forntiden. De olika landskapslagarna definierar bryte olika från att än vara delägare till att i annat landskap vara närmast träl. De största herrarna hade flera/många gårdar så att de kunne resa runt och garanterat få mat och husrum och bedriva handel vid sidan om. Medeltidens herrar hade samma rättigheter och kunne exportera och importera bäst de gitte med det mesta.

Det finns inget i fornmaterialet som skulle kunna bevisa att det fanns hövdingar av despotisk typ. Sen är det en annan sak att kanske de välbeställda med mycket folk och kanske t.o.m. beväpnat … tja, det säger sig själv att de lätt valdes som ledare inom tingsområdets affärer.

Av i synnerhet Västgötalagen ser vi att kungar fick finnas om de skötte sig. Det kunne vara en fördel att ta utombys domare så att man slapp att själv straffa grannen. Däremot är det uppenbart att det fanns en hävdvunnen sed att inom bondens lagrum ville man sköta sina egna affärer.

Ionisk världsordning

Ursprunget finner vi i det hettitiska samhället. En kultur samtidig med Kreta och började före 2000 f.Kr. Den nådde sitt kulmen under bronsåldern och de var troligen först med järnhanteringen. Även om själva Hattilandet nuvarande kärnan av Turkiet miste sin centrala ställning fortsatte den i norra Syrien fram till 700-talet f.Kr. Dess utomhustempel rymmer samma symbolik som i sigillen på nästa sida. Båda sigillen är i princip lika fast det ena är i skrivsymboler och det andra är i någorlunda begripliga figurer.

Men denna gemensamma samhällssyn hade spridit sig från Turkiet till Atlanten mycket tidigare, kanske nästan samtidigt med den hettitiska kulturens blomstring fast det var svårare att praktisera i en glesbygd utan ens befästa små samhällen i början.

Sigillen rymmer en hel världsordning på samma sätt som de symbolrikaste brakteaterna. En del symboler är t.o.m. gemensamma trots att det är ett par tusen års tidsavstånd och geografiskt skenbart ett långt avstånd. Dock inte längre än att man med lätthet kunne göra en tur fram och tillbaka till Hattilandet på en sommar. Alternativt påverkas indirekt via Svarta Havets kulturer.

Vi ser att pelarna sateller är förlagor till de ioniska pelarna i grekisk tempelbyggnadskonst. Vi kan se det hela som en förenklad portal till Parthenontemplet … Parthenonfrisen innehöll det väsentligaste av grekernas gudavärld.

Ovanför vädurshornen är gudarnas värld solörnen vingar, månen en rosett och Venus en stjärna. Hettiterna erövrade Babylonien för en kort tid och påverkades annars också mycket avd stilen därifrån. Rosetten var mångudinnan Inannas symbol och stjärnan hennes syster Ereshkigal är egentligen jordens livmoder.

Det måste ha varit en andlig befrielse för folket att förvisa gudarna utanför människans värld så att man fick frihet att göra vad man vill nedanför. Frihet är något man tar sig och processen pågick flera årtusenden och är väl inte över än. Oftast är det en överklass som tar sig friheter … ja, t.o.m. friheten att vara gudaborna och själva definiera gudomliga lagar.

Det hettitiska samhället och de samtida kulturerna var organiserade på detta vis och Grekland blev det mest ioniska stadssamhället med tiden. Kelterna nådde zenit under sista årtusendet f.Kr. och deras "rike" sträckte sig från Frygien i nordvästra Turkiet till Atlanten. Frankerna tog över den frygiska mössan Tudhalias bär.

Under solörnen finns ytterst symbolerna för sateller eller världspelare. De används även i den rituella symboliken samt i administrationen och är då symboler för städer eller landskap som ingår i federationen. De är även symboler för världshörn och säsonger och används när man beskriver kalendern.

De hettitiska lederna kunne inte göra nånting utan att rådfråga satellernas ledare – grekerna kallade dem lavagetas. De båda satellerna anger bara att satellerna ingår i federationen och kan vara hur många som helst. En del har kanske uppfattat det så att sateller arbetade parvis.

Innanför satellerna finns krigarna ibland symboliserade med bersärker. Under dem finns fötterna vilka antagligen symboliserar jordbrukare och avlare. Vi har en hällristning med en ionisk fyrdelning där två av fälten är markerade med fötter. Ett fällt är markerad med mannen och tinget och yttre försvaret. Det andra med gudinnan eller oldemor som skötte det inre och ekonomin. Ribe domkapitel svarade för stiftets ekonomi och kallades i början Ribe oldemor = Ribe gammalmor. Detta är även vad man kallar jyske ornum ska väl tolkas jyska galthemmet.

………………

Suppiluliumas sigill har i mitten överst dubbelyxan wanax = dubbelyxa symbol för översta ritualmästaren. Vill minnas att just Suppiluliumas fick avbryta att vara vid fronten för att bege sig hem och sköta de sedvanliga ritualen. Under wanax finns symbolen för gud och ledargestalten står på ett ben. Ben betydde redskap och kan betyda såväl materiella som människor att vara gudarnas redskap. Ibland har man här en fotpall och allmänt sågs väl folket som ledarens fotpall eller kanske det är överklassen som bär honom.

Denna genomgång gör att vi bättre förstår symboliken på brakteatern och likaså den mer utvecklade symboliken på Gallehushornen. Man kan även se skillnaderna mellan de två hornen.

Gillet

Vare sig i danskan eller svenskan finns längre något ord för gillets egentliga orsak. Finskan har fortfarande ett speciellt ord talko för ett arbetsgille och oftast när man lägger grund till hus eller gör andra arbeten som behöver många samtidigt. Eftersom roten är TAL som i talo = hus är det rimligt att anta att finska ordets ursprung är husbygge. I min ungdom var jag med åtskilliga gångar att gräva grund eller göra sockel till hus i arbetsgillets form. Det var oftast gillet efteråt som drog och manade på att göra färdigt. Ser att pojkarna här i Hårda Bud har samma tradition.

Förövrigt kan man spekulera i om inte begreppet går tillbaka till långhusen och de större kollektivens tid. Då trummade man ihop folk att bygga hus, lägga om tak eller andra arbeten såsom till skörden. Eddan har bevarat det som Ägirs gille och det motsvarar keltiska Lugnasad i början av augusti eller sentida Olsmässa.

Idolen Lugos är inte längre borta än att en sten finns inmurad i Tömmerby kyrka i Vendsyssel med namnet inristad i en sten och en enkel bild av en liggande man och kanske ett ulvhuvud men kan också vara ett lejonhuvud. Det är den fallne hjälten eller skörden i tiden vid Ulven, som i Gallien kallades Mickel, medan tröskkarlen "han som slår väl" Sucellos är mer känt som Herkules med klubban …

Kristendomen är inte ensam om att animera skördeåret. Lejonet passad in om man observerade himlavalvet annorlunda. Andra vill påstå att Tömmerbys lejon står för helgonet Lucas … men är skillnaden så stor egentligen?

Egypten hade en invecklad höstrit. Vi måste koda om den för att förstå växtåret som en kamp mellan flodhästar. Seth och Osiris var motsatta principer. Osiris var dels utsädet, dels tillväxten. Horus var såväl tiden som den nya skörden medan Seth var de krafter som under växtsäsongen begränsar tillväxten och samtidigt den kraft som tröskar ut det nya kornet. Anubis med schakalhuvud var Skyttens stjärnbild och i symboliken den som stod för prepareringen för förvaring.

Ortnamnen döljer begrepp om: tid att vila … tid att gro … tid att växa … tid att skörda … tid att skilja … tid att vara av … tid att vila. Vi kan även finna några ord för förberedelserna på samma sätt som påsken är en förberedelse för växtsäsongen … egentligen. Ord som Ferrit anger förberedelser för färd … Serrit förmodligen förberedelser för tröskning eller att skilja … Berrit förberedelse för björnrit … Harrit förberedelse för skörd.

Ungdomarna tänkte förstås bara på gillet efteråt. Det gjorde vi åtminstone i min ungdom. Vid vissa gillen hade man bara flickor i tankarna. Dessa gillen befäste kamratskapet helt av sig själv. Även om jag var ung under ockupationen känner jag och minns att gillena kom tätt och det var större sammanhållning bland folk än efter kriget, när gammalt groll kom till ytan igen. Tings- och årstidsgillen var ämnade att även befästa gemenskapen. Därtill också sammankomster rituellt vart tredje, fjärde och nionde år nämns i annalerna.

Det förmodas att de gemensamma gillena var knytkalas eller sammenskudsgille. Var och en tog med sig efter förmåga och allt lades på bordet … agendan skulle vi säga i dag … eller det urgamla gudabordet — en stor sten för några tusen år sen och sen trattbägarna fat på fot.. Det skulle knappast gå i våra dagar då många vill synas och märkas och ingen vill vara lik alla andra.

Detta om den keltiska gemenskapen mellan människor. Det fanns en annan med vidare betydelse. Även den går tillbaka till tiden då människan var nära allt levande. Eller som man ännu under vikingatiden talar om bordsnöt. Ett minne av långhusen då man nästan satt till bord med nöten. De fanns i andra ändan av långhuset

Därtill kommer förmodligen en allmän tro på själavandring. Vilket gjorde att en besläktad själ kunne finnas i det mesta och manade till ödmjukhet in för det mesta. Å andra sidan ledde det till att man inte fruktade döden särskilt mycket. Krigarna som tvingades möta den förberedde sig med rituella handlingar och vist beteende och blev psykiskt osårbara.

Ökad arkeologisk verksamhet inom det vanliga området gravar visar att gravskicken gick in i varandra och det är svårt att generalisera. Men man kan göra ett rätt säkert antagande att ju mer människan bryr sig om det ekonomiska och sitt anseende, desto märkvärdigare blir gravskicket. Därtill blir det gärna att det blir skelettgravar med såväl mat som ägodelar som färdkost för att andravärlden och siderna ska ta väl emot förmodligen. Siderna är förmodligen "di sma unde' jordi" som gotlänningarna säger … och helt säkert att eftervärlden respekterar mer rika gravar än de enkla askurnorna som inte säger nånting.

Samain eller Alla Helgon var då som nu och för tusentals år sen att hålla i minnet förfäderna utan vars folkminne man stod helt naken utan kunskap att odla och avla … numera är vi själva alltid bäst. Man talar även om Bron Trogain som var köttfrosseriets fest efter höstslakten och till detta hör även lagtinget. I en grotta finns ett par symboler som betyder "lagligt beslut" och associera till höstens lagliga beslut att slakta djuren.

Det samkeltiska arvet försvann förstås inte för att en specialiserad överklass drog sig undan. Seder har en förmåga att leva långt efter att folk egentligen glömt vad är orsaken till dem. Speciellt om det innefattar en rolig fest med många upptåg. Lokalt i Europa finns otaliga fester med urgamla rötter. Har en känsla av att Tyskland är värst på det.

Vad som kommer i minnet beror på att jag bor på Dal med ortnamnsminnen av Hjorten och Hindens tid. I Abbots Bromley, Staffordshire, England har man varje måndag efter söndag efter fjärde september en horndans. Den anses vara det äldsta bevarade upptåget. Sällskapet består av 6 behornade och Maid Marian en man i kvinnokläder samt Token i gycklarkostym och en liten pojke med pil och båge. En urgammal förberedelse in för höstjakten.

Det kan också finnas symbolik att året Token är slut, medan pojken är det nya året. Förklädda mannen är symbolen för att gå in i en annan värld.

Får väl säga att jag älskar att vara barbarättling