Indus nakna Gangaur

Induskulturen, Gangaur, Sarasvati, Harappa, Mohenjo Daro, Oxen, Aldebaran, Skorpionen, Antares, tidig vedisk tid, Indus Script, Vishnu, världsordningen, Rahu, Ketu, månhunden, maktens fotpall, Parvati, Siva, Perseus, Plejaderna, nymånegudinna, Asvins, Inanna, An, iset, Astarte, Lait, Afrodite

I Rigveda nämns skepp/ båtar på 33 ställen: Eftersom hymnerna är till gudar använder poeterna liknelser av hur de seglar på såväl himmelshavet som i den jordiska Det är idoler/ begrepp som Solen, Åskan, Elden, Regnet/ Månen, Floden vars rörlighet man beskriver med att färdas i båt. För oss är förstås de indiska namne rätt obegripliga och vad värre är det finns olika dialekter som vi förstås inte känner till. Namn som Surya, Indra, Agni, Soma, Sarasvati säger oss ingenting.

I en strof berättas att Jorden (Aditi) kommer seglande på Floden (Sarasvati) och angör land där sångarna stiger om bord. Floden är den forntida Sarasvati och den har en inkarnation på himlavalvet liksom en stor del av idolerna / gudarna. Det är samma poetiska symbolism vi ser speciellt i Egypten men även i Sumer och förstås på våra nordiska hällar där båtarna seglar i rumtiden. De används för att ange bestämd tid och rum.

Indien är så avlägset även i våra dagar. Det är därför naturligt att Europas och Nordens isolationister underskattar Indiens betydelse i världskulturen och som källa till vår egen. Vi måste lära oss att Indien hör till "de tre stora" de senaste 6000 åren. Framtidens utgrävningar kommer säkerligen till fullo att bevisa det. Indien är dock en av två stora "folkfabriker" som räknar befolkningen i miljarder. Befolkningen växte inte över en natt. Mohenjo Daro var en stad på 50000 och det tycks ha funnits ännu större städer. Kultur är en funktion av omgivning och folkmängd alltså måste det finnas mycket kultur i Indien och det skapas inte över några generationer.

Men med detta följer också att mångkulturens Indien framstår som ett kaos av idéer och kulter där största problemet förmodligen är att man har olika namn på samma företeelse från landskap till landskap. Än så länge är det ett par platser i Indusdalen som får stå för "kulturens vagga" genom att man grävt ut åtminstone delar av dem. Platser på över 200 hektar är inte undersökta i en handvändning.

I dag 2001 har man registrerat runt 2600 arkeologiska platser i det forna Indus som omfattar såväl Indien som Pakistan. Indiens arkeologi är mycket lik Sveriges där 50 % av arbetet är gjort i lilla Skåne och då drar man slutsatser för Sverige nedan Uppsala från det.

Vi vet ej hur många kulturer i klass med Harappa och Mohenjo Daro som har försvunnit exempelvis genom att floden ändrat lopp eller andra omständigheter. Analys av Landsat foton har visat att Indusdalen hade två stora floder Sindhu och Saravati och det mesta av kulturen låg i nuvarande Pakistan. Vi känner till de väldiga naturkrafterna av monsunen som förstärks av avrinning från Himalaya och sen förstås stormarna från Indiska Oceanen som kan äta kuster och deltaområden i stor omfattning. Landdränkning och landhöjning är fenomen vi inte har nån överblick över. I Alta Nordnorge var höjningen ca 5 meter per årtusen under flera tusen år.

Fynden från 4200 f.Kr. är än så länge få. I Rigveda kan vi möjligen se fragment som visar att deras ritualtid började i "Hunden" Canis Major. Det blir då ungefär samma som i de andra kulturerna och man har även Haren som amulett och den hör också till fjärde årtusendet i astrosymboliken

Nästa steg är fasskiftet ca 3100 f.Kr som också inleder den dynastiska tiden i Sumer och Egypten. Det är då allting börjar och vi klart ser att "Tiden var högsta domaren" och företräddes av en överstepräst lokalt. Symboliken fortsatte med djur som idoler /gudar för abstrakta ting. Oxen och förmodligen Aldebaran blev ledstjärna för solåret, medan motstående Skorpionen och Antares blev fixstjärna för månåret.

I de tre kulturområdena blomstrade stadskulturen för att se ett nytt fasskift som egentligen började i Sumer ungefär med akkadiska Sargon ca 2300 f.Kr. när vi ser mänskliga gudar åtminstone för (växt)säsongen Det var en naturlig utveckling i stadssamhällena där tempelritualen innebar att översteprästen höll bröllop med gudinnan varje vår. Samtidigt försvann de lantliga problemen och man fick istället tätortens relationsproblem förutom att hantverken vara svåra att animera med djur.

Runt 2000 f.Kr. ser vi ett astrorituellt fasskifte och man ser förmänskligade stickfigurer av idolerna/ gudarna. Det är steget från de rituella djuren mot ideogram i skriftspråket. Fynden från dessa två platser gav oss tidigt en aning om den utvecklade Induskulturen. Men det är egentligen än så länge bara en glimt av deras rituella kultur där vår analys får fylla ut. Deras Indus Script är endast fragmentariskt tolkad så vi får själva se vad vi kan finna i det efterhanden rika bildmaterialet.

När jag började intressera mig för några decennier sedan läste man om 150 symboler och 1200 fynd av plaketter med skrift och djur. Nu känner man runt 450 symboler från över 3000 enskilda fynd. Utgrävningar pågår ständigt och nya kommer till varje år.

Ett rimligt antagande i alla kulturer är att söka efter deras årsritual. Det var ett sätt att organisera samhället. Ju större folkmängd desto större behov och med detta följde även att man hade råd att ha ett prästerskap som specialiserade sig på ritual och tideräkning. Vi kan kalla tiden före 2000 f.Kr "tidig vedisk tid" efter den litteratur man kallar Rigveda. Perioden fram till 1000 f.Kr. är "vedisk tid" varefter följer hinduismen som förstås bygger på arvet.

Men fragment i vedatexter och arbete vid tolkningen visar att förmodligen har man haft en ritualkultur sen runt 4200 f.Kr. Från de kända Induskulturerna har vi bevis för egyptiskt och mesopotamiskt inflytande från tredje årtusendet f.Kr. eller egentligen kan vi inte helt säkert säga i vilken riktning kulturutbytet skedde. Det är mer som en reflex att vi alltid antar att all kultur kom från Egypten. För Europas del har vi kanske nog fått 60 % av grunderna från Sumer och Indus och 40 % från Egypten uppskattningsvis. Som alltid får vi lämna öppet för avd framtiden kan ge.

Problemet är allmänt att olika kulturer och epoker är överlagrade i hinduismen, varför vi endast med försiktighet kan använda hinduismens källor. Himlavalvet och stjärnbilderna har inte ändrat sig, men däremot stjärnbildernas relativa läge p.g.a. precessionen. Därtill har man glidit från de linjära stjärnbilderna och pragmatisk rumtidstolkning till planeterna och deras irrationella rörelser jämfört med den löpande tiden.

Det är astrologi för stadsmänniskor man får ut av detta. Braminerna hade gott om tid att fundera ut ritual och myter och prästerskapets verksamhet är ofta en självgående process i forntiden. Nästa steg är förstelning och dogmatism. Inom flera religioner får man överhuvudtaget inte ifrågasätta de dogmer som utarbetades för 1000 - 3000 år sedan. Vi behöver denna brasklapp för att inte ta allt bokstavligt.

Skenbart ser det ut som om Indus Scripten försvann och med dem kulturen. Det är mindre väsentligt här där vi söker en ursprunglig modell. Det är inte avsikten att lösa Indus Scriptens gåta, utan se om vi kan finna något som hjälper oss förstå vår egen kultur och kanske även se om vi fått lån från Indien i forntiden. Det är en bra samling från en "isolerad" kultur på gränsen mellan stenålder och bronsålder. Det är en period å flera kulturer skenbart började blomstra och inte minst vår hällkistkultur.

Europeiskt kultur håller sig ofta med allt för många kategorier och även vetenskapen är för splittrad i många discipliner utan sammanhang. Vi ser sol, måne, planeter och stjärnor som skilda objekt. Specialisterna har ändå fler latinska namn. I Den forntida indiska traditionen var alla himlakroppar samma kategori och så förstås fallet även om vi känner våra närmaste bäst.

Det verkar högst sannolikt att man symboliserade det med himmelshavet och däri simmande fiskar. Men i modellen fanns också en fast himmelskontinent med den stora floden Sarasvati Vattengatan eller Mjölkvägen. Egentligen är det inte så stor skillnad mellan religionerna och oss som förlägger idéerna till en övre osynlig sfär. Från speciellt Sumer vet vi detta med säkerhet eftersom ett stort antal idoler i texterna är utmärkta med en stjärna.

Gemensamt för den tidiga symboliken i dessa kulturer är att gudomar/ idoler symboliserades till stor del med djur och deras egenskaper. På "Oxharpan" från Sumer ser vi åtta bilder i vilka hjälten med nedre kroppen av en tjur förekommer ett par gångar. Det symboliserar att han har tjurens styrka eftersom han tämjt "Tjuren" och klarar även andra djur som det syns i två bilder.

De övriga sex bilderna är djur i olika kompositioner. Vi ser Lejon och Antilop servera vid bordet där Tjuren spelar oxharpa och geten ackompanjerar. Bockarna betar på Världsträdet och fågeln Imdugud med mänskligt huvud har ett bar getter i klorna och är en symbol för allseende makten … när jag minns min barndom på landet och att vi använde djur i liknelser och smeknamn var vi kanske inte så långt från sumererna.

Det avbildar hur "i början" djuren var en del av familjen även i palatsen och templen där man än så länge var medvetna om sitt beroende av djurlivet. Växtlivet skenbart syns mindre men den nakna gudinnan och växtlivet var i centrum av ritualet. Grundtanken i samhällsfördraget blev broderskap och/ eller äktenskap mellan odlare och avlare.

När man skulle beskriva verkligheten vad ön man gjorde tog man till liknelser från den normal växtcykeln, så att även metallurgerna "älskade" med malmberget eller med sin metall när de gjorde saker. Det är vår metod att beskriva det okända med det kända. VI har fjärmat oss så mycket från naturligt liv att vi lever i det närmaste i en virtuell värld utan kontakt med naturen.

Kultur är alltid en pågående process där varje tids människor använder den teknik och kunskap de behöver. En del försvinner med tiden medan nytt kommer till. Förutsättningarna ändrades med tillväxten av städer med tempel och normalt stadsliv. I början hade templen egna odlingar men snart nog fick de inkomster i stor utsträckning genom offergåvor. Istället för odlingens problematik blir det samlevnaden i städerna och ritualen som redan var förmänskligade genom Gudinnan och hennes hjälpare utökades till en hel familj med vad som nu händer där.

I sigill från akkadiska Sargons tid runt 2300 f.Kr. har djuren bytts ut mot mänskliga gudar som symboler för säsongen börjande med en figur med ansikte bakåt och framåt i porten till den nya säsongen. I Indus gör man människofigurer med attribut som gör att vi kan känna igen några av deras idoler /begrepp Åskan, Elden, Vattenbäraren m.fl. vilka samtidigt var stjärnbilder.

Nästa steg är att från att ha varit uttolkare av gudarnas vilja blir det mer världsliga härskare som är gudaborna. Steget är inte långt från att prästkungarna hade bröllop med gudinnans ställföreträdare till att nästa generationer kallar sig gudaboren … den stora romerska Augustus porträtteras som en i gudaskaran och hans familj var förstås gudaboren. Undantaget i detta är den egyptiska kulturen som under hela sin blomstring dogmatiskt följde den ursprungliga modellen av faraonen som Årman och förenare av De Två Länderna. Det var ritualet som höll ihop detta mäktiga rike lika långt som Sverige.

…..

Vi får väl också i sammanhanget nämna Vitlyckes stora Oxe som är inskriven i en cirkel och där det finns en man bredvid. Hällen tycks erodera jämt över ytan och en del av figurerna är svaga. Möjligen finns det skuggor av dolkstavar och då kommer vi i datering av hällen till tiden runt 3100 f.Kr. då de stora kulturerna gjorde Aldebaran i Oxen till ledstjärna. Egyptens Narmerpalett har fyra tjurhuvuden. Man finner dem även på keramik före denna tid men Oxen är en stor stjärnbild där Aldebaran ligger mot slutet av dess period..

På andra sidan ser vi överst det "stora hjulet" som är sexdelningen av månåret relaterat till 2 x 6 månader/ stjärnbilder. Förmodligen är hjulet även den cirkumpolära sfären runt polen med de alltid synliga stjärnorna. Eftersom det är frågan om månvarvens bindning är den nakna i mitten Nymånegudinnan. och regnet Soma. Hon håller i två djur som är Rahu och Ketu dvs. dåtida hunddjuren Sirius och vår Skytt och de delade himlavalvet i två samtidigt som Vintergatan förbinder dessa. Men det kan också vara Vintergatan / Vattengatans nakna gudinna stjärnbilden Auriga vars Capella var aktuell vid samma tid.

... På en medeltida kalendersticka från Järestad, Skåne har ägaren satt den "fallande noden" vid 19 augusti och den "stigande noden" vid 21 september. Konsten att följa månens gång fortsatte långt efter att kyrkan tog över månräkningen. Den dag i dag baserar sig kyrkoåret i hög grad på det urgamla ritualåret.

I synnerhet Rahu förbinds med månen och en del braminer i dag kallar den "månhunden" När astronauterna landsteg på månen skämtade braminerna "Nu har månhunden Rahu fått loppor i pälsen". Andra ser en hare i månen och kanske det är ett minne från tiden då Haren under Orion var aktuell som fixstjärna.

I våra hällristningar ser vi hunden Rahu = månens stigande nod vid Ramadan i månadsskiftet juli -- augusti (symboler för noden finns även på medeltida kalenderstickor)

Vintergatan / Mjölkvägen / Via Lacta / Watergate var en abstraktion av de himmelska vattnen eller regnen och ses ofta som en båge över vissa idoler. Den finns förstås i de flesta andra kulturer och mycket tidigt. Vattnets cirkulation i biosfären är början till allt liv. Vår kropp rymmer till 70 % vatten och även där cirkuleras det mycket.

I Rigveda har floden Sarasvati två inkarnationer dvs. i Indusdalen och på himlavalvet. Förmodligen ansåg folk vid systerfloden Sindhu att deras flod var modellen för deras liv. Det har nog varit vanligt att man beskrivit världen efter sin egen "Midgård". En del menar att Midgård är centrum i världsalltet, men folk hade nog inte samma grepp om sin verklighet som vi med våra satelliter.

Den normala världsbilden var horisonten och sen de länder man kände till. De tidigaste världskartorna beskriver en cirkel runt ditt eget land. Exempelvis Sargon II:s karta från mitten av sista årtusendet f.Kr. Det fanns nån udde i nån riktning bortom cirklen såsom exempelvis midnattssolens land man hört om. I ett nationalepos samlas sedan den rådande versionen vid nedskrivandet. I dag heter gudinnan Gangaur i Rajasthan på östsidan av Indus. Vi får inte höra något om myterna runt Ganges som i dag är "den stora indiska floden" i vårt medvetande.

Den Nakna gudinnan är också en urgammal symbol och då tydligen som symbol för vattnets växtkraft ... och vattnet är transportör av vätska i allahanda behållare för tillväxt förstås. Närmare bestämt kom det att bli stjärnbilden Auriga som sitter på Vintergatan och var aktuell som fixstjärna under fjärde och tredje årtusendet f.Kr. I Eddan talas om Jättemön som sitter vid himlens ände och låter sitt vatten.

Indus Scripten och Rigveda ger oss ändock tillsamman en rad glimtar där vi sen kan fylla i tomrummen. I eposet kallas vattnet och månen Soma och det är gudarnas elixir i de högstämda sångerna. Gudar gör dock inte av med mycket så det blev säkerligen över till "benen". Lika viktiga idoler var Agni och Indra som symboler för offret dvs. Indra, åskan med åskvigg och Elden var naturligtvis viktiga för att steka köttet och maktaspekten i detta var att fördela det … mysteriet försvinner i myten när vi översätter namne till de begrepp de verkligen står för.

Monsunåret delas i tre delar och varje säsong inleddes med fest och eldoffer åtminstone bland överklassen om vi får tro Rigveda. Men som i alla kulturer var vårritualet det viktigaste som en symbol för återfödelsen av livet i naturen. För att odla och avla behövde de förstås samma väsentliga kunskaper som våra bönder … förutom giftanvändningen och den moderna tekniken man kan klara sig utan.

I Indien och monsunländerna har den ofta en våldsam aspekt och har fått ytterligare en ikon i Draken på himlavalvet där huvudet finns just på den sidan då monsunen började. Likaså var förstås de stora floderna med smältvatten från Himalaya en verklig makt att räkna med. Närmare havet var Indiska Oceanen den stora draken såsom vi vet från Bangladesh att pålandsstorm kan piska upp vågor högre än hus. Det är naturligt att fråga hur mycket av Indien har havet ätit under årtusen … är det städer med hög kultur och minnen av havsfarare?

Även i Kina blev Draken en symbol som lever kvar i medvetandet och är mer än just ett symboldjur för festivaler. När kineserna bygger skyskrapare lämnar de mellanrum mellan blocken så att Draken kon flyga emellan dem. Kinesiskan är ett ofta poetisk bildspråk och det ska här tydas att de regntunga molnen skulle driva in fukt i skyskraporna om det var en stum vägg emot.

Detta är bl.a. en av orsakerna till att jag i hög grad använder ursprungliga beskrivande namn för att vi ska förstå de rationella tankarna bakom. Den Nakna gudinnan är den äldsta mänskliga idolen vi kan identifiera från grottorna i Frankrike. I La Madeleine-grottan har konstnären använt klippan att ska en bild av en liggande naken kvinna. Den säger inte så mycket mer än nakenheten och vi får låta vår intuition berätta vad man tänkt.

Laussel-grottans stående nakna med ett horn ger oss lite mer att ta på eftersom hornet associerar till månen och månen i sin tur till vatten och regn. Detta är baserat på vad vi från mycket senare kulturer. Hornet blev också symbol för ymnighet eftersom vatten är en förutsättning för fruktbarhet och i många länder har det alltid varit en bristvara. Det är inte utan att man tänker på regnmakare när man läser en del av de forntida texterna.

Senaste dateringen från Laussel är att bilderna gjorde för 16000 år sen. Förra året gjorde man fynd i Cussac-grottan man preliminärt daterar till mellan 22000 och 28000 år gamla. Hoppas vi snart får bilder från de grottorna som är så känsliga att bara experterna får besöka dem, men man lovar att gör repliker av de viktigaste delarna

…Kvinnorna i de franska grottorna liknar ju i hög grad våra dagars mogna kvinnor så det finns ingen orsak att fantisera om vilda stenålderskvinnor som slog sin man i skallen och drog hem honom i året … detta sagt med tanke på att bortom 3000 f.Kr. tycks kvinnorna inte haft stora problem med frigörelsen. De hade en stark ställning och bl.a. eftersom den stora gudomen var kvinna och fruktbarhet.

Går vi ytterligare 1000 -- 2000 år bakåt minskar de arkeologiska bevisen drastisk. Men vi får ändock tänka oss det finns en kontinuerlig kulturgemenskap runt Den Nakna speciellt i ett band från Atlanten till Stilla Havet där vi har sporadiska bevis för att hennes "närvaro" är lika påtagligt som nymånens stigande under alla årtusen … senare får hon "syskon" som "den sovande underjorden", "den klädda" och "hon med de stora tuttarna". Sumers litteratur är bästa källan till "uppfinningarnas moder" och även den mörka sidan hos kvinna förmodligen bunden till kvinnans månatliga besvär.

Vi känner avsnittet från himlavalvet med Auriga / Sarasvati / Parvati regngudinnan, den knäböjande unga mannen Siva / Perseus avlaren, de sju tärnorna Plejaderna och väduren Aries som liknar egyptiska Khnum. I mitten till vänster finns en symbol som betyder "första halvan" eftersom deras år var delad i två halvor liksom i alla andra kulturer i "Gamla Världen" inklusive Europa. Indus hör nog till gamla världen som vi ser i dessa filer. Detta sigill är tydligen från mitten eller slutet av Indusperioden.

Hon är "Den nakna Gudinnan" med många namn har en månsymbol på huvudet. Vi vet att säsongen började vid första nymåne efter vårdagjämning. Hennes andra inkarnation är Nymånegudinnan som även avbildats som regnets gudinna och den himmelska Vattengatans symbol. Lotusstänglarna på vardera sidan kallas Asvins dvs. vänner och hjälpare.

Vill man hitta något mer ursprungligt ska man söka sig till provinserna och deras varierande ritual. I Rajasthan har man i mars–april dvs. vid vårdagjämningen en minst 18 dagars fest där Sivas hustru Gangaur / Parvati är huvudföremålet och det är i det närmaste en kvinnofest.

Det är fest och ritual till våren, kärleken, äktenskapet och fruktbarheten. Festen börjar med fasta, sen processioner med lerbilder av Gangaur och kvinnorna är festklädda. Nästa dag är gunga-dagen då kvinnorna gungar under de stora träden, medan män och pojkar spanar in förstås … det kan pågå i flera dagar. Resten av tiden är sång, dans och offer till Gangaur såsom frukter, blommor, grönt gräs, krukor fyllda med vatten.

Det slutar med rituellt badande för såväl leridoler som folk i närliggande sjö eller flod … det finns förstås en del myter och berättelser om dessa fester och riter man säger vara minst 3000 år, men kan lika väl vara fyra till sextusen år gamla. Något liknande kan ha nått till Norden exempelvis för 4000 år sedan. Vi kan jämföra med de nakna fotspåren på Laghällen i Tisselskog som anger att Den Nakna gav lagen och nedför hällen mot sjön går nakna fotspår som symboliserar rituellt bad.

Plejaderna blev ett vårtecken på många håll i världen. Det speciella med dem är att de växlar i lyskraft och detta säger något om väderleken. Nutida vetare har funnit att det beror på säsongsväxlingar i de högra luftlagren. Folkloristerna är ofta mer intresserade av de växlande myterna än av det kalendariska och att de gav ett riktmärke för vår och vinter genom att man iakttog när de syntes samtidigt med soluppgången.

Plejaderna bär hög huvudbonad och lång hårpiska och det var på modet under en tid i såväl Indien som Anatolien och Levanten. Exempelvis i hettitisk symbolik bär idolerna lång hårpiska under andra årtusendet f.Kr. Liknande figurer finner vi på några hällar i Östfold och Bohuslän.

Greken Hesiodos skrev omkring 700 f.Kr. sitt Verk och Dagar och där finns en vers om de Beotiska böndernas år:

Vid den tiden steg Plejaderna vid soluppgången runt 5 - 10 maj i Beotia. Det var tid för skörd av vin och oliver. De var synliga resten av året och fram till nästa April och var sedan osynliga för 40 dagar. Mellan 5 - 11 November försvann de just före skymningen och vintern började … kanske dessa tumregler också nådde Bohuslän där vi ser någon plog / årder av beotisk typ.

Våra historiker berättar oftast om antiken alternativt mellersta riket i Egypten. Därför kan dessa uppgifter bara stämma in på den tiden p.g.a. precessionen. Vi får dock bekräftat hur viktig stjärnhimmeln var som "den stora årsklockan". Astronomernas stjärnangivelser är i regel soluppgång och i öst med fast tidpunkt vårdagjämningen.. Medan många säkerligen följde sin stjärnbild hela året och gjorde en kalender efter det.

Precessionen gör att bildsymboliken gällde högst under ett par tusen år. Men som vi ser traditionens makt är stor eftersom man fortsätter. Men detta sigill var aktuellt fr.o.m. Auriga t.o.m. Aries dvs. i flera tusen år Tillblivelsemyterna kan man bortse ifrån i detta sammanhang. Med hjälp av Rigveda-sånger kan vi se att man vävde ritual och sånger för det praktiska året ur stjärnbildernas symbolik.

Den spiralhornade bocken lever fortfarande i Himalaya och har tydligen en eftertraktad ull. Här är det såväl Djurkretsens Aries och verklighetens djur och fruktbarhet som skymtar i Den Naknas sång ur Rigveda. Det var förstås vanligt med sexuella anspelningar och animeringar i synnerhet i vårens tid.

Stroferna är en inbjudan till den unga mannen i mars vid upptakten till växtsäsongen både för människor och natur. En ung flicka fick inte ha samlag förrän hon fått pubishår. Eftersom hon är regnet och han är växtkraften underförstår man att de vill få fåret att växa under kommande säsong .

Vår kultur har förvillat sig från den naturliga vördnaden för naturens fruktbarhet. Allehanda tabun har utvecklats så vi får inte njuta av det lite frivola som är en förutsättning för att vi ska älska att älska. Kan vi inte älska själva hur skulle vi kunna älska naturens överdådiga blomning. Vi tycks vilja ha synpunkter på allt i naturen, fast vi inte begriper oss på den egentligen. Det skrivs utifrån vår tid alla miljöhot.

Det bevingade lejonet drar en vagn med en himmelsguden An och med finns även ett par andra hjälpare såsom blixtfågeln Anzu och en tjänarinnan bevattnar jorden med Bägaren som finns på himlavalvet. Altaret har samma form som egyptisk "steget" iset som betyder "Hon stiger ned". De olika kulturerna hade en del likadana symboler. I ett landskap med endast 200 mm årligt regn var förstås all regn välkommen.

Temat synes vara en föregångare till vår egen Åke-Tor som tog över bronsålderns gudinna i av kattor dragen vagn. Åtminstone i Inannas städer blev hon symbol för de flesta verksamheter ... På samma sätt blev Tor en bondegud som var symbol för många saker. Det var ett sätt att samla idéer och världsuppfattning under en hatt så att säga. För noblessen blev förstås Oden ledaren, fast det egentligen var en animering av ledarfunktionen inom människan.

I Palestina kallas hon Astarte / Lait och kanske flera namn och är en naken gudinnan med flätor som håller i två lotusstänglar. De var symboler för fruktbarheten och en sorts animerade "hjälpare" såsom gödsling och bevattning.

I Indien var lotusen en poetisk omskrivning för kvinnans kön. Brahman föddes ur en lotus ursprungen ur Vishnus navel. Poesin behöver inte alltid sanna beskrivningar utan kan vara omskrivningar och fantasirika bilder av naturens gång. Ibland förstår man den underliggande meningen … ibland inte.

Hos oss är det oftast bara ett par nakna fötter … man vet ju ej alltid hur man ska beskriva en underskön kvinna … i Afroditetemplet på Cypern har man bara en svart sten eftersom hon är för vacker för att avbilda.

Den egentliga Induskulturen var samtidig med den sumeriska och hade sin blomning under tredje årtusendet. Tidigare hade arkeologerna vattentäta skott mellan kulturer och epoker. Numera inser man att folket fortsatte att bära de väsentligaste kulturelementen även om de s.k. högkulturerna med dess aristokrati försvann. Att man funnit rester på Påsköarna i vår tid visar en kulturs livskraft. I Turkiet odlar man fortfarande kultur som fanns långt före turkarna tog över.

De nakna fotspåren som går nedför hällen får oss att tänka på rituellt badande i den stil vi känner från Indien. Förmodligen kommer idéerna till dessa två lagar via Levanten där vi också ser hur kulturintryck kom från alla världens hörn. Dessa två hällar visar att Den Nakna "kom hit" och säkert kan bindas till platsen. Men det finns specifikt nakna fotspår på många håll i våra hällbilder.

Referenser

Jag är dem och många andra stor tack skyldig för deras kunskap som gett mycket bidrag till vad jag skrivit om Indus. Det är svårt att tacka alla eftersom det skulle bli en lång lista och min tid skulle gå åt till den. Jag är dock inte helt överens med nutida tolkare eftersom jag anser att de översett den nära släktskapen i själva texterna dvs. även Indus Script borde bygga på ett stavelsealfabet kompletterat med ordsymboler och speciellt för astronomiska och rituella begrepp.

Vidare överser man Djurkretsen och stjärnbildernas betydelse för det rituella innehållet. I sumeriska texter föregås gudanamn i regel av en stjärnsymbol., vilket indikerar att dessa hade en inkarnation på himlavalvet. Astrologi och planeter var nog inte till stor hjälp vid praktisk odling och kalender. Därför måste grunden för rituella kalendern vara Djurkretsen och den praktiska astronomin även i Indien.

juli 2001 catshaman