Induskulturens astrosymbolism

Induskulturen, stjärnhimmeln, Djurkrets, Zodiak, Tidsfloden, årstid, solstånd, subtropiska området, tredelat månår, fyrdelat solår, solkvadrat, månhjul, Djurkretsen, Varuna, Vishnu, världsordning, maktens fotpall, världsträd, konjunktion

Först ett grundläggande påpekande om hur stjärnhimmeln ter sig i Norden respektive på söderns bredgrader låt oss säga medelvärdet 30 grader nordlig. Eftersom de tre stora forntida kulturerna ligger på ungefär samma breddgrader är det inge problem där. Indiens astronomi är därmed lätt att fpnga medan vi får tänka till när vi jämför med Norden.

VI får också hålla i minnet att exempelvis engelsk astronomi är mycket mer än just Stonehenge. Redan i närheten finns "causeways", avenyer och stenrader från fjärde årtusendet och förmodligen äldre. Det är anläggningar som vittnar om rituella processioner och följen som ett sätt att följa Tiden. Fjärde och tredje årtusendet är del de astronomiskt riktade anläggningarnas tid och underjordstemplen som motpol till solpelaren.

We kan inte omedelbart fastslå var Djurkretsen /Zodiaken skapades. Det är lättare att diplomatiskt säga att den skapades i ett bälte mellan Atlanten och Stilla Havet. Däremot har säkerligen just flodländerna givit ett starkt bidrag genom att göra det pedagogiskt till en resa längs Tidsfloden. Egypten med sin Två-länders-filosofi och faraonens rituella resa längs Nilen är en fysisk modell som är lika lång som Sverige i den egyptiska delen

I detta fall söder om Järestad, Skåne eller mer exakt vid Glimmingehus dvs. 55^o latituden. Bilden stämmer någorlunda för i dag. I det historiska perspektivet och med hänsyn till precessionen låg banorna längre söderut och Capella var inte synlig hela året såsom den är nu. Streckade linjer är den osynliga delen av varvet.

Observera att det är bara vid dagjämningarna vi har soluppgång i öster eftersom det växlar mellan nordlig och sydlig vändkrets. Månbanan är 5 grader förskjuten från solbanan och vi har månbanan lägst runt augusti. I England finns några anläggningar där man såg månen rulla över en vågrätt seten vid dess lägsta läge.

Vår solbana växlar mellan minima och maxima och banan i stjärnkretsen är som lägst runt månadsskiftet juli augusti, där vi för närvarande kan se 11 av 12 stjärnbilder längs synranden. Den enda som fattas är Kräftan. Man kan kalla det Ägirs Gille i Lokasenna på alla utom Hel var närvarande. Det var räfst och rättarting efter sommarhalvåret då i synnerhet årmännen fick stå tillsvars.

 … På Egyptens, Sumers och Indus breddgrader kunne man enkelt få en nordriktningen genom att sätta upp ett benben med origo riktat mot den stjärna som var polstjärna för tillfället med hänsyn till precessionen. I övrigt växlar solbanan mellan 30 grader nordlig och sydlig varför de enda brukbara observationsriktningarna är öst och väst.

Det utvecklades en allmän praksis då man definierade solåret efter uppgång i öst vid vårdagjämningen. Mån året iakttogs i väst. För hela kända ritualtiden 3000 till 1300 f.Kr. var de aktuella då Oxen och Skorpionen i de flesta tempel. Vidare må nämnas att ny och nedan ser annorlunda ut, där månbågarna istället blir horisontella så som man ser det.

För oss är det naturligt att dela året i årstider efter solstånden även om det inte passa alla tider och ställen i den tempererade sfären. Därför blev kvartalsdelningen också efter detta och det 4-ekriga hjulet är symbol för detta. Senare fann man att lägena mitt emellan att ca. 1 februari, 1 maj, 1 augusti och 1 oktober var en mer naturlig delning och den är främst känt från keltiska världen. Det 8-ekriga hjulet är symbol för detta där sen kvartalslinjerna förstås är lodrät och vågrätt.

I det subtropiska området och monsunländerna är det lämpligare med tredelning av året eller ännu finare delning representerat av det 6-ekriga hjulet. Man får då par av månader i Indien med början mitten av mars våren vasanta till mitten av maj; därefter första varsha heta tiden till mitten av juli; regntiden andra varsha till mitten av september; hösten sarad till mitten av november; vintern hamata tillmitten av januari och tötiden sisiva till mitten av mars. Observera de indiska tidsorden är kultur- och tidsbundna.

Att hornen är vända framåt på geten är för kompositionens skuld. Vi ser det även på andra sigill av exempelvis två getter där man vill skapa en balanserad komposition. Å andra sigill ser vi en normal långhornad get som nådde även Nordens hällar … naturens stenbock i bergen har långa horn. Om den sen var reell eller bara dekorativ och en symbol är en annan fråga.

Sammansatta figurer ser vi även i den sumeriska symboliken och det är antagligen dessa som gett upphov till de senare märkliga sammansatta varelserna. Vissa av varelserna med vingar kan man möjligen se som en markering att vederbörande hör till himmelssfären. Den sumeriska getfisken är uppenbarligen en sammansättning av get och fisk och på den ursprungliga har den en tredje symbol för att markera ytterligare en stjärnbild avsedd att avbilda en period.

Tredelat månår

Om de tre huvudena representerar perioder borde de motsvara vår Tvillingarna, Vågen och Vattenmannen, men tyvärr finns för lite material för att närmare illustrera detta. Däremot finns ett trekantig sigill som tydligen avser att avbilda såväl det tredelade månåret med anknytning till ett fyrdelat solår.

Detta ger ingen exakt datering eller exakta fixstjärnor för månåret. Men de är inte exakta ens vid tidsbestämningen eftersom nymånen vid en viss tidpunkt varierar nästan ett månvarv. Dessutom är väderlek något högst variabelt och har kanske egna cyklar. Man kan inte gå efter kalendern utan måste anpassa sig till verkligheten. Men har man väl bestämt första månvarvet för säsongen kan man ändock bestämma tiden.

Vi känner till många triader från keltiska världen och även i vår sentida Edda finns en del kvar. Den äldsta triaden är tre "barnsbördens idoler" som gett namn åt månaderna maj, juni och juli som växtperiod. Andra triader är stjärnbilder som finns på jämna avstånd 60 grader och delar Djurkretsen i tre.

När vi läser de vediska och hinduiska texterna finner vi att fantasin har ingen gränser. När kanske 60 generationer braminer tolkat den ursprungliga symboliken. Vi vet ej heller om alla följde den rent logiska astronomin eller kanske hade andra system.

Vi kan inte direkt läsa texten men ändock förstå andemeningen. Längst till vänster har vi solkvadraten med inskrivet månhjul. De två strecken betyder antagligen "lika med" och man underförstår någon konjunktion dvs. "himlakroppar i linje". Fisken läses "min" som betyder "stjärna" i detta sammanhang och pilen uttrycker en bestämd rörelse /flöde. Sista symbolen torde ange gräns mellan årstider/ perioder.

Här måste vi förklara att de liksom vi såg ibland himlen som ett hav och stjärnorna gavs nämn efter fisken "min". Vidare gjorde man ingen skillnad på planeter och stjärnor och de är förstås vår europeiska konvention som skiljer på sol, måne, jord, planeter, stjärnor. Indierna har förstås rätt himlakropp som himlakropp.

Vi kallas det Djurkretsen även om det redan från början fanns några and ikoner. Alltså kan vi fråga oss om inte följande sigill rymmer en del av djurkretsen antingen som symboler för sjättedelar eller de som ligger på kardinallinjer i ett kors eller annan konfiguration.

Eftersom man möjligen kan se tre av Varuna / Vishnus fyra näsor/ ansikten är detta rimligen världsordningen, men det kan också vara Brahman skaparen i mitten av universum. Det är icke en rent mänsklig varelse och det går tillbaka på den urtida logiken "allt är människa" dvs. människan är också djuren. Varuna är ett äldre namn och motsvarar Ouranos.

Det fanns en vis logik speciellt i Indien och Egypten att animera sina idoler och gudomar i djurgestalt. Dels fick det folk att vörda djuren som en del av livsrummet, dels gjorde det begreppen mer allmängiltiga. Oftast ska dessa idolers namn översättas direkt till vårt språk för att vi ska förstå andemeningen i begreppen.

Man har föreslagit än att det ska en yogi, dvs. visman eller Siva avlaren och upprätthållaren. Denna förekommer med sin maka Parvati i andra sammanhang och är knappast mannens aspekt som gammal och vis. Vi vet från Rigveda att i tidig tid hade man 7 sager som idoler dvs. visdomen var i högsätet liksom Gamla Vise Väinämöinen i Kalevala. Pondus ökar sen med storleken på befolkningen och likaså hovet runt om.

Här sitter Vishnu på "maktens fotpall" enligt senare logik. I vår tid vill man gärna se makten som aggressiv med underförstådda vapen. Den starkaste makten är den som klarar sig utan vapen … men det tar lång tid innan amerikanare och israeler lär sig den visdomen. Bevisen på utövande vapenmakt i kulturerna är få när det gäller forntiden. En världsordning måste bygga på bevarande av släktet och värnande av fruktbarheten … vapenmakt förstör och tär på resurserna.

Under pallen finns ett par getter och det är en liknande symbolism som i Sumer och Egypten. Det finns plaketter där två getter betar på ett fikonträd och associerar till en passus "två getter betar i världsträdet". Den centrala figuren i deras världsordning är ibland Världsträdet. Kanske det är den vegetativa krona som finns i vissa sigill.

Han är omgiven av Indus egen djurkrets med noshörning, elefant, tiger, vattenbuffel, getter plus mannen som finns på himlavalvet i de flesta kulturerna. Det är inte vilka djur som helst utan de rituella och här fattas Enhörningen. Den är en Indus-skapelse och som definitivt hör till deras djurkrets under vår Gemini eftersom där finns en symbol för Argos-skeppet också. Det är en plakett för början av det ursprungliga stjärnåret på samma sätt som Shamash / Janus i Sumer.

Vi moderna människor förvirras lät av poetiska omskrivningar eller andra ord för naturliga ting. Så förvånas vi över att Brahman eller Vishnu ser åt de fyra naturliga väderstrecken men det utsäger att de omfattar allt och i ordning. På Indus breddgrader var de naturligt bundna till fysiska fenomen. Lika undrande är vi när egyptier eller kanske egyptologer säger att de hade fyra himlastoder. Lika svårt är det för oss att smälta att man talar om Irminsul den stora världspelaren som blev bopåle.

Den hinduiska religion vi känner är allt för kaotisk för att det annars ska vara meningsfullt att söka nån enkel begriplig förklaring. Det är kanske inte meningen vi ska förstå, utan vi ska ledas in i mystiken av prästerskapet.

Den stora triaden är Brahman, Vishnu och Siva … lite motsägelsefullt sägs att Brahman är född ur en lotus ursprungen ur Vishnus navel. Det blir något av en cirkel. Vishnu har tio inkarnationer och är i den nionde nu. Dock tycks detta vara en sentida tolkning. En av hans första inkarnationer var Sköldpaddan och det finns invecklade myter om den. Verkligheten är antagligen att i någon region var sköldpaddan vår Kräfta och myterna handlade om nedgången till underjorden. Man kan anta att Vishnus inkarnationer en gång var lägen inom djurkretsen.

Cirkeln i mitten förmodligen den cirkumpolära delen. Långbenet till vänster har kanske ena benet i jorden. Den vingade figuren visar en sträcka mellan två lägen och betyder förmodligen "konjunktion" dvs. två himlakroppar i linje och då mellan solkvadrat och månhjul.

Så snart vi inser att man följt solstånd och månvarv inser man att man måste haft metoder för att mäta och beskriva dessa lägen. Här kan vi inte säga så mycket om metoderna. Men vi kan jämföra med våra europeiska stenrader och anläggningar och även med vårt nordiska ritual att "gå i jord".

Symbolerna ovanför noshörningen kan också ha använts i en geometri som använts för mäta himlavalvet. De sneda figurerna indikerar att det rutnät man tänker sig på himlavalvet vid en viss tid på året ser ska mätas med sneda linjer. I princip kan man som vi rita en tvådimensionell modell på marken och tänka sig resa den i 45 graders vinkel för att få en grov uppskattning av hur det ser ut i rymdfigur.

Dubbelyxfiguren har i regel ena bladet heldraget, medan andra är öppet eller markerat som om det skulle vara i jorden dvs. negativt. I detta fall kanske det hellre är en krabbsymbol som betyder "gripa / ta i eller synonym". Här finns en korsande symbol som förmodligen betyder måne. Medan nästa kanske betyder måne och dess fas. Den sneda figuren anger en fas i månåret och sist finns månhjulet. Det är möjligt att detta är Ramadan och att Noshörningen fanns i trakten av Skytten. Detta får gälla tills jag hittar säkra bevis för de olika djurens plats på himlavalvet.

Egbert Richter-Ushanas föreslår att symbolerna ska läsas som ord. Det går kanske för vissa sigill som detta. Men det skulle leda till att det i Indus Script bara fanns runt 450 ord eller lika många som det finns symboler. Det vore naturligt om ritualastronomin har sin "vokabulär" av symboler. Asko Parpola har visat att det sannolikt också finns ett stavelsespråk. Detta liknar förhållandet i sumeriskan där dock tack vara kilskriften språket levde i flera tusen år och det blir svårare att se vad som gällde under tredje årtusendet f.Kr.

Här ser vi en rad vi läser från vänster en "nymåne". Det är in internationell symbol även om Söderns måne "ligger" men det passar bättre i denna form i skrift. Även nästa symbol förekommer på många ställen och läses "lika". Nästa symbol är mer hoppressad än normalt, men den finns i tre olika utförande och jag antar den ska läsas "period" dvs. vår "termin" för en tredjedels år. Sista symbolen anger halvdel av solåret. Naturligtvis har dessa symboler använts även i löpande text och kanske som stavelser.