Bronsålderns kvinnodräkt och kulturutbyte

Bronsålderns kvinnokläder och kulturutbyte

Kvinnogravarna kan inte gärna vara efter krigslystna hövdingar. Guldhalskragarna tyder närmast på att vissa folkland hade en prästinna som andlig ledare. Mansringarna finns ensamma eller i par och tyder på antingen en manliga ledare eller ett par eller tre.

Minoiska gudinnan, volangkjol, guldhalskragar och mansringar, handel, Egtved, Knossos på Kreta, Skrydstrup, Ölby-kvinnans skört, Inanna, sari-betonad dräkt, spiralmönster, Hyperboréer, Högsäte, Mykene, Kivik, Herodotus, Delos, Artemistempel, Artemis och Apollo

Kulturutbyte | dräkter på hällarna |gudinnor |Fenicierna | Båtar Sumer -Egypten | båtar Fenicien - ägeiska | kultur import - båtbyggare | Tvåsamt | Ioniskt arv | Vädurens tid | indexB| hem |

 ...................

Minoiskt och danskt bronsåldersmode

Högra bilden är S.Nancke Kroghs och hans bekanta kvinnor som rekonstruerat dräkter efter de sju fynden i Danmark. Kanske den minoiska gudinnan inspirerat dem till de nakna brösten. I Grekland och i virtuella världen kan man vara naken.

Däremot är jag skeptisk om det går i Danmark. När jag kom tillbaka till Danmark efter tio år i annat klimat frös jag som en liten hund första sommaren även med kläder på. Även om klimatet kanske var varmare då och det fanns lite mer skogar än nu, så är det svårt att tro att bara bröst var det normala

I mina unga dar var det lite ekivokt att avbilda om ens den minoiska gudinnan med ormarna. Mycket värre var det på tjugotalet när man i Danmark utgrävde Egtved-pigens grav. Vi kan föreställa oss att man fick alla tänkbara fantasier om osedliga människor under bronsåldern.

Etablissemanget visade samma viktorianska moral som när svenska ärkebiskopen förfasade sig över korta kjolar och rekommenderade byxor ... en rekommendation som tycks ha gått vägen … fast numera tycker en del att flickorna är för maskulina. Människan mäter alltid med sina egna och tidens mått.

Darlene inspirerade till detta kapitel genom att hon frågade mig om ett nätmönster på en grekisk dräkt i en bild hade rituell betydelse. Det omedelbara svaret är sällan entydigt. Mycket av den tidiga konsten visade rituella handlingar eller gudavärldens bravader. Vi kan oftast identifiera dem genom exempelvis dräkt, attribut eller innehållet i scenen. Det gör att en scen med en kvinnan kan vara rituell och möjligen en gudinna … det kan vara en prästinna som gudinnans jordiska ställföreträdare i rituell dräkt … eller noblessen som tar efter den i templen föreskrivna dräkten … och sist kommer vanligt folks dräkter.

Den minoiska figurinen har en volangkjol som vi ser i sumeriska bilder från och med akkadiska dynastin ca 2300 f.Kr. Den nådde även Kreta och förekommer ochså i Mykene, där sistnämnda är yngsta kulturen som blomstrade 1400 - 1200 f.Kr.

I symboliken representerar de bara brösten naturens närande aspekt. Vi möter tidigt "Gudinnan med brösten" på Malta fjärde årtusendet f.Kr. En rätt sen bild av en gudinna med skenbart många bröst är Cybele från Efesos. Det har visat sig att de troligen är tjurblåsor, så det är i överförd bemärkelse de symboliserar fruktbarhet.

Som sagt nakna bröst och korta kjolar var inte populära på tjugotalet. Däremot var det OK att visa vapnen från kvinnogravarna. Nationell historia tummar ofta på sanningen där man gärna visar guld och glitter men undertrycker vanliga människors vardag. Om man visar vanligt folk ska de framställas så eländiga som möjliga för att vi ska framstå som högt utvecklade. Nu svor jag i historien och arkeologins katedral.

Normalt söker jag efter medelmänniskans vardag även i forntiden. Men om man som i detta fall bara har tillgång till överklassens kläder och attribut får man inrätta sig därefter. Noblessen är alltid kulturbärare om vi med kultur menar rituella prylar och lyx. Därtill har de som handelsmän även fört hem såväl nyttiga som onyttiga prylar. Om vi ser bilder av någonting på våra hällar är det inte sagt att man verkligen utnyttjat det. Det är kanske bara en minnesanteckning om vad man sett i främmande land.

Ett exempel är en hällristning på Bornholm som helt tydligt är en instruktion hur man fångar bläcksprutor med kruka ... se Kultur i lasten. Ett fångstsätt man fortfarande använder i Medelhavet: däremot är det knappast troligt att man funnit användning för det i Norden ... om man nu inte använt det för kräftor, men mjärdar har man använt mycket längre än sen bronsåldern. Däremot är det tydligt att man på Bornholm lärt sig bearbeta guldplåt av grekerna.

Danmark-Skåne, Östersjöns stora öar och norra Tyskland är kärnan i Nordens bronsålder som rymmer forna Anglosaxiska området. Dess blomstringstid är från ca 1700 till 500 f.Kr. och storhögarna oftast med ekkistor dateras till 1500 till 1100 f.Kr. I Skandinaviens inland är perioden möjligen lite senare 1300-1100 f.Kr och under denna period visar pollenkurvorna på sädesodling.

Ända sen fynden på tjugotalet har man haft teorin att gravarna skulle vara efter hövdingar som styrde och ställde och förslavade folket. Här ska inte tas upp alla fakta, men mina studier tycks peka på att man levde i ett ritualsamhälle till 500 e.Kr. när man övergav guldhalskragar och mansringar.

Det var en hel kultur som försvann med dem. Vi vet ej om guldet är från plundringen av Efesos och andra tempel samt romersk sold eller om en del t.o.m. är rester från bronsåldern. Guldet hade inget direkt penningvärde som vi ser av fynden. Däremot hade det stort rituellt värde.

I en mångkultur finns flera lösningar. En del av de funna svärden har inte använts alls och på våra hällar ser vi oftast paradyxor i en rituell position.

Även om man i Danmark och Skåne har större samlingar av högar tycks det inte ha varit en allmän sed. Man har även grävt ut högar utan likfynd och då kan högen bara vara en rituell grav. Här på Dal tycks storhögarna ha varit en engångsföreteelse i varje forntida folkland.

Min slutsats kan bara bli att utgångsvärdet för hela bronsåldern är att man levde i ett ritualsamhälle. En del av överklassen sysslade med handel, vilket är ett oundvikligt faktum i ett land utan egna metaller. Handel var helt enkelt nödvändigt för metallkulturen.

Senare historia visar på en överklass som var som små öar i samfälligheten. Åtminstone i övriga nordiska folkländer undantagen Danmark fanns det gott om plats och ingen anledning att strida om jord och herravälde. Fredlig handel är i längden billigaste sättet att tjäna pengar på andras bekostnad.

Egtved-pigen så som hon ligger på Nationalmuseet i Köpenhamn

Flickan har en kort blus och ett kort skört och var 20 - 25 år när hon dog. Man hade lagt sommarblomster i Egtved-pigens grav. Kort skört tycks ha varit mode bland yngre kvinnor, medan äldre kvinnor har lång kjol eller sari.

Den gifta kvinnan har kort hår och ofta en liten mössa. De unga kvinnorna har långt hår och seden var förmodligen att man klippte det vid giftermålet. Vi känner seden från andra ställen såsom Indien och Grekland ... se Nordiskt i Artemistemplet.

Hårmodet från Knossos på Kreta

Skrydstrup-pigen var ca 170 cm lång och dog vid 18 år. Hon bär ett 60 cm långt blont hår i en konstfärdig uppsättning. Ett hårnät och ett pannband håller kreationen i styr. Måntro man inspirerats av senaste modet i de minoiska palatsen?

Det skulle förta intrycket här att ta med bild av denne pige … bilden från Knossos säger mera.

En prästinna från Ölby

Om vi antar att åtminstone en del av gravarna rymmer präster och prästinnor blir en del av klädseln rituell. Det finns även stöd för teorin i det begreppet "ornum" känt från Jylland. Enligt detta var lokalsamhället fyrdelat med en "moder" som stod för det rituella och en manlig administrativ ledare. De övriga delarna var fotfolket och det fanns "einbeiningar" dvs. arrendatorer.

I Ölby-kvinnans skört fanns små bronsrör och man kommer att tänka på en mycket äldre dräkt där kvinnan hade björnklor på liknande sätt. Halskragen har rituell betydelse där Nymånegudinnan Inanna bar en plåt "Kom människa kom!" för att locka männen till jordbruket. Såväl halskragar som bröstsmycken av rituell karaktär finns från många håll i Europa.

Dolken och kortsvärdet förbinder man närmast med Isis. Bondmorans dräkt formades kanske redan på bronsåldern. Man ser fram till våra dagar en kniv i bältet eller hängande i bröstsmycket i vissa folkdräkter. Findräkten är förövrigt rätt lik genom tiden.

Borum-kvinnan var i mogen ålder

Kanske dräkter av denna typ hörde till vardagen. På bilden syns ej det fina handarbetet i synnerhet vid linningar or bårder. Litet av det syns i hårnätet och det konstfulla bandet som används som skärp. Men så hade man ochså använt vävkonst i Norden i minst tusen år vid det laget..

Bronsföremålen och några få arbeten i guld samt träarbetet visar än mer den höga standarden på hantverket. Skölden och dolken är förstås rituella föremål. I Alperna finns ett stort antal ristade dolkar efter en tidig kopparmodell i början av metallåldern och den var tydligen ritualsymbol.

Utsnitt av ristning Tegneby, Bohuslän

Två av motiven är tydligen knappar och nålar medan det är osäkert om de förbundna cirklarna är en bröstplåt. Många små prylar finns i ristningarna och de har kanske från början visats som nyheter medan en del har varit rent rituella föremål. Halskragen är helt tydligt ett rituellt föremål. I den egyptiska symboliken har snart sagt varenda detalj ett symbolisk eller rituellts värde.

Nålar och spännen för dräkten

Nålar och spännen användes för att hålla fast den sari-betonade dräkten som bestod av ett stort tygstycke man kunne vira om kroppen på olika sätt. Ett kläde är fyra meter långt. Till tidens lyx hörde förutom kammen även speglar man ser i enstaka hällristningar.

Se även Fårdal och Grevensvänges fynd från perioden 900 - 700 f.Kr. samt det rika fyndet från Fangel nära Odense. Den rituella symboliken var likartad under mer än 1000 år och exempelvis halsringarna fortsätter under Guldåldern 200 - 500 e.Kr.

 Beläggningar av guld är sällsynta

I Lefkandi, Grekland har man funnit liknande "manfångare eller tjurfångare" i en begravd kvinnas dräkt. Man menar att det är sällsynt i Grekland. Nu är det så att Nordens hantverkare med stor sannolikhet har lärt sig konsten att arbeta i tunn guldplåt i Grekland. Det kan med andra ord vara ett nordiskt arbete man funnit i Grekland där man då varit och idkat byteshandel.

Brösten i symboliken är amningen och uppfödandet av det ny livet. Spiralmönster och "löpande hund" visar ett evigt flöde i "in och ut" mönster.

 En fällstol från Guldhög

Rester av sätet visar att det var av utterskin. Vi ser det fina handarbetet och misstänker import, men jämfört med det andra är det möjligt att det är inhemsk produktion. Idéen har säkerligen kommit från söder.

En liknande stol finns i Tutankamuns grav ca 1338 f.Kr. I den forntida symboliken var stolen endast för faraonen, kungen, översteprästen. Liknande går igen i exempelvis ett "högsäte" på norra Dal, medan man på södra Dal oftast hade en liten bänk "forsätet" for husbondeparet. Husfolket satt på långbänkar.

Mykenskt sigill med Potinia i högsätet

Vi ser fällstolen på denna bild av ett sigill från Mykene. I minoiska kulturen kallades Labyrintens Härskarinna Potinia och var säkerligen underjordens fruktbarhet. Ovanför ser vi Nymånegudinnans symbol i nedan medan den sex-delade cirkeln är symbol för Morgon/Kvällstjärnan dvs. Potinia. I angelsaxiska krönikan kallas hon Eostre. Övriga sällskapet är underjordens demoner vi får fantisera oss till de närande krafterna och deras utseende.

I Kivik finns åtta bildstenar

Föregående bild inspirerar att ta med denna med begravningsföljena. Vi vet ej om det var begravningsdräkter eller om man avbilder underjordens demoner. Observera att sånings- och begravningsritual var likartade. Detta är från 1400-talet f.Kr. och vi ser de bågformiga lurarna som blir ett hjälpmedel att datera hällristningarnas lurar av denna form.

Notera även den lätta vagnen som kanske kom från Grekland men lika väl från hettiterna i Anatolien eftersom de var längst framme som riktiga hästkarlar.

Omega-tecknet är möjligen influens från Egypten där vi ser själfåglarna flyga med en symbol av denna form. En kvalificerad gissning är att Kivikgraven gjordes över en handelsman som handlade på Grekland.

Utsnitt ur S.Nancke Krogh karta över greptungesvärden.

Kartan fyller två syften här. Dels visar den kärnområdet för sydskandinaviska kulturen som bestod till ca 500 e.Kr. dels visar den greptungesvärdets utbredning där resten av södra Europa hade ungefär samma täthet som nedre delen av bilden. Det finns fynd från Grekland, Kreta och t.o.m. Egypten.

Det är inte omöjligt att verkstaden t.o.m. legat i Norden. En tänkbar plats är Sandagergård Nordvästsjälland där det finns bronsverkstad med kultplats med handens symbol. Det var antagligen en del av försäljningstekniken att sälja myt och vara på samma gång. Vi ser något liknande i Alperna under Isis-dolkens tid.

Hand-symboler finns i något fall ingraverade på insidan av de stora bröstplåtarna. Handen som symbol är antagligen fenicisk influens och samtidigt med Hand-symbolen ser vi Valen och Den Sittande Tinia samt två Ormar. Handen är den mest vanliga och den står för vårritualet "nedgång till underjorden" i stjärnbilden Kräftan. Symboliken börjar ca 1200 f.Kr. medan det feniciska inflytandet möjligen är senare. Fårdalsgudinnan är möjligen denna sittande gudinna. Hennes stora "koögon" associerar dock till grekernas "boopis".

Mästerprovet från slutet av bronsåldern

De S-formade lurarna är förstås mästarprovet av nordiska plåtslagare inom brons. De är helt och hållet inhemska. Men förutom ovannämnda finns många bevis för handel och influens från speciellt grekiska världen inklusive Kreta. En del kommer säkerligen från främre Orienten med fenicierna som en känd förmedlare. … se Kultur i lasten

Man hade fler musikinstrument än dessa. På rakknivar ser man stränginstrument. Trummor, cymbaler, flöjt, rassla har säkerligen hört till de vanliga instrumenten

På våra hällar seglar skepp av grekisk typ in i evigheten exempelvis Kallnes, Norge. Ekenbergristningen har långskepp med "löpande hund" motiv man finner i Knossos och i minoiska gravkammare. Den fyrarmade spiralen finns där ochså liksom rosetten: Vi finner årder/plog av minoisk och beotisk modell. Bland dräkterna ser vi tunikan som närmast associerar till hettiterna och den långa kjorteln var vanlig i Levanten. Vi har bevis nog för rätt täta kontakter från 2000 f.Kr till romersk tid.

En äldre man från Trindhög

Tindhög-mannen använde "slutliga lösningen" vid rakning genom att använda pincett. I andra gravar finner man en rakkniv och ofta med mytiska motiv. Svärdet har inte använts. I vanlig ordning är attributen dekorerade med mönster som låg i tiden.

Det som förbryllar är skillnaden mellan de lyxiga prylarna och hans dräkt. Man ser inga knappar och nålar i användning. Kanske det var en speciell begravningsdräkt medan man sparade den bättre. Dräkten ser helt enkelt ut som en "gammelmansdräkt". Om det vore en stor hövding förväntade vi oss förståss en lyxig bjärt dräkt.

Å andra sidan finns det alltid en stor variation i personlig stil mellan människor och antalet dräkter man funnit är inte så stort att man egentligen kan generalisera. Förmodligen får vi ochså tänka oss till några klara färger i dräkterna och ej den bruna färg tygerna fått av garvsyran.

De yngre följde kanske modet

Denna rekonstruktion är efter en ung man som tydligen bara har svärdshanden fri. Det är inte en arbetares dräkt. Tunika-modellen och korta skörtet var måhända det vanligaste. Vi ser den i ett fåtal ristningar och den associerar till de hettitiska krigarnas dräkter. De något senare perserna bar en knälång kjortel med långbyxor under. Antagligen kom byxorna till inspirerad av ryttarna. På Gundestrup-kittlen 300 f.Kr. är alla iförda "tights".

Men förmodligen var de inte först i Skandinavien ... och inte ens norrmännen .. sorry ... däremot tycks få bilder från Alta och Norr visa att samedräkten har mycket gamla anor. Det vore förstås naturligt i det klimatet ... jämför med mameluckerna.

Vi kan inte mäta med våra dagars mått. Ovanstående karta får oss att tänka på hela kulturområdet Skandinavien med en kärna innefattande det forna Angelsaxiska området. Forntidens historia mår illa av att man numera går efter nationella gränser som inte existerade då. För att få en helhetsbild måste vi i Skandinavien para sydvästra hörnets många fysiska fynd med övriga Skandinaviens rika förekomst av hällristningar.

Naturligtvis måste vi även sätta in alla sorters fynd i sin lokala sfär. De fysiska fynden har säkerligen använts på något sätt medan vi aldrig kan vara säker på att de ritade föremålen eller riterna vi ser har haft användning.

När vi ser de väldiga monumenten från stenåldern måste man ändock förvånas över organisationen och den starka övertygelsen som måste ligga bakom för att man ska ha kunnat uppbåda mannakraften. Det har verkligen varit viktigt fornmänniskan att göra alla stora manifestationer.

Vi tycker att det är kuriöst om nån talar om andar och liknande ting. Men vad har det för betydelse. Det väsentliga är vad man gör och åstadkommer. Sen må språket och berättelserna vara hur poetiska och tillsnirklade som helst. Kanske det är jag som är en typisk nordisk fantasilös människa som älskar enkelheten och inte räds naiviteten.

För min del är jag försiktig med att spekulera i deras andliga liv. Det räcker så gott med att beskriva vad man kan binda till de fysiska fynden och bildmaterialet. Det är alltid svårt att skilja på karta och terräng. Medan vi kanske förbinder deras rond på himlavalvet med universum var deras bild kanske bara att det var något att följa under året.

Min samlade slutsats kan bara bli att dessa begravda i storhögar snarast var präster och prästinnor. Prästerna var "den goda herden", medan kvinnorna symboliserade framfödandet eller den unga färdiga bruden vi känner bäst som grekiska Artemis och kanske än mer som sumeriska Inanna. Hon var en urbild av den sumeriska kvinnan. Vår unga kvinna med en lång fläta är den nordiska hemvävda kvinnan som kan ta tag i ting om det behövs. Deras gudinnor var nog av det mer handfasta slaget som förebilder att klara vardagen.

Man måste sätta frågetecken när förre generationen och än äldre tider ser ner på Freja-idolen som en frivol hora i det närmaste. Vad är det för fult i att älska fruktbarheten som är förutsättning för att få mat på bordet?

Vi har ju inga spår efter städer med från naturen frånvända kvinnliga idoler. Men en kyrka som gör fruktbarhet till synd. Då blir konsekvensen att många i våra dagar i det närmaste hatar naturen mångfald och fruktbarhet. Naturen lag är maskrosen som kommer upp genom asfalten.

Apropå Artemis ja ... nog ser det ut som att fyra nordiska flickor blev prästinnor i Artemistemplet på Delos ca 700 f.Kr.

………….

Guder og grave Nationalmuseum Danmark har en Internetavdelning med fotos av ca 450 fynd från bronsålderns olika perioder. Hela Norden stod sig slät utan detta material som är mer än fantasier.

Utdrag ur Herodotus Historia del IV 32 - 36 skriven ca 440 f.Kr.

Herodotus skriver

… se engelsk version http://home.earthlink.net/~dribrahim/herode.htm

32.

Varken skyterna eller något av de andra folken som bor här, utom möjligen issedonerna har något att berätta om hyperboréerna.(nordligaste folken). Men för min del tror jag att ej heller dessa har något att säga om dem.

Annars skulle skyterna ju ha berätta något liksom de som berättar om de enögda människorna. Men Hesiodos har talat om hyperboréerna, liksom även Homeros i "Epigonerna" om nu verkligen Homeros är författaren till denna dikt.

33.

Det allra mesta om dem berättar emellertid delierna. Enligt deras påstående har hyperboréerna inlindat offergåvor i halm och skickat dessa. Från dem kom gåvorna till skyterna och sedan har dessa gått ur hand i hand från det ena grannfolket till det andra till dess att det kom fram till Adriatiska havet.

Därifrån avsändes de söderut och innevånarna i Dordonna var de första grekerna som tog emot dem. Från dessa vandrade de vidare ned till Meliska viken och över till Euboia. Därifrån skickades det från stad tillstad ända till Karystos. Sedan hoppade man över Andros eftersom karystierna förde dem till Tenos och tenierna sen vidare till Delos. På detta sätt hade offergåvorna således kommit till Delos.

Först ska hyperboréerna ha sänt två flickor som delierna kallade Hyperoke och Laodike och med dessa offergåvor. För ge dem ett säker skydd skickade man med fem landsmän som följeslagare. Dessa kallas nu perferéer eller överbringare. De åtnjöt stor heder på Delos.

Men när dessa personer aldrig kom tillbaka tyckte hyperboréerna att det var hårt att skicka iväg utan att få tillbaka. Så om det skulle gå till på det sättet började man istället att skicka de heliga offergåvorna inlindade i halm. Man förde dem till gränsen och ålade sina grannar att skicka dem vidare till ett annat folk. På det sättet skickades gåvorna vidare och kom till Delos, berättar man.

För min del känner jag till något som påminner om dessa gåvor. När de trakiska kvinnorna offrar åt Artemis offrar de alltid gåvorna inlindade i halm. Detta vet jag att de gör.

34.

Deliernas barn, både flickor och pojkar klipper av sitt får till de hyperboreiska flickornas ära. Flickorna skär av en fläta före bröllopet och virar den om en slända och lägger den på flickornas gravvård. Den ligger på vänster hand vid ingången till Artemistemplet och ett olivträd växer bredvid. Deliernas gossar virar håret omkring en planta och lägger det på graven.

35.

De två flickorna åtnjuter alltså denna heder av innevånarna på Delos

Man berättar även att före Hyperoke och Laodike kom ett par flickor Arge och Opis från hyperboreernas land. De hade vandrat genom samma länder som berättades tidigare och kom till Delos. De kom för att lämna en skatt de åtagit sig att ge åt barnsbördens gudinna Eileithya för en snabb förlossning.

Arge och Opis skulle ha kommit i sällskap med självaste gudarna och de hade fått andra hedersbevisningar av delierna. Ty deras kvinnor insamlade offergåvor åt dem under det att de anropade dem vid namn i en sång som Olen från Lykien har diktat åt dem. Av dem lärde sig öborna och jonerna att besjunga Arga och Opis medan de åkallade dem och insamlade offergåvor.

Denna Olen diktade efter sin ankomst från Lykien även de andra gamla sångerna man sjöng på Delos. Askan efter lårstyckena från offerdjuren man förbrände på altaret blev utströdd på Arge och Opis grav. Deras grav ligger bakom Artemistemplet på östra sidan nära intill kéernas festsal.

36.

Detta må vara nog sagt om hyperboreerna. Ty berättelsen om Abaris, som uppges ha varit en hyperboré vill jag inte återge -- hur han utan att förtära någon föda förde med sig en pil runt omkring hela jorden. Om det finns hyperboreiska (yttersta nordliga) måste det ochså finna hypernotiska (längst sydliga).

Jag måste le, när jag ser hur många människor redan har uppritat jordens yta utan att man med förnuftiga skäl har framställt förhållandena. De ritar nämligen Okeanus såsom flytande runt jorden, som vore den ritad med passare. Asien gör de likadant som Europa. Därför vill jag nu i få ord framlägga varje världsdels storlek och omnämna dess konturer.

..................

Kommentar

Det finns skäl att jämställa hyperboréer och nordbor, eftersom de sägs finnas i yttersta Norden och nord om alla kända stammar. Ser att även kelter och britter vill ta monopol på namnet utan allt för mycket bevis. En rik bakgrund måste ha rustat dessa samtidigt som man förstår att de grekiska gudomarna var kända långt utanför Grekland.

Efter att sen barndomen ha indoktrinerats till att vi ska se upp tillgrekerna där nere är det befriande att läsa Herodotus. Han behandlar os som likar. Ja, t.o.m. så att vi är ursprungsland för vissa gudomligheter. Det är något för arkeologer att tugga på!.

Sakskälen gör vidare att hyperboreerna måste ha kommit från södra Skandinavien, men vi kan förstås inte peka ut nån ort. Exemplen ovan inklusive Kivikgraven visar på byteshandel sen tidigt under bronsåldern. Man ritar inte utan vidare mönster från Knossos eller Mykene utan att faktiskt ha sett dem. Vi kan därmed gå till baka till andra årtusende före vår tideräkning.

Delos var födelseplatsen för syskonparet Artemis och Apollo. Deras mytiska bakgrund är Månen och solen som finns i tidigare minoisk och mykensk symbolik. Meningen "Arge och Opis kom tillsammans med gudarna" ... för oss tillbaka till ca 700 f.Kr när man antar att templen på Delos började byggas. Hyperoke och Laodike kan förstås ha kommit senaree eftersom de egentligen kom till Eileithya. Det är ändock något att börja med om vi ska ta Herodotus på allvar och försöka förstås.

Naturligtvis måste det handla om minst två färdvägar om man beaktar såväl flickorna som offergåvorna och det är delvis tillblivelsemyter. Den ena via Adriatiska havet med en led mot Östersjön via Halstatt och antingen Elbe eller Oder -leden. Den östra leden är via de ryska floderna. Båda är leder vi känner till från senare tider.

Det är förstås intressanta uppgifter om hur mission och viss utbyte av idéer har gått till. Lika intressant är berättelsen om hur man åkallade och offrade. Seden att ungdomarna offrar sitt hår före bröllopet och överger sin frihet känner vi från andra ställen. Likadan sed berättas det om i Indien och Rigveda. I nordiska mossar har man hittat avklippta lockar.

Vi får serverad en version av Artemis myter, men lokalt fanns det säkerligen många varianter. Likaså hade hon många namn och därtill måste man ibland identifiera idolerna efter deras attribut. Artemis ses i Grekland med sin hind och med pil och båge och var då i det närmaste boskapsskötare, herdar och jägares gudinna.

Längre bakåt i tiden är hennes "anor" nog Nymånen eller den odlande jungfrun symbol för regn och vatten. I ortnamn kan man skönja "Fältgudinnan" och det senaste namnet är "Nymånemären" som finns inristad på en tillägnan till vad man ger åt evigheten i en mosse likt de avskurna flätorna.

I allt detta har vi förstås ingen absolut sanning, utan något som liknar sanning byggt på de fakta vi har att tillgå. Enligt min mening är det bättre än att låta fantasin flöda.

november 1999