Bronsåldern Väduren / Aries

jordbruksbilder, solkult, kult, handens period, jordbruksritual, underjordens ansikte, egyptisk hacka, årder, plog, Trundholmvagnen, spiraltid, Echnaton, Amonprästerna, fenicierna, Kartago, kulthus, Lilla Björn

Jordbruksristningar

Därutöver har jag haft tillgång till knappt 10 andra bilder av årder. I Skåne finns de inte och ej heller i Östergötland men väl ett från Västmanland från Handens period.

Nåja, såsom i avsnittet om Nordkalottens ristningar ska begreppet vidgas till att alla dåtida näringar var bruk av jorden och dess resurser. Naturbruk är ett bättre begrepp än den pseudovetenskapliga delningen i samlare, jägare och aristokratiska jordbrukare. Att odla säd var bara en liten lyxartikel på många håll fram till 1800-talet. Det var frågan om lite mjöl till bröd och malt till öl samt lite havre till hästen om det var hos en storbonde.

Vist handlar rituallagarna om bruk av jorden och med ett jordbruksritual som tongivande i hela Norden och åtminstone från 3100 f.Kr. och framåt.

Det kan antas att människan generellt försöker precis efterlikna förebilden. Lika precist följer man ritualet en god bit efter att man eventuellt har misslyckats. Men om det är lyckat gäller alla spelares huvudregel att ej överge vinnande system. Om man importerar ett verktyg med en myt som beskriver arbetet försöker man förstås följa så noga som möjligt, utan att alltid veta vad som är teknik och vad som är tillfällig formgivning. Allt detta sägs för att motivera antagandet att om vi ser ett årder som på pricken liknar ett egyptiskt årder har vi all anledning att anta att det är importerat från Egypten.

 ..............…

Följande årder är från Handens tid och senare:

Årdertypen kan jämföras med denna:

Observera att det heter egentligen årder och att ärja så om här någon gång sägs plöja och plog är det rena tanketorsk. Den tegvändande plogen kom under vikingatiden

Solkult?

Gränsen mellan kult och sed är rätt flytande i vanliga livet. Jag använder i regel ritual eftersom i vår mening är det oftast kult för kultens skuld. Våra förfäder skulle ha bröd på bordet och då var det pragmatiska allvaret i centrum. Oftast tolkar man den forntida kulturen med stadskulturens ögon. Jag försöker välja ord efter observationsplatsen mitt bland folket och deras poetiska ordbruk.

Vid tolkning av bilder blir det förstås än svårare om man strävar efter högsta sannolikhet för rätta i tolkningen. Med kult menar vi i allmänhet organiserade ceremonier och gärna med kultföremål ägnade att levandegöra kultföremålet. Ofta förutsätter det också en viss folkmängd och gärna ett prästerskap som upprätthåller kulten och vårdar insignierna … I Japan plöjde kejsaren "första fåran om våren" fram till vår tid. För honom var det kult, för bönderna var det praktik.

För min del är jag försiktig med att tala om kult eftersom vi inte kan bevisa någonting och det kan leda tankarna bort från den värld jag tror mig se. Istället koncentrera jag mig på att beskriva de ritual jag ser. Förfäderna var praktiker och viste intet om New Age-rörelsens högtflygande andlighet. Jag har inte en kristallkula som berätta om förfädernas "kosmiska visioner" vid jordbruket.

En ristning som den med vagnarna i Frännarp talar för kultisk ristning, eftersom lager på lager är ristat. En del vagnar är tagna isär. Sen tycks det finnas fler olika modeller på vagnar Det talar om ett långvarigt intresse.

Hästarna med lite framåt ställda ben visar i tid och rum en likhet mellan dessa och Kiviks-graven, Sagaholmshögen samt Klintastenen från Öland. Det hindrar inte att det är en stil som stått sig några hundra år. Trundholmsvagnen vill man datera till tidig spiraltid dvs. 1500 – 1600 f.Kr.

Sagaholms bilder kan vara lika gamla medan Kiviksgraven brukar dateras ett par hundra år senare.

Guldet glimmar så pass på framsidan av Trundholmskivan att de flesta vill hävda det är frågan om solkult, men de som ser den mörkare baksidan kanske hävdar det är månkult. Dock tycks sagorna om solvagnen ha varit starkast i längden. Steget är inte långt till "eldvagnen" och förmodligen gjorde man ingen större skillnad mellan solens eld och eld på jorden eller m.a.o. eldceremonin kunne vara ett offer till solen.

Egyptens solkult får väl nämnas i sammanhanget. Den infaller ca 1350 f.Kr. Faraonen Echnaton får "skulden" av vår tids egyptologer. De menar han var kättare, vilket Amon-prästerna i sitt dödrike i väster säkerligen gillar. Allt talar för att det i grunden var en maktkamp mellan Thebe med flera tempelstäders prästerskap å ena sidan och faraonerna å andra. Att stämpla som kättare eller annat är att ta parti för endera sidan. Vetenskap brukar att se från ovan i sådana fall.

Kanske faraonerna var trötta på mångguderiet och han hade förstås en del av prästerskapet med sig. Det gjorde antagligen att de aldrig hade en stund ledig eftersom de skulle representera vid nån helgedom och hålla reda på de lite olika sederna. Vanligt folk behövde bara hålla reda på några få husgudar. Sen var det förstås i allra högsta grad formalistiskt att vara farao. Rent teologiskt praktiskt hade Echnaton rätt, när han menade att det var bättre med en synlig symbol för det gudomliga än Amons osynlighet. Folket ville nog hellre ha en synlig idol eftersom man känner av solvärmen..

I Tutankamons grav finns en scen där han i egenskap av faraon slår ned lejon genom att hålla dem i svansen. Symbol för hans roll som militär befälhavare. En annan visar hur han besegrar Egyptens fiender och håller en slagen i håret med ena handen och ett slagträ i andra handen redo att slå. En direkt kopia från Narmerpaletten runt 1700 år tidigare. Det är denna formalism vi ser handgripligen lösas upp i Amarnastilen. Den är uppknäppt, ledig och mänsklig.

Echnatons solhymner är så eviga att våra teknokrater skulle behöva läsa dem för att komma ned från sitt flygande i högre höjder. Amonprästerna vann i längden och snart var stilen lika stram igen under ramseiderna. Dock var tanken på monoteism formulerad omän tiden inte var mogen än … vilket Amonprästerna tyckte var försmädligt. Ty deras kompromiss var att inkarnera Amon i människas gestalt och därmed la de grunden till även kristendomens mänskliga gud

… fast då helst en upphöjd av patriarkaliskt snitt, som kunne leda folket dit prästerna ville. Sen har kristendomen gjort det till en märklig kärnfamilj som jungfruföder och offrar sonen. Naturligtvis fanns mycken påverkan från Egypten och den integrerade far-son-symbolen Osiris-Horus vilket lätt leder till patriarkat.

I Norden finns få ristningar man kan hänföra till direkt solkult. Vist finns solen indirekt i ristningarna som taktgivare för året … men inte som ett föremål man stirrar sig solblind på. Om solen syns är det närmast som Tidens inkarnation.

Föreställer mig dåtidens småsamhällen bedriva seder ungefär som i bevarade folkminnen eller i min barndom. Hemma hos oss var det kyrka till påsk … till nöds till pingst … sen allhelgonahelgen med nattvard … och sen till jul därför att vi hade alltid gäster som ville i kyrka.

För min del är det två tre händelser som födde skeptikern inom mig. Dels var det mina mormödrar, dels kyrkan och ett litet missförstånd vid Alla Helgon. Min grekiskt katolska mormor menade att hennes gud gav henne rätt att använda riset på min rumpa. Jag ställde den skeptiska frågan "Om nu mormor och Gud säger sig älska mig, varför då slå lös på mig. Kan man inte resonera om saken?" (underförstått att jag är en förnuftig varelse man ska visa respekt) … Det tog skruv, men mormor gav mig en rejäl tankeställare när jag emigrerade "Kom ihåg att be din aftonbön annars kommer Gud och slår ihjäl dig med en stor sten" … i ett år eller så såg jag den där förbannade stenen komma emot mig i just när jag somnade … sånt får en att tänka till.

Min lutherska mormor var likadan. Hon skulle pröva med riset … och hon fick höra samma kniviga fråga. Sen blev vi vänner och kan konstatera att det här med mormor är inte biologiskt, utan frågan om en människa som ställer sig framför en unge och försvarar denne likt vilken god mor som helst. Ty det var vad hon gjorde när det blev lite missförstånd och man ville inbilla mig att prästen är min gud, så förstod jag det. Det är svårt detdär med osynliga gudar som bara är ord man ska tro på, när man är en liten naiv men ändå skeptisk pojke på fem.

… men sånt får en att fundera om det här med religion ska leda till våld och fara för livet. Nu 55 år senare får väl konstateras att religion är en av anledningarna till att somliga tar sig företräde att tolka och rätt att sätta sig på andra. Det går inte hem hos mig som en fri och jämbördig människa med tolerans för allehanda tankefoster. Förfäderna ska förstås ha lika stor frihet som jag.

Därmed sagt att religiös fundamentalism frodas förstås bara när omgivningen benhårt bedriver en religion. Att folk sätter sig på andra hänger på om de känner sig starkare samt att omgivningen tillåter det. En icke-troende i en troende omgivning är förstås mycket utsatt. Då för tron vara religiös eller kapitalistisk det kvittar.

Allt detta har förstås evig och allmängiltig karaktär.