Våra okända förfäder

Bilden enligt de gamla grekerna och Adam av Bremen tecknat av C O Håkansson

Den tidiga adeln på våra hällar

Bengt Hemtun 1997

Jag är eggad av uppsåt, ty det leker mig i hågen

att i toner ta till orda. Jag vill skynda mig att sjunga,

jag vill stämma upp en stamsång, ta itu med ättekväden.

Orden formas mjukt i munnen, talesätten trängas samman

hinna hastigt uppå min tunga, sprida över mina tänder

................................ . . . . .

Frosten kvad ett kväde för mig, regnet sände runosånger,

dikten bragte mig av brisen, dreve hit med havets vågor;

fåglarna har samkat sångar, trädens toppar trolldomskväden.

Jag har nystat nystan av dem, jag bragt dem samman buntvis,

lagt ned nystan i kälken, buntarna på slädens botten -

har kört hem dem med min kälke, släpat släden framför rian,

lagt dem på hög på bärbreloftet, kastat dem i kopparskrinet.

Länge låg min dikt i frosten, undanskjuten i skymundan.

Skall jag dra min dikt ur kylan, frälsa sångarna från frosten,

ställa mitt skrin i stugan, ställa upp min ask på bänken,

under vackert välvda taket, som krönt av frejdad kroppås?

Skall jag öppna ordskattkistan, låsa upp min runolåda,

skall jag nysta upp mitt nystan, lossa kvädesbuntens knutar?

Ståtligt kväde skall jag kväda, låta vackra visor ljuda.

Ur Luonnotar och Väinämöinen

till svenska av Björn Colliander

Boken tillägnar jag min sen barnsben försvunna syster Laila

och morfar Uki, en vägvisare i Kalevalas sångarmarker,

där arvet förpliktar att återtolka folkminnena för de nya barnen.

I den danska fosterjorden fann jag samma sånger i jorden,

som sjuder i det ärvda blodet, och jag hör ur Dals hällar.

I urtidsspegeln blir vi alla kusiner – och ej räcker höga Nord,

som mark för stamträdets rötter, när man blickar tillbaka

ett par hundra släktled – ej heller kan alla nämnas,

de som gav ord till sångens strofer.

På Dal 7 augusti 1997 enligt nya tideräkningen

enligt gamla tideräkningen 7:de i 5:te månaden 6237 ad Urr

De har så roligt

de där långhåriga sakerna ...

"Jag förstår inte dina bilder?" sa en oförstående besökare i Picassos ateljé

Pablos motfråga var "Tycker du om fågelsång?" och på jakandet ytterligare frågan "Förstår du vad fåglar sjunger?"

Vid ett annat tillfälle lär han sagt: "Jag kan inte engelska. En engelsk bok är blank för mig. Jag skulle aldrig komma på att säga att engelska är humbug bara för att jag inte begriper nånting"

I båda fallen handlar det om att en bild eller en form kräver inlevelse av betraktaren. Underförstått att skaparen har en bild i sitt öga och en känsla han vill förmedla. Betraktaren har sin bild och sin känsla. De möts endast i de fall då konstnären har använt kända och vedertagna element och radar upp dem i en begriplig ordning i annat fall blir bara känsla kvar.

Konsten har under de senaste par tusen år fram till mitten av 1800-talet varit naturalistisk. Kanske impressionisterna anade fotografiets tillkomst och sökte sig bort från motivet och ville återge en stämning. Expressionisterna från början av vårt sekel sökte sig inåt för att kunna delge en känsla. Picasso blev den största att helt lösa upp formen och göra flerdubbla exponeringar för att delge en stämning i en sträng av flera tidsmoment.

Hans bild av 1900-talets människa blev något som gått igenom maskinålderns köttkvarn. En deformerad människa ... medan Munck gav oss bilden av en skräckslagen människa ... och Gallen-Kallela gav bilden av en trotsig människa. Därmed sagt att konstnären dels är fånge av sin tid, men ochså ibland ett känselspröt in i framtiden.

Picasso varnar för att analysera för mycket och hellre känna in. En känslig konstnär vet att känslan och intuitionen ger mycket mer upplevelse och kunskap än aldrig så många ord och bilder. Det är en medlevelse. Ett annat av hans svar är typiskt. En förstå-sig-påare undrade vad mannen med dödskallen var tänkt att vara i ett av utkasten till Fröknarna från Avignon ... vartill han svarade "Tänkt vara ... Han var väl medicinare!"

Lika fruktlös är antagligen analysen varför tjejerna till höger har huvuden som liknar afrikanska masker. Man vill förklara det med det var inne att studera afrikanska masker. Andra svar kan vara att maskerna inspirerade Picasso att lösa upp bilden i fler exponeringar. Ett tredje svar att dessa två töser var negresser varför han tog en afrikansk form.

Syns medicinarens hand ovanför flickans huvud till vänster? I första utkasten fanns medicinaren och en sjöman vid bordet i framkanten. Nu kanske sjömannen finns bakom draperiet där vildinnan kommer ut? ... En kvinna skulle antagligen måla tvärtom att kvinnorna inte syns. Att sjömannen står med byxorna nere medan medicinaren håller på att betala?

Bildstudien av två kvinnor illustrerar konstnärens "seende" från första bildens skiss över vad som ska vara med. Flickan ser sig i spegeln med sluttande axlar. Är kanske tveksam till vad hon ser. Hon i sängen sover. I nästa bild har flickans axlar sjunkit framåt vid spegeln. Vi ser en dubbel exponering av ansiktet. Kanske det en gång gett idén till Picassos ansikten i konsten. Flickan i sängen är vaken men ointresserad av den andras eventuella bekymmer.

På dessa två bilder är konstnären fortfarande en betraktare med ett kort distanserande teleobjektiv. Om man ska använda fotografens sätt att analysera.

På tredje bilden har pallen försvunnit liksom även lampan och mattan som ovidkommande. Flickan sitter på fotändan av sängen mörk i synen och med skötet slutet av korslagda ben. Men vänd mot den liggande. Denne har nu vänd ansiktet mot väninnan.

Perspektiven har förtätats likt att man går från teleobjektiv till en vidvinkel och konstnären är med i rummet. För konstnärer eller människor med inlevelseförmåga är det ingen konst att i sinnet placera betraktelsepunkten var som helst. I nästa steg blir det som att tränga under skinnet på tjejerna. Åtminstone den kvinnliga betraktaren "känner igen sig" i situationen med två tjejer i samma rum.

Studie av två kvinnor. De översta två av 18 september 1941 och den tredje dagen därpå.

Och som sagt Picasso inspirerades av urgammal maskkonst. I synnerhet Spaniens kultur är sen urminnes påverkad av afrikansk kultur.. Figuren till höger på nästa bild kallar jag Huescar – på svenska "Huh den karln". De klatschiga figurerna har en omisskäneliga touche av afrikansk konst i sig.

Getmaskens ena horn utmynnar i fruktbarhetens lilja. I ena handen försvarets bumerang och i andra skäran för skörden. Europas första julbock om man så vill. På bilden till höger har en medhjälpare fångat en tvåbent tjuvbock. "Tjuven" är en kär symbol i fransk kultur och film. Denhär gettjuven förekommer den dag i en fransk tecknad serie. Han har därmed 5–6000 år på nacken.

Masken är såväl "att krypa under skinet i inlevelse" ... som "att söka skydd", så att det är rollfiguren som utför och har ansvaret.

De dansande kvinnorna i slitsade kjolar är en påminnelse om att Afrika är en del av Europas kultur sen urminnes. Vi ser det inte bara i Spanien utan även i Mellanöstern och Anatolien att för 10–20000 år sen fanns en sammanblandning av kaukasier och negrer längre norrut än i dag.

Det är lättare att känna igen sig i scenen i bilden i ingressen till avsnittet. På party har alla varit. De flesta har provat att dricka även svagdricka med sugrör och känna ett snabbt rus. Det försvinner lika fort igen om det inte underhålls. De äldre damerna tittar avundsjukt på. Med deras kroppshydda kan de dricka stora mängder. Det syns först när de sen börjar gå att det är lite svajigt. De kan bara minnas hur det kändes när de var unga och smalare.

Samtanken går till jazzens Fat Lady och dess språk om Mother Earth – likaså till hemmets moder. Hon har hand om det mesta. Även hos oss har det varit så att kvinnorna hade hand om ägandet av hemmets lösöre – husen hade inget större värde. Nya kunne lätt byggas. Jorden skiftades inte i ett kollektiv där klanen och storfamiljen levde oavbrutet med en gammelmor vid rodret.

Hela scenen kan vi se även i dag exempelvis i Centralafrika. En liten folkgrupp himbafolket på numera ca. 5000 flydde undan kriget i Angola och lever samma liv i dag som för 5500 år sen. Det enda som skiljer är formen på hyddan. Allt annat är sig likt. Den jästa drycken görs på säd, honung och bark. På bilden gjordes den troligen på fruktvin av celtisfrukter möjligen spetsad med honung. Det finns över 7000 år gamla fynd av en sådan dryck. Samtidigt hade man lärt sig brygga öl i de stora kulturländerna.

De gamla himba ser helst att de unga stannar inom klanen och fortsätter på det gamla viset. De har sett hur unga hamnar i städernas slum även om de har gått i skola. De unga flickorna är redan vackra i sin egen omgivning. I stan med ytterligare krigsmålning och uppsnofsning skulle en del kunna konkurrera med modetidningarnas skönheter.

... såg för en tid sen ett inslag från såväl landsbygd som afrikansk stad. De unga flickorna hade börjat måla sig och läspade engelska. Minns att jag i början av 50-talet fann det lustigt att de nyinflyttade bondtöserna i stan läspade. Det är väl frågan om att finna sin roll och mask. Och att känna in och smälta in.

Därmed sagt att det mesta av det yttre är frågan om kläderna och den anlagda "masken". Fysiologiskt är det ingen större skillnad på oss och människan för 20–30000 år sen. I synnerhet från grottperioden 10–15000 år sen har vi numera en mängd symboler. De visar dels att man hade ett fullt organiserat samhälle, dels att man hade nödvändiga begrepp och symboler. Man behöver således ej säga att "redan" för 5000 år sen var folk lika kloka och vackra som vi.

På 30-talet utropade forskare Dal till den mest ariska trakten i Norden. Det byggde ursprungligen på att man mätt skallen på 123 rekryter från Tössbo. De hade rätta längd och bredd på skallen som skulle vara smal och hög. En större studie bekräftade inaveln. När en a`n på 80-talet studerade sockenböcker och dess bilder la jag märke till att nästgrannen Valbo härad hade många granna mörkhåriga töser … skit samma Hitler var ju svartskalle han me΄.

Klurigare blir frågetecknet om det ariska om man betänker att bra många av oss får uppleva hur ansiktet sjunker ihop med åldern och blir allt mer fyrkantigt och icke-ariskt. Så är det för mig som fått orangutangens flintskalle, fjunhårighet och kulmage med åldern. Trivs liksom orangutangen lite för mig själv men äter inte bananer.

Därmed sagt att dethär med genetik och utseende har sina lustiga poänger. I det tidsperspektiv vi här ser på är det god chans att vi är i släkt med negrer från gränslandet mellan grott-människor i Europa och norra Afrikas negrer. Dessa fanns i södra Europa, så som det är i dag. I samma perspektiv ser vi att den mest sofistikerade fornkulturen Egypten växte av en härlig blandning av tre kontinenter.

Ingressbilden är från Tassili n’Ajjer, Centralsahara på "Stora Vägen" mellan Tripolis och Timbuktu – ett Eldorado för de som letar hällbilder. Det är lika långt mellan Göteborg eller Timbuktu och Nildeltat. I Sahara finns en mängd bilder från olika perioder. De visar att man följde "egyptiska modet" genom årtusendena. Kanske frisyrerna på bilden var mode vid Nilen 3500 f.Kr. En tidigare period kallas "rundhuvudenas tid" och där detta syns i vasmålningar vid Nilen och klippmålningar i Sahara.

Den tidlösa dräkten är från Kaukola, Karelen. Det vitaste linet användes till blusen. Spännena vittnar om att dräkten förändrades inte mycket från bronsålderns dolk till medeltidens lilla kniv. Den var likadan överallt i norra Europa. När sen låsen till bodarna kom hade hon nycklarna i bältet.

Det fanns säkerligen en kortare tunikamodell för ung-domar. I Bolstads räkenskaper nämns 12 kjortlar i skinn. Det är enkel och funktionell design och kan gå tillbaka "till neantherthalerna". Vår tids rekonstruktioner av deras utseende och annat vetande talar för att de var som vi.

I det föregående har det mest handlat om beskrivande situationsbilder. Bildskaparen använder likt skribenten en rad knep. Det kan vara att överbetona eller underbetona, valet av det som ingår, genom att skapa stämning, förlöjliga, dramatisera, se det absurda och roliga. Men man bör minnas att det alltid är ett utsnitt av verkligheten betingad av sin samtid.

I det föreställande kan vi känna igen oss. I flertydiga bilder blir det strax lite svårare. Man måste ha en nyckel till förståelse.

Grottbilderna är mellan 10 – 30 000 år allmänt och är en påminnelse om att moderna konstnärer är av nästan samma kvalitet och läggning. Skallen från Jeriko är en påminnelse om att man inte ska ta för givet att allt var förfäderskult eftersom detta är en ung kvinna. Naturligtvis var ett föremål eller annan manifestation av förfäderna ett stöd för minnet, att minnas hur de hade löst överlevnaden.

Vidare säger skallen att folk hade sina idèer om skönhet även på den tiden. Den är medvetet deformerad under livstiden för att ge ett långt bakhuvud. Förövrigt lär neanthertalarna sysslat med skallkult och det är som en tanke att forskarna menar att de sista från Europa och Asien har blandat sig med vår typ bl.a. i Främre Orienten. Sen uppstår frågan om man medvetet deformerat för att likna neanthertalare? Denna kult gav upphov till handeln med kaurissnäckor från Stilla Havet till Atlanten och den pågår än i dag