Hafridsätten, Tre Rosor, Tolveätten, Stakerna, lämnade spår, räfster, hälsan tiger, lagman och fogde, Ramfrid Bengtsdtr, Katarina Bengtsdtr, Nordkärrsgrenen, hertiginnan Ingeborg, medeltida vapen, Vadstena kloster, arvskifte, pilgrimsresa till Rom

På Nordal finns några gårdar med stor sannolikhet ägda av folkungar under 12–1300-talet. Det är Västergården i Erikstad, Nordkärr med Torp, Framnäs och flera torp samt Berg och Upperud vilka kan knytas till Hafridsgrenen åtminstone från 1300-talets början, men ägandet kan förstås gå mycket långt tillbaka. Observera det går inte att bevisa att kvinnolinjen kommer från Dal. Snarare att en anmoder/fader bortom Hafrid skaffat sig flera gods och gift sig till mera utanför Dal.

Under Knut Algotsson Hafridsätten ca 1373–1393 var Nordkärr säkerligen "landskontor" på samma sätt som Berg var det några hundra år senare under Stakerna. Det sägs inte rent ut men han ledde flera ting under denna tid varför han måste ha varit lagman på Dal. De höga behövde ett ställe att bo under tingen eller om de nu var ute i andra ärenden. Ägarna med många gårdar kanske satte i system att bo en tid på nån av sina större gårdar och äta upp årets skörd, för att sen med följe fortsätta till nästa anhalt.

I Uppland däremot kunne man sälja sitt överskott till den gryende staden. På Dal fanns inga gästgiverier men kungsgårdar före Dalaborg, som blev ett kort mellanspel på runt 130 år.

Är man riktigt noga börjar man från farfar Folke Filbyter i början av 1000-talet dvs. 1000 är bakåt från i dag. Det innebär ochså att man kan härleda en släktlinje fram till våra dagar från den tiden via Hafridsätten … Tre Rosor och till dagens Posse av Säby med Anna Stake till Lövås som en anmoder på vägen.

Normalt brukar man börja med sonsonen Folke den tjocke gift med Ingegerd av Danmark k. ca år 1100. De har säkerligen umgåtts med Margareta Fredkulla.

Man kan också börja med en Hafrid dotter av Magnus Minnesköld som var gift med lagmannen Sigtrygg Bengtsson (Boberg) med Lilja mellan hjortkrona och deras efterkommare tar över mödernevapnet. Siggtrygg var son till en domare Bengt Mattsson k.1219. Deras barn var sönerna Karl och Bengt samt döttrarna Ulfhild, Hafrid och en namnlös.

Om man vill ge den namnlösa ett namn går inte Hafrid och Ramfrid men väl Margareta, Katarina och Kristina vilka finns inom den senare släkten. Det finns fler Hafrid och Ramfrid i de olika generationerna så man måste hålla reda på dem.

Namnskicket ger anledning att tro att fädernet var ursprungen ur en äldre lagmannasläkt man tror sig finna i lagmanslängden för Västergötland. Det finns goda grunder anta att Västergötland på gammalt keltiskt vis styrdes av lagmän innan nån stark släkt hittade på att på kontinentalt eller norskt vis utropa sig till kung. I Dalslands diplomatarium är det allt som oftast lagmännen som dominerar tingen även om det inte är direkt utskrivet. Många ting leds av lagman och fogde.

Sigtryggs ätt har det tidigast kända vapnet från 1219 i Sverige överhuvudtaget. Från honom uppstår ytterligare Ulvåsalinjen vars första vapen är ett avhugget hjorthuvud. Men via Sigtryggs son Karl och två kvinnoled ärvs det Upprättstående lejonet och tas i bruk av Gudmar Magnussons söner och blir även heliga Birgittas vapen.

Vi kan knyta Brynolf på Dal genom gifte med en namnlös dotter av Sigtrygg, eftersom det ger Brynolf och hans sonsöner blodsband till folkungarna. Det skulle också förklara att Sigtryggs dottersondotter har ärvt ett torp av farmors syster på Lövås i Gestad.

Anmoder Hafrid Sigtryggdtr gift med en Gustav och hon ger ätten namn. En av hennes gårdar låg i Baltak sn, Vartofta härad. Den första mannen av Hafridsätten hette Bengt och genealogerna använder hans namn som anfader. Han är känt 1286 och var riddare, lagman och riksråd och ättegården var Agnetorp, Vartofta. Han nämns i Erikskrönikan och det nämns att kusinen kung Valdemar bodde där.

Flera fragment visar att ättarna såg alla gårdar inom ätten som sina och flyttade fritt runt även om de formellt ägdes av nån i släkten. Hustru hette Margareta och hon kan ha fört med sig Berg i boet, men knappast Nordkärr enligt normala arvsregler. Hans systrar Ramfrid och Hafrid Hafridsdöttrar blev gift med lagmän österut.

Faster Hafrid är antagligen nämnt i dotter Ramfrids Bengtsdtrs testamente. Från nästa generation finns kända gods i Västergötland, Östergötland, Småland, Södermanland och på Dal. En del av detta är via Ramfrids rika gifte.

Bengt Hafridssons kända barn Brynolf, Folke, Ramfrid, Kristina, Katarina av vilka Brynolf Bengtsson d. 1315 förde manslinjen vidare. Han var gift med östgötalagmannen Svantepolk Knutssons dotter Ingegärd. Brynolf ägde med största sannolikhet Nordkärr med Torp, Framnäs och en del torp dvs. en stor sätesgård på sammanlagt över 3 mantal vid den tiden och därtill Upperud. Vad övrigt han ägde vet vi ej, men Svantepolksdottern bör rimligen ha fört med sig en del till nästa generation.

Ramfrid Bengtsdtr Hafridsätten

Syster Ramfrid Bengtsdtr ärvde Västergården Erikstad och Berg. Därtill en mindre gård Halster/Haraldstorp nära Lövås i Gestad. Eftersom hon ger 5 mk till kyrkan och en till prästen torde det vara en viktig del i arvet dvs. vi vet ej hur mycket ätten egentligen ägde i Gestad.

Ramfrids första gifte var med Birger Röriksson av Rörik Birgersson ätt med vapnet Balk är hennes första gifte. Han var lagman, riddare och riksråd. Hans testamente av 1329 är digert där han bland annat skänker Västergården? Erikstad till sin tjänare Mats Nilsson efter att först ha bytt till sig av hustru Ramfrid. Han släkt torde komma från Strand, Österrekarne hd, Södermanland och spridde sig i södra Sverige.

Birgers testamente säger allt om rikedomen. Mycket gick till själens frälsning och Julita kloster och dödsmässor i evärderlig tid. Birger gav till prästerna i alla hans olika församlingar där han ägde gods. Mest rörande i detta är att han skänker en fattig kvinna Tifrid en kjortel av tyg från Tournai. Vågade hon bära den … eller la hon undan den för värre/bättre dagar?

Klostren tog mer än gärna mot donationerna och mässorna pågick antagligen så länge det fanns släktingar eller andra som övervakade att det skedde. Det skymtar i testamentstexterna att givarna på alla sätt ville säkerställa verkställigheten. Understödda av kloster och munkar blev tiden efter ca 1250 den djupa religiositetens tidevarv åtminstone inom vissa släkter. En annan följd var att en del av adelns övertaliga kvinnor sökte sig till klostren eller tillbragte sin änketid där. Klostren var bland mycket annat en social inrättning … enstaka såsom kung Birger Magnusson fann det lämpligt att förvisa en dotter och möjlig arvinge till kloster.

Alltnog hustru Ramfrid gifter om sig med Karl Tukesson Läma och skriver testamente 1346. Inte fullt så omfångsrikt, men också till stor del till Julita Kloster och mässor för Birger. I detta testamente märks att hon ger 5 mark till prästen i Gestad (för Haraldstorp), vilket visar att hon haft anknytning dit. Hon ger även till Erikstad (Västergården) kyrka. Den var rik vid indragningen av kyrksilver under Gustav Wasa. Kanske en följd av att tidiga adelssläkter varit frikostiga mot dessa och att kyrkorna förvaltat gåvorna väl.

Äktenskapet med Karl Tukesson Läma var barnlöst. Men han åtminstone en dotter i ett första äktenskap. Även han gynnade kyrkan och byggde bl.a. Aneboda kyrka i Småland 1346. Åtminstone morgongåvan bör ha gett Ramfrid mer gods.

Vapnet för Ramfrids andra make tas med som exempel på hur ätterna än övertog helt ett mödernevapen om det var "starkare" … eller som här delade vapen med hustrun. Lämas ursprungliga vapen är två trappgavlar i ginfält i fyrdelat vapen. Tredje varianten är förstås vanligast att manslinjen konsekvent bär fädernevapnet.

Karl Tukesson dör antagligen 1353 och Ramfrids barn i båda giften dör före henne likaså hennes syskon. I alla händelser skriver hon ett nytt testamente 1358 där hennes arv går till en systers Katarinas barn.

Sen kommer gåtan Märta Mattsdtr förmodligen tjänarinna hos Ramfrid … hon kan vara dotter till Matts Nilsson? I alla händelser får hon Berg i Holm av Ramfrid i det sista testamentet av 1358 och gården går ur Hafridsätten. Både Matts och Märta har säkerligen varit åtminstone lågadel för att matcha de högadliga Rörikssons hushåll. Sen kommer frågan gifte sig Märta med nån och hette denne Stake?

Bror Folke Bengtsson dog redan 1315 medan systrarna Katarina och Kristina dog mellan hennes två testamenten 1346 och 1358 där det sista förstås är viktigast. Det var ju under pestens tid och hon tycks höra till de segaste och överlevde sina bröstarvingar men inte faster Hafrid som finns med i testamentet. Hon ändrar ytterligare i testamentet 1358. För att det ska passa klostret, men främst hennes arvingar. Hon vill tydligen tillförsäkra de gamla en bostad på hennes gård Sundby, Forssa socken Oppunda och byter mot Jäders kvarn i Arboga till Julita kloster. Hennes son och dotter hade dött dessförinnan. Hennes arv gick utöver Berg till syster Kristinas barn. Barnen var den första kullen av ätten Tre Rosor med säte i Tun.

Syster Katarina blev gift med en vi inte vet namn på, men hennes dotter blev gift med Nils Torstensson och anmoder till Oxenstiernaätten..

Katarina Bengtsdtr Hafridsätten

Syster Kristina blev anmoder till ätten Tre Rosor utdöd på manssidan men kvinnolinjen lever i friherrar Posse till Säby. Kristina blev anmoder till ätten Tre Rosor utdöd på manssidan men kvinnolinjen lever i friherrar Posse till Säby. Syster Ramfrids huvudarv gick till Kristinas barn Johan, Folke kanik och Märta. Ett barnbarn efter Johan hette ochså Märta och blev gift med Jöns Lage Posse

Kristina var gift med Knut Jonsson Tre Rosor vars förmodade far Jonas de Myrby från Mörby, Östergötland räknas som stamfader. Det skulle egentligen kunna innebära att Kristina Bengtsdtr ägt Tun? Kristinas morgongåva var Hanaström, Fuxerna vid Lilla Edet och hon levde där på sin ålderdom. Ätten Tre Rosor som efterföljare till kvinnorna Hafridsson verkade under flera generationer i Dals ärenden och de köpte gods nu och då men hade det mesta längs östra Vänerstranden.

Nordkärrsgrenen

Sen kan vi följa för Dals del Nordkärrsgrenen där Algot Brynjolfsson Hafridsätten känt 1320 – 1333 gifte sig med granngårdens tös så att säga. Det var Tolf Peterssons dotter utan känt namn kallas här Tolfsdtr, Tre blad i balk, och han ägde på Nordal i norr Ransberg och Tjärrkil kvarn.

Paret Brynjolfssons barn var Bengt Algotsson död ca 1360 för en tid kungagunstling och utnämnd 1355 till hertig av Finland och Halland och ståthållare i Skåne. Avundsjukan vet berätta att det var inte populärt bland högadeln. Det var lättare att rikta hatet mot Bengt än mot kungen Magnus Eriksson.

Andra sonen Knut Algotsson känt 1354–1394. Han kom också i onåd hos kung Magnus Eriksson 1357 och förvisades ur Sverige. Ej längre än till Norge där vi finner honom hos Håkan Magnusson med hustru Märta Ulfsdtr vars mor var heliga Birgitta.

Hon fostrade den unga drottning Margareta med samma ris som den egna dottern Ingegerd vet man berätta. Stark religiositet leder ofta till höga krav på fostran och sätt att leva livet. Margareta lärde sig åtminstone självdisciplin för en drottning. Ingegerd blev sedermera Vadstena klosters första abbedissa. Märta var hovmästarinna och lärde drottning Margareta svenska kantänka, medan paret tjänade nya gods i Norge.

Det följer några händelserika år med bråk mellan far och son kungarna Magnus och Håkan och broder kung Erik med drottning avlider i farsot. Håkan väljs till kung i Sverige 1362 vid Mora sten och gifter sig året därpå med Margareta av Danmark. Parter i oredan är även ett parti svenska rådsherrar, vilka erbjuder svenska kronan till Albrekt av Mecklenburg … herrarna styrde det mesta i åtminstone Svealand redan på den tiden.

För Knut Algotsson och Märta Ulfsdtr följer då den tid då de arbetade för norska kungahuset, vilket sedan efter 1369 även fick Lödöse, Dal och Värmland. Dessa landskap blir utanför uppsvenskarnas räckvidd lång tid framöver. Knut blir sannolikt överhuvud för sin gren efter Algots död dvs. 1373, då Knut reglerar en skuld till Jon Martinsson på Sörum efter fadern och ger ett par Västgötagårdar för skulden på 2000 mk.

Huruvida de båda Margareta har besökt Nordkärr är det inte lönt att spekulera i utan det minsta att ta på. Dock finns forskare som Michael Lintom som menar att drottningen besökt paret Algotsson på deras "borg" på Dal. Det har dock ej funnits nån annan borg än Dalaborg under Unionstiden. Det är möjligt att Knut haft Dalaborg i förläning, men dokument finns ej. I alla händelser blev Erik Kettilsson Puke borgherre under Knut tids som häradshövding på Dal. Erik kallas "capitän" i något brev och "marsk" i allmänhet.

Vi vet att drottning Margareta satt av och till ensam på norska kungaborgen och hade ont om mat och pengar. Det finns ett bevarat brev till kung Håkan på resa där hon berättar om sina bekymmer: "Ni ska veta, min kära herre, att jag och mina tjänare lider stor nöd på mat och dryck, så varken de eller jag får vad vi behöver …" Detta är möjligen skrivit den tiden hon var 17 år och gravid dvs. antagligen hösten 1370 där brevet bara har datum St Lukas dag (18 okt).

… pengar var problem för alla regenter. I brevet ber hon kungen låna av herr Westfal

Katarina dag 26 november 1379 höll Håkan lagting vid Holms kyrka enligt dokument. Med största sannolikhet har han då bott på Nordkärr hos Knut Algotsson de dagar kungen var på Nordal. Ett skaftebrev från året därpå visar att Knut sannolikt varit häradshövding vid det laget.

Knut benämns riddare i sex brev i diplomatariet. Eftersom det i fem fall är frågan om ting och ett är rättarting och han ibland är ensam utsäger det att han varit häradshövding. Förutom att vara domare skötte denne om verkställigheten och höll rättarting för kronans tjänstemän och ägor samt räfst över mål vars böter tillföll kungen. Denna period inföll i slutet av hans liv känt 1373 till 1394. I dokumenten och annars nämns först lagman eller häradshövding och sist fogden om det nu inte är utskrivet.

I Norge hann han med en frilla få dottern Ramborg. Hon blev gift med Gard Toressön av Steinnesätten lagman i Ryfylke. Med Märta blev det tre döttrar. Dotter Ingrid blev gift med norska riksrådet Gaute Erikssön Galtungätten.

Dotter Ingegerd sökte sig redan som 18-åring till Vadstena kloster. Tio år senare Erik den heligas dag 18/5 1388 blev hon invigd som Vadstenas första abbedissa. Det kan inte ha varit någon lätt uppgift i en uppbyggnadstid. Där ett par komponenter var att klostret var något av ett familjeföretag … en annan den uppskruvade Birgitta som förebild och hon hade sörjt för ett spänningsmoment mellan 25 män och 60 kvinnor.

Brödrakonventet stupade hon sedan på och avsade sig ämbetet dagen efter Kyndelsmässan Blasius dag 1403. "Därefter levde hon gott och ödmjukt" enligt diariet och dödsrunan. Hon levde ytterligare 9 år och dog sjuklig med svår huvudvärk 1412 natten mellan Korsmässa och Jungfru Marias födelsedags oktav 14–15/9. Hennes arv och egendom fanns i Östergötland och vapnet finns på en altarbrun i Linköping dom. Det är ett silverlejon på blå botten.

Dotter Katarina blev gift med norska riddaren, riksrådet och drotsen Ogmund Finnssön d. 1388. Hon levde till år 1407, dog i Kalmar och begravdes i Vadstena. Till klostret testamenterade hon Nordkärr med underliggande gårdar samt Haraldstorp i Gestad samt förmodligen Upperud. Se Tolfsätten nedan

Där får vi då att Kristina Bengtsdtr av Hafridsgrenen anmoder, som domina dvs. änka efter riddare Knut Jonsson Tre Rosor bor på Hanaström i Foxerna sn. Det har då antagligen varit hennes egen gård och möjligen morgongåva. Annars blev Tun i Ås hd Tre Rosors sätesgård fram till att de fick Säm och Lindholmen.

Foxerna helgård vid Lilla Edet nämns som arv efter förre fogden och senare häradshövdingen på Dal Jöns Knutsson Tre Rosor år 1500 tillsammans med gården Tösslanda norr om Lilla Edet.

Sonen Ture var fjärde generationen efter Kristina Bengtsdtr. Han nämns tillsammans med bror Erik och syster Alfrid, medan systrar Estrid och Agnes inte nämns. Foxerna och Tösslanda var en del av Tures arv på runt 13 mantal förutom nedan nämnda Krökserud, även i Flo 2 gårdar, vid Dättern 2 gårdar, Ånimskog 2 gårdar, i Tydje Forsnäs med kvarn, Fro kvarn i Viken, 2 kvarnar i Brattefors, Hinnerstorp på Kålland samt en oidentifierad gård Landa.

Det är exempel på ägande hos Västergötland–Dals högadel, där hans bror Erik förstås fick lika mycket och därtill kommer syster Alfrids arv. Det totala arvet torde ha varit ca 45 mantal Se diplomatariet år 1500 /214, 215.

Men han skaffade sig mer med tiden. År 1520 skänker denna västgötalagman Åsebro med kvarn och sin gård Lindholmen i Skara stift till sjukhus eller kloster för lytta, förlamade och spetälska. Förmodligen var han en äkta riddersman eftersom han skänker detta till St Görans ära.

Det tycks dock ha varit han som var draken, eftersom man alltid ser saken från segrarens sida. I diplomatariet finns flera brev om hans verksamhet som högsta befälhavare på Västkusten. Men det överskuggas av att han var ledare av Västgötaupproret 1529 där han drog en stor nitlott.

Han tycks också ha passat på att skaffa sig gods med tvivelaktiga metoder. Vid arvskiftet tas inte upp att han har Dalaborggårdarna, vilka sonen Johan sedermera blir av med. Det är dock möjligt att det är hans farfar Knut eller far Jöns som tillskansat sig dessa gårdar som fogde på Dal, eftersom räfsten sker runt hundra år senare och Ture och hans son får svara för detta.

En annan gång nämns "sweckeliga och olagelige" … utav Erik Stake (till Hönsäters) släkt" Skriver Gustav Wasa 7/10 1532 "… och unnar vår nådiga herre tillgodo att Erik Stake må kännas vid något herr Tures gods, som han är rätt bördsman till … "

I detta fall var det Skoor på Coll, Brännegården Tådene, Osbäck i Barne hd, Ullerön i Ed. Dessutom finns något av Tures gods dels i förläning till Erik 1524 och i indragning från Tures son Johan 1545.

Kungars gunst är skenbart nyckfull. Det är klart att Tre Rosor sågs med skepsis efter västgötaupproret där även folk med liljehökvapen ingick. Axel Posse slapp lindrigt undan efter att han för en tid stött upproret. Gustav bad om att få "ett par sköna hästar i böte att levereras i Motala". Så var den saken ur världen.

Det är brukligt att skälla på Gustav och hans sätt att nagelfara äganderätten bland adeln. En del tillförde han säkerligen sitt eget godsinnehav på samma sätt som Ture när han var vid köttgrytan. Dock så att det fanns något reellt arvskrav eller motiv, annars skulle han lida av det själv i längden. Annat tillfördes kronan att förlänas eller betalas för tjänster åt kronan "vid uppbyggandet av riket" som det hette. Det var säkerligen även nödvändigt med räfster för att kronan skulle sätta sig i respekt in för fogdar och länsherrar.

Vidare anas att även Stakerna på Berg vid något tillfälle kommit över "Krökserud med Liane och 20 laxars fiske", vilket ingick i Tures arv år 1500. Senare återfinns det hos Erik Stake till Nordkärr i början av 1600-talet utan känt affär med Tre Rosor.

Normalt är det svårt att följa kvinnolinjer. I detta fall går det att från Ramfrid Bengtsdtr Hafridsätten och hennes syster Kristina se hur de båda gav arv åt Tre Rosor. Vidare ser vi hur via Kristinas sonsons dotter Märta kvinnolinjen fortsätter med Posserna. Hennes man är Jöns Lage Posse k. 1404 och hans sonsons sonson Nils Posse till Säby blir gift Anna Stake till Löfås. Deras son Mauritz blir friherre till Säby och ätten lever vidare knappt 1000 år efter Folke Filbyter. Vi andra har förstås lika långa rötter men kan inte dokumentera dem.

Testamentet på Nordkärr godkändes av Birgitta Bryniulfsdtr med vilken Katarina Knutsdtr hade gemensam farmor Tolfsdtr. Testamentet bekräftades ytterligare av kung Kristoffer 1443 när Lage Posse försökte tränga in på den begärliga stora gården, men Vadstena hävdade sin rätt och gården förblev i klostrets ägo till efter Västerrås recess. se under Stakerna

Lage Posses motiv har säkerligen varit att han gifte sig med Märta Knutsdtr Tre Rosor till Tun. Märtas farfar Johan Knutsson var medarvinge efter Ramfrid Bengtsdtr Hafridsätten men även efter Kristina Bengtsdtr förstås. Så Lage tog en rövare och hävdade arvsrätt.

Adlad blev man i början av gunst. Alltså var även adeln i grunden bönder och hade egentligen samma lagar, men en del friheter och skyldigheter. Såväl bönder som den utvalda klassen höll förstås på sitt ägande med dubbelt så många släktleds rätt i början än vad det sen blev med tre led dvs. till farfars fars tid.

Till ovan kommer frågan om Tolf Petersson Hans vapen var "Tre blad i balk", vilket dog ut med hans son Johan. Efter honom har vi hans testamente av 1305 varur framgår att han ägde bl.a. gården Ransberg med Tiernakils kvarn på Nordal samt en äng i Ed, vilka han pantsätter att inlösas inom ett år av arvingarna. Detta för att finansiera hans testamente med gåvor till kyrkorna i Ed och Östanå samt kyrkor med mera främst inom Skara.

I regel testamenterade man en mark eller så till de socknar där man hade gods och en större summa till hemsocknen.

Östanå var en liten socken norr om Holm och vars utsträckning vi inte känner säkert. Gården S Östanå omtalas som kyrkans gods när Gustav Wasa byter med Mauritz Stake 1547. Det är dokumenterat att N Östanå var ursprungligt under frälse Arne Björnsson utan vapen och denne skänkte i Östanå socken bl.a. Vageln, Snarstigen, Smedsbol m.fl. norr om Nordkärr till Vadstena 1502.

Tolf ägde Ransberg, Tjärrkil kvarn och ger Östanå kyrka en mark, alltså ligger det inom socknen. Den är dock liten och det mesta talar för att det från början var en privat kyrka byggt av herren på N Östanå, eftersom denna lilla socken efter vad vi känner var till största delen frälse. Linderud och Gutvik är antagligen de som nämns under begreppet "med flera" inom området

Att Tolves dottersons dotter godkänner testamentet på Nordkärr beror på att man vid denna tid räknade att fem släktled kunne klandra ett testamente.

Vi ser Nordkärr med underliggande gårdar senare i Vadstenas bokföring med Torp/ Nordankärrstorp samt gårdar som antagligen för det mesta varit betesmark nämligen Lilla Torp, Häljanäs, (Fram)näs, halva Gatan och Gutvik med fiskevatten. Då skulle slutsatsen bli att folkungar och Tolves släkt ägt norra delen av socknen Holm från Berg t.o.m. Ransberg dvs. inklusive den forna Östanå socken eller runt 50 %. Antagligen slutade man med att ha särskild präst när herrarna försvann från Östanåsocken.

Bara en del av folkungagårdarna är nämnda med namn. I övrigt får man sluta sig till ägandet och när kyrkorna får donationer är det en indikation på ägande i socknen. Därtill kommer då att största delen av gårdarna hölls inom släkten. Ett fåtal vandrar runt som utjämning av arv och några med en period som gods inom Vadstena.

Tillämpar vi arvs- och vapenregler kan vi få en nästan obruten kedja att de gårdar som blev huvudgårdar åt Stakerna på Dal, Dalaborggårdarna och eventuellt Gestads gamla Kyrkby kan härledas till Margareta Fredkulla alternativt folkungar.

Kungagrenen av folkungarna dog med Olof Håkansson och många av sidolinjerna dog förstås också på manssidan och det är omöjligt att spåra möderne sidan. Vi kan inte fortsätta analysen av gårdarnas ägare förrän Stakerna etablerar sig, men det är en annan historia … se under Stakerna.

Man kan säga att Stakerna tog över folkungagodsen och mycket mer därtill. Senare tog Poserna genom ingifte en tredjedel av det som fanns på Dal.

Vi kan inte dokumentera ägande längre än till början av 1300-talet. Där börjar sannolik-heterna. Om nu en gång Hafridsätten tillsammans med Tolveätten hade så mycket jord inom Nordal redan vid denna tiden bör detta ägande har påbörjats långt tidigare. Hafrids-ätten hade de bästa gårdarna alltså måste deras etablerande gå långt bakåt. Men i takt med att den verkliga makten förlades till Östsverige minskade förstås högadelns intresse för lilla Dal.

Stakerna började växa från slutet av 1400-talet och blev förvånande snabbt ren högadel. Man kan misstänka att de är gren av en gammal släkt där Lakerna på Malma ligger närmast till hands. Köp 1396 av gårdar samt till våra dagar känt arv ligger inom Malma socken.

Därtill kommer att det fanns en Harald Lake på Malma samtidigt som en Harald Stake köper gårdar av kyrkan i Malma socken? Stakernas ekonomiska styrka kom dock att ligga i ägandet på Kinnekulle. De gamla Stakerna satt på Berg och de yngre på Råbäck. Berg var sätesgård för släktöverhuvudet enligt adelsreglerna, vilket säger allt om Bergs betydelse för äldsta grenen.

Till "Ramfrids" Berg hörde sedermera Wästerråda och Sunnanå och där finns inga säkra bevis för åtkomsten. Samma gäller även Bröttorp bredvid Wästerråda. Har satt tidigare ägare "krono" för vissa gårdar eftersom Stakerna kan ha fått dem och flera till för förlorat gods i Norge. Men de kan förstås också ha kommit till Berg genom giftermål eller köp, vilket dock är osannolikt. Om de varit krono öppnar det vägen för spekulation i indraget till krono, alternativt mycket tidig kunga- eller folkungagods.

Stakerna tjänade eller köpte det mesta av indraget kyrkogods plus Vadstenas gods på Dal. Bland dem finns två sorts kyrkogods. De som kallas stommar och de som kallas kyrkby exempelvis var Ekholmen stom och Kyrkbyn tydligen liksom i Gestad gods av en äldre kyrklig organisation. I Ekholmens fall bör man även komma ihåg ruinen på udden i sjön Kolungen. Hur gammal är den?

I brev 1321 nämns Anund Sture tidigast kända av Sturarna. Han får några gårdar på Dal av hertiginnan Ingeborg, men byter nästan omedelbart bort dem till Petrus i Skara. Det kuriösa i sammanhanget är att Ingeborg inte ägt gårdarna hon gav bort och tvingades kompensera den rätta ägaren med andra gårdar i Västergötland. Där hon förmodligen satt på nyss renoverade Axevalla. Antagligen har exempelvis Högstorp nära Dalaborg ägts av kronan och skänkts bort utan att man strukit den i förteckningen över kungligt gods.

Apropå Sturarna finns de under olika vapen och sent under Natt och Dag. År 1367 fanns någon under det skånsk/själländska vapnet en Spets uppåt. Sannolikt är vapnet ursprung-ligen Baggehuvud framifrån från Åse och Gäsene. Flera i rad kallar sig Sture utan annat efternamn på samma sätt som Kaggerna. Ägobyte är känt mellan denna grens Rörik Baggehuvud och Anund av Tre Sjöbladätten. Sjöblad ville alla ha om de inte kunne få lilja eller lejon, vilka var populära anknytningar till det förment kungliga … alltid luktar det fågel.

J. Ranekes bok om medeltida vapen rymmer 30 – 40 vapen med 1, 2 eller 3 liljor och 50 – 60 vapen med en halv lilja exempelvis. Sparre är värst på släktgrenar med runt 16 stycken.

Vi människor är nu en gång olika och de som är på väg uppåt är nog säkerligen opportunister och söker varje tillfälle att förbättra sin ställning. En metod var att hela tiden byta upp sig i vapen.

En annan ätt inverkade på Dals historia genom att stå i spetsen för förstörelsen av Dalaborg. Det var ätten Roos med en ros på odelad sköld med ursprung i Jon Hafthorsson, Suderheim, Raumarike gift med Birgitta Knutsdtr av Tyrgil Knutssons ätt och ett exempel på banden med Norge som bildades under bl.a. Magnus Eriksson, Håkan Magnusson och Unionstiden.

Ätten är känt i Norge sen 1240 och dess Ulf Jonsson gifte in sig i Ervalla, Närke omkring 1369. Först långt senare kan man förbinda ätten med Hjelmsäter på Koll. Sonen Peter Ulfsson Roos gick till historien efter att ha bränt Dalaborg. Han hade gods i Värmland och en gård på Dal.

En dotter Birgitta Roos av Ervalla blev gift med en Jens Eriksen Lykke, Vinranka i bjälke från Jylland och bekräftar giftermålen över gränserna under den internordiska perioden. Jens Lykke var den ökända fogden på Västerås som blev utkastad av landskapet skriver Vadstenadagboken 1434 och man plundrade hans egendomar.

Den 8 nov. 1436 tillfångatogs han i Vadstena kloster i systrarnas sysslomans fruktträdgård. Han fördes till Motala torg där han avrättades med stor grymhet. Klostret var förgrymmat eftersom bönderna hade kränkt klostret fristadsrätt och privilegier … det känns igen eftersom flyktingar inte är säkra inom kyrka eller kloster.

Vadstena såg honom som en "särskild vän", eftersom han hade skänkt en altarstiftelse till Johannes Döparen. Han finns på gaveln av en korstol i Västerås domkyrka i lågande böner och iförd en dräkt med bjällror enligt tidens extravaganta mode. … det skulle höras när han kom. Något för våra ungdomar att ta efter när de vill synas och höras i samhället. Bättre med bjällror än bergsprängare i bilen!

Nåja, våld föder våld. Engelbrekt mördades 1436 och efterföljaren Erik Puke förkortades 1437 och bönderna som mördat Jens fick gottgöra klostret 1437 och marsk Karl Knutsson straffade bönderna. I avskräckande syfte att det måtte bli slut på oroligheterna.

Detta var sviter av Engelbrektsupproret. Det nådde även Dal när folk eldade sig upp i hat mot den danskfödda fogden på Dalaborg. Efter vad vi kan se av många exempel, var man innan vår tids media lätt offer för rykten. Lika väl som man kunne låta sig eldas till en ostyrlig mobb utan eftertanke. På den vägen brändes en och annan borg i det förgångna. De var symboler för makten och skattefogden.

Vi har inga bevis, men möjligen innebar en borg att de beskattade omgivningen mer än enligt lagen. Ibland kanske för att borgens behov stod inte i proportion till bärkraften i omgivningen. Folket såg inte nyttan med dem. Vi vet ej om de hade rätt eller fel, men ser deras verk … men det kom förstås nya fogdar rätt snart.

Hjelmsäters, Hellekis samt Bosgården arrenderade Margareta av Unionen av Gunhild Torkilsdtr Barun gift med Tyke Eskilsson, Välingeätten Sparre över sjöblad från Värmlands Väse. Efter Margaretas död blev det krångel och kronan ansåg sig äga godset. Saken avgjordes inte förrän nästan runt 80 år senare av dom i Skara 1472 till Gunhilds arvingars förmån.

Alla dessa exempel speglar hur rättskipningen fungerade även när det gäller herrarna. Vanligt folk har lämnat få spår under tidiga medeltiden. Det ende vi möjligen ser är hur regelverket byggdes och övervakades och det styrde ju i viss mån folkets vardag. Det finns ingen grund eller tillräckliga fakta att börja värdera om nu danska, norska, västgötska eller uppsvenska fogdar var bättre eller sämre. Det ända man kan säga är att rötägg finns ibland och de ska icke ha makt.

År 1382 nämns en Håkan Sture Björnulfsson. I dokument bär han Algotssönernas äldsta vapen Ros bestående av fyra centrerade hjärtan mitt på dubbelstyckad sköld runt hundra år efter att de tagit Griphuvud??? Kanske han ha varit gift med en av töserä från Algotssönerna eller från Sturarna? Denne Sture ger Abjörn Jonsson Rolfskärr i Tydje 1391. Abjörns brev är påskrivet med senare Kettil Bengtsson, Vinstorp, vilket torde vara tidig Välinge eller Barun och som senare ägt Rolfskärr. En Erik Sämundsson, Väse ger 1437 morgongåva vari ingår Dernäs, Berg, Dyreberg på Sundal … se mer om morgongåva särskilt avsnitt. Å andra sidan nämns Håkan även med Lilja/Hök och kallas som sagt Sture … kanske han varit gift eller haft mödarne i dessa ätter.

Bortsett från Ingeborgs "gåva" = lön får vi gå till mitten av 1300-talet förrän vi börjar finna namn i diplomatariet. Dessa kallas oftast herr och har eget sigill. Något som bara frälset och kyrkans män har. Dokumenten rörande vanliga skattebönder är få. I det följande behandlas endast tiden fram till ca år 1500.

Man kan dela upp de kända ätterna i några grupper. Häradshövdingar och lagmän kom i regel från Västergötland medan fogdar och hövitsmän kanske hade nån gård i landskapet att bo på. Så var det även på 1600-talet. Det gäller män som Johan Knutsson Tre Rosor fogde 1367, Nisse Båt 1378 på Dalaborg, Peter Porse på Ransberg 1382, Roos och Flemming 1391 på Dalaborg, Erik Kettilsson Puke marsk 1390-tal, Svarte Skåning häradshövding, Tärnavis fogde, Snakenborg 1396, Tord Skytte fogde 1397. Under Dalaborgs tid har de säkerligen residerat där.

En annan grupp är de som hade enstaka gårdar, vilka möjligen åtminstone tillfälligt har använts som sätesgård. Det var mindre ätter som inte växte eller gjorde sig bemärkta.

Samma år som Håkan Sture nämns en Asgrim i Bandene, Färgelanda under vapnet Upp-stigande pil, men detta är utdött för heraldikerna. Hallvard Olofsson och Hallvard i Baggetorp är i stort bara namn och indikerar lågfrälse som inte syns.

Några gårdar går i ett paket från Magnus Lågesons morgongåva till Ingeborg Ulfsdotter och hennes bror Otte 1421 till dennes son Erik, Björnram Västergötland. Han byter 1475 Onsjön och Ullerön Ed, Torp i Valbo samt Björsätter han lägger till och får av Anna Grupendal annat i Uppland plus pengar. Grupendals är barnlösa och testamenterar det mesta till Håkan Svensson Böljas släkt. Det är sonen Johan och systrarna Birgitta och Dorotea. Johan får till en början detta men så småningom återfinns det hos Stakerna och förblir där till mitten av 1600-talet då det splittras upp. Dorotea var gift med Lars Nilsson i Dynge, Bohuslän, vilket varit Grupendals. Birgitta blir anmoder till Stakerna.

Ett annat paket är gårdarna Tillhagen och Lånstorp vi kan följa i flera steg. Dessa är möjligen gammalt kungligt arvegods och är grannar till kungsgården Hallebo, men första kända uppgiften är förvirrande. År 1361sägs att gårdarna köpts av kungarna och sen sålts tillbaka … skatteplanering fanns väl ej vid den tiden? Åtminstone inte bland kungliga? Kung Magnus Eriksson och sonen Håkan säljer dem och skänker samtidigt Havitsfors kvarn som de också köpt tidigare av köparen.

Slutsumman blir att det är nån sorts belöning eller affär mellan kungen och den som får dem. Denne är Lars Björnsson vars vapen troligen är en damaskerad Bjälke. Han var känt som lagman med gods i Viste härad och Lödöse. Sistnämnda ort ger anledning att anta att det gällt affärer. Lars Björnsson säljer rätt snabbt de två gårdarna och tillsamman med Högstorp i närheten är de kända frälsegårdar som kan ha varit i tidigare kungar eller drottningars ägo.

Kung Håkan är först med att vid gåva till samma Lars på svenska skriva "Alle män som detta brev höre eller se… " Det blev sedan en vanlig inledningsfras i fastebrev och allehanda andra brev också för den delen. Formeln säger att dessa brev lästes oftast upp på ting så att folk måtte höra och rätta sig efter om det gällde dem. Sen var det förstås också ett folkminne av händelsen utifall att brevet skulle förkomma.

Det heter så vackert i brevet om Tillhagen och Lånstorp att det är som evärderlig ägo för hans släkt. Men godset syns sedan 1413, 1458 och 1494 då det går från Svante Nilsson Sture på Örebro som arvegods till Arvid Knutsson på Öresten. Vidare 1496 till Nils Klasson på Älvsborg för att senare bli krono igen under Gustav Wasa utan att vi alltid vet orsaken. Han lät nån leta upp gammalt kronogods för att se till att det inte kommit med orätt i nåns händer.

Den största jorddrotten av dessa tillfälliga ägare var Erik Axelsson Thott på Lagnö. Han ätt var största jordägaren med gods i de flesta landskapen. Han var för en tid ståthållare på Stockholm och riksföreståndare. Vi får en liten inblick i hans ägande vid ett arvskifte 1458 när han skiftar jord med sin svåger David Bengtsson och räknar upp dennes del. Det var en kvinnodel dvs 1/3, men det betyder egentligen ingenting eftersom ett arv delas ut i sin helhet. Exemplet visar vilken storlek det rörde sig om bland högadeln.

Varje gård anges med vad den inbringar såsom penningar, råg, maltkorn, hästkorn, nöt, smör, ollonsvin, oxe, kornmjöl. I sammanhanget må nämnas att bönderna inom vissa härad sysslade med att framställa järn såsom i Vadsbo hd, och Tingvalla, Värmland … kanske sen man lärde sig konsten för 2500 år sen. I Bolstads räkenskaper har järnet samma värde som smör i pris per kilo.

Davids del bestod av 173 större och mindre gårdar samt kvarner. Dvs. hela arvet var på över 500 gårdar. Det var ett helt livsmedelsföretag. Ett slumpexempel en gård i Byarum räntar 9 öre i penningar, 1 spann råg, 1 spann mältkorn, 1 spann hästkorn, ett tredjedels nöt, 1 ½ pund smör, 1 svin när ollonen kommer … som en av dessa 173 leverantörer.

Etiketten Byarum var antagligen vad herrarna såg och brydde sig om ... Ungefär samma förhållande som när man förr på mindre gårdar hade namn på alla kor. Herrgården hade bara nummer och nu har få namn. Sumerena för 5000 år sen kallade folket ben och menade redskap … inte mycket har ändrats.

De gårdar David för sin frus räkning fick på Dal var Tillhagen och Lånstorp. Observera att i den familjen tycks husbonden haft hand om sin hustrus tillgångar. På Dal var det vanligare att var och en hade hand om sina.

Exemplet är långt ifrån de små jorddrottar som rörde sig på Dal. Visserligen måste man i regel räkna med mörkertal, men i diplomatariet finns några arvskiften som borde ge en rätt så säker bild. Mer om det nedan.

Vi får gå till mitten av 1400-talet och Stakerna förrän vi med säkerhet möter en kontinuerlig högadlig dalsländsk släkt med sätesgårdar på Dal. Däremot ägde några gamla adelssläkter tidigt gårdar på Dal. Jon Martinsson känt 1373–1405 vapen 7-stjärna med karvskura runt om. Han var från Sørum ett par mil öster om Oslo och försökte skapa ett imperium på Dal genom köp av Bodane då i Brålanda, Rökila och två gårdar Höga i samma socken samt gårdar i Walbo. Ätten dog ut med sonsonen Hans Sigurdsson 1465.

Jon gjorde sig bemärkt på Dal genom att till sina "hemsocknar på Dal skänka sakraments-skåp till Holm, Ör, Bolstad och en kalk lika mycket värd till Brålanda år 1400. Detta var för hans själs frälsning och förböner under hans pilgrimsresa till Rom och längre, om Gud vill …."

… det är mänskligt att med enskilt ägande tror man i verksam ålder att man äger jorden. I historiens perspektiv har man den till låns.

Jon Martinsson är exempel på en av högadeln köpte upp gods och frälset var egentligen förbjudna att köpa upp skattejord. Räfst- och rättartingen gällde kronans tjänstemän och deras verksamhet och där dessa hade försökt sko sig och köpa upp gods på norra Dal bl.a. Båda delarna var förstås till förfång för staten/kungen och minskade skatteunderlaget.

En snabb genomräkning ger att marsken Kettilsson Puke hade tagit åt sig 14 + 20 gårdar vilka fråndömdes i de två räfsterna 1396–97. Nisse Båt fråndömdes 11 gårdar … kyrkan 8 gårdar … Mats Algotsson och Björn Elofsson 3 gårdar var samt självaste lagmannen Gösta Magnusson en gård.

Det gick som i en vågrörelse med kungar eller rådsaristokrati som gynnade adeln och andra regimer höll räfst eller fråntog orättmätigt tillkommet gods.

Drottning Margaretas räfst var den största och berörde norra Dal. På Dal fanns ingen högadel och prelater som motsatte sig skattläggning. När hon ville ta ut skatt av Vadstena by upptäckte adeln och prelaterna att de skulle förlora på det och fick avstyrt det hele.

Nästa räfst var kung Kristoffers och på Dal omfattade den bara Katarina Knutsdtrs Nordkärr med underliggande gårdar. Vadstena fick kriga på flera håll i landet bl.a. fisket i Kymmene älv. Adeln förbjöds att köpa skattejord, men de hjälpte föga om ingen satte sig emot. För bönder som hade sitt på det torre betydde detta förstås ingenting. Men allt detta innebär inte att det inkräktade på normala bönders rätt och ägande.

Egentligen kan vi finna samma rörelse i våra dagar. Efter en kraftig expansion av ägande till många händer har bruksenheterna åter slagits samman till veritabla farmer. Vid sidan om det köper den moderna adeln upp skogar och gods och bygger moderna herresäten. Som mest fanns 3000 brukningsenheter på Dal, numera är man nere i under 2000 om jag är rätt informerad och regelverket godkänner att det sjunker nedåt 1000 och då är man nere i antal av samma storlek som i mitten av 1600-talet!

Sammanfattningsvis för ett par hundra år 1300–1500 kan sägas att ett dussintal vapen-förande namn är kända som ämbetsmän med åtminstone något gods på Dal. Lika många kan räknas till gruppen vanliga frälsesläkter med två eller flera gårdar på Dal. Mörkertalet kan man inte uttala sig om och flera nämnda namn var utdöda före år 1500.

Logik och lämningar säger att det bör ha funnits "högadelsäten" åtminstone på Nordal, Sundal och i Färgelanda. Folkungar har med säkerhet funnits på Nordal och med stor sannolikhet även vid Dalaborg och Gestad. Dal har varit bärare av Hafridsätten och dess språng till Posserna som lever kvar som friherrar av Säby.

En bild av vardagens Dal blir att var fjärde år visiterade biskopen pastoraten och några gångar om året syntes höjdare såsom lagman eller häradshövding med ting. Sannolikt var dessa ofta sammanslagna för hela eller delar av Dal. Befolkningen efter digerdöden kan ha varit bara några tusen. I början av 1600-talet fanns 5–6000 vuxna enligt längderna för Älvsborgs lösen.

Om vardagen bland bönder kan sägas att allt var lite mindre under tidig medeltid. Det var allt från laga hus till kraven på skatter och deltagande i försvar. Själva näringsfånget belyses i boken om 1600-talets Dal med hänvisningar till medeltiden och där som sagt metoderna i mångt var likadana fram till 1800-talet, men även bakåt åtminstone till början av järnåldern om inte till bronsåldern. Skillnaden var att åtminstone på vissa orter var kyrkan all tings centrum, såsom Bolstads räkenskaper visar.

Ofta koncentreras historieskrivning till krig och maktkamp. Men det finns få spår av detta förutom vad sagts i avsnittet om kung Valdemar. Därtill kommer Dalaborg med dess intensiva tid om bara 14 år eller i storlek samma som Alexanders den Storas expansion österut. Korta perioder som färgar vår uppfattning långt ut över det proportionella.

Utgrävningarna visar att Dalaborg haft brand åtminstone två gångar innan förstörelsen. Den ena kan vara då kung Birger med en större styrka drog till slottet, medan hertigarna påpassligt nog hade tagit en tur till Norge. Kanske Kung Birger råkade tappa en fackla när han gick ut från det tomma huset. I övrigt finns inga dokument om slottet förrän i slutet på seklet då vi ser att det använts som en fogdeborg av olika länsherrar.

När det i övrigt gäller den tidiga medeltidens krigiska historia är de betecknande att hälften eller sex av diplomatariets utdrag ur norska sagor handlar om Magnus Barfot och därmed om Margareta Fredkulla fast hon bara nämns som ett äpple. Det är också en kortvarig händelse som färgat av sig i sagor och folkmun. Allt var så smått där flockarna ofta var på några tiotal man eller som i Magnus och Inge krig med några hundra man på vardera sidan.

Där nämns i flera sagor Foxerna vid nuvarande Lilla Edet som plats där styrkorna möttes. Antagligen har Magnus varit båtburen och sen dragit upp med älven och in i Vänern … i nån sorts gammal vikingametod. Det är bl.a. därför jag kallar honom "sista vikingen i väst"

Följden av detta blev att södra Dal med en gång varaktigt blev knutet till Västergötland. Med Nordmarken och Värmland är det mer oklart. Värmland har en dansk-norsk gammal organisation och minnen av mission från Danmark. Å andra sidan har Värmland antagligen i 1200-talets början blivit knutit till Skara Stift. Därmed var grunden lagt till att Värmland blev allt mer svenskt.

Släkten Grupendal börjar i Sverige med Claus Grupendal som var Margareta av Unionens slotsloven på Bohus. Han började tydligen skaffa jord i bl.a. Dynge Bohuslän. Släkten kom ursprungligen från Lolland. Det var antagligen digerdöden som gjorde att Fikke Grupendal kunne köpa upp en mängd gårdar längs Vänern i början av 1400-talet Håberg m.fl., Såtenäs, Råbäck m.fl., Trolmen, båda Hönsätergårdarna för att nämna de viktigaste.

Än höjs Margareta till skyarna eller nedvärderas att vara ett egoistiskt stycke. Om vi bedömer henne ur kungamaktens synvinkel var hon en skicklig strateg. Hon blandade sannolikt avsiktligt inhemsk och dansk adel enligt "splittra och regera" för att undvika att inhemska adeln bildade allt för stora kotterier. Själv hade hon fått makten i Sverige genom att högadeln hade "tillsatt" henne.

Det fanns helt enkelt inte underlag för att adeln skulle ha kunnat skapa en mängd landbohemman, utöver de som de möjligen hade i förläning. De fick skatten i förläning för sina tjänster. För bönderna var det ingen större skillnad om de betalade till kungens fogde eller till nån herreman. Skatterna var kanske inte så stora och betungande under vanliga förhållanden under tidig medeltid … men skatter brukar kunna visa tillväxt. Tillfälliga skatter blev oftast bestående och vi känner igen oss.

Värsta hotet var nog sjukdom och dåliga år. I Vadstenadiariet finns under en hundraårsperiod flera omnämnanden av pest. Ett vitt begrepp som kan vara vår influensa. Ett dåtida fuktigare klimat, sämre bostäder och hygien var det stora hotet vid sidan om nödåren … och den gamla "jävlighetens maximering" när alla plågor kommer på en gång.

Kanske några få frälseägare hade så många gods att de höll sig med egen fogde. Oftast skedde uppbörden var fjärde år dvs. fogdarna syntes sällan för var och en. Folket tog förstås efter herrarna är en kvalificerad gissning. Dock hade de ingen anledning att samla gods och gårdar. De torde i regel haft ödegårdar och tomtar så att det räckte om deras ätt expanderade.

Det är dock naturligt att ätterna ökar och minskar i omfång om vartannat. Det är inte alltid lätt att hålla en manslinje. Ätten Hård, vapen Oxhuvud framifrån är känt från början av 1400-talet och ett extremt exempel där mans och kvinnosida växlar i det närmaste i varannan generation inom flera linjer.

För bönderna på sina ättegårder var det säkerligen inget problem. Kanske man inte skiftade arv utan nöjde sig med att arvdela lösöre. Det finns inga dokument och bara spekulation är kvar. Bolstads kyrkoräkenskaper ger dock en bild av vanligt bondeliv med kyrkan som ett nav i lokalsamhället. Inom vissa socknar övertogs denna roll säkerligen av frälsegårdar som kunne likna livsmedelsindustrier.