Dalslands historia

Dalslands historia, Oxlandet, Dals tidiga medeltid, Älgens landskap, Hjortens land, flockar, parsamhet, riksgräns, Dals gräns, hällristningar, ortnamn, näskung, torneringar, världspelare, brödrabo, fredsäpplet, Dal, Dalaborgs län, hus

Tiden går och jag har snart ägnat 25 år att forska i forntid och historia med Dalsland som bas och referens. Egentlig historia med dokument har vi förstås bara från runt år 1100 AD, men ändock tidigt jämfört med övriga Sverige. Jag har delat forskningen om Dal i min första elektroniska bok om 1600-talet. Den ger en god inblick i böndernas vardag och bottnar i små uppgifter ur århundradets domböcker.

Den boken kallar jag Oxlandet eftersom Oxen var fanns som Dals vapen fr.o.m. Gustav Vasa. Ett särskillt avsnitt finns om den dominerande Stakeätten med ursprung Berg på Dal men blev högadlig på Kinnekulle. Liksom Gustav Vasa använder jag ofta formen "på Dal" och "på Koll" som finns i Gustavs brev till Maurits Stake på Dal.

Senare med tillgång till Dalslands Diplomatarium utökade jag forskningen till medeltiden fr.o.m. Margareta Fredkulla dvs. runt 1100-talets början. Det är främst kyrkan och adeln som lämnat tillräckligt material för att man kan skriva utifrån verkligheten i källorna. Intressant är att folkungarna hade rötter på Dal liksom även Algotsönerna. Min forskning är icke personhistoria utan en analys av idéer och levnadsvillkor.

Huvuddelen av min forskning om Dalslands historia gäller egentligen forntiden. Hällristningarna är en nyckel till förståelsen av kärnan i budskapet på de nordiska hällarna. Det var rituallagar och lagar för det lilla samhället. Vi kan skryta med att ha Europas äldsta kända talarstol från ca 2300 f.Kr. och en lag som innehåller vigselformeln handtak som var i bruk så sent som på 1600-talet.

En annan viktig del ligger gömt i boken om stenmonumenten och då främst hällkisttiden. Men man får inte glömma fynd av dubbelyxa i min socken Holm och för oss tillbaka mer än 5000 år. Men fornlämningarna på Dal lämnar bidrag även till förståelsen av tingshögar. Mest intressant är att man kanske införde kristna/ arianska altare under folkvandringstiden enligt kejsar Konstantins förordning dvs. i början av 300-talet. Dalsland i sin litenhet 1/2 % nuvarande Sverige har alltid varit en del av nordisk historia.

På Internet är det svårt att få samma överblick som i böcker. På panelen ovan finns länkar till de två böckerna om Dalsland 1100 - 1700 AD. Via "panel" nås övriga 5 - 6 böcker om bakgrund och tolkning Norden forntid i relation till källorna i söder. Totalt skulle det utskrivet väl bli runt 1000 A4-sidor och på Internet mer än 300 filer.

Förord vid uppgradering Nov 2003

Om vi går bakåt mot urtiden kan historien ej bli längre än de 10 000 år inlandsisen varit borta. Att det sen blev älgland omvittnas på hällristningen vid Dalbergså. Motivet i sig daterar den till att vara kanske över 6000 år gammal, vilket även kan utläsas ur kalenderns astronomi. Det har varit en ritualkalender för vårdagjämning, solstånd och årsskifte … samtidigt är själva budskapet:

Detta är en metod vi ser på många håll i världen. Älgarna visar att det var goda jaktmarker. Kor hade knappast kommit till Dal ens vid denna tid. Men folket gjorde antagligen ingen skillnad på vilda och tama djur som deras matförråd.

Fynden av dubbelyxor visar förstås att den rituella kulturen kom till Dal under fjärde årtusendet före vår tideräkning I särskilda böcker om hällristningar har jag visat att Dals samhälle organiserades förmodligen under tredje årtusendet före vår tideräkning.. Med det menas att man har haft kultområden och årliga seder likt i det gamla bondesamfundet i mer än 5000 år. De spridda hällkistorna visar att man antagligen bodde i småbyar spridda över i synnerhet kusttrakterna till Vänern. En del kistor är bortodlade, men där hjälper oss kultföremål som lösfynd att komplettera bilden.

Normalt är man kanske icke intresserade av tiden längre än till farfars fars tid. Det kan vi greppa med folkminnet och föremålen på våra museer. Men kommer vi så långt tillbaka ser man att bilden fortsätter flera årtusen bakåt, med snarlika metoder och seder. Det visar bland annat denna bok.

Femtusen år är 50 århundraden med tre generationer per århundrade och blir inte mer än 150 generationer. Om bosättningen varit kontinuerlig kan ett folkminne ha sparats så pass länge. Det visar exempelvis ett folkminne från Högsbyn, Tisselskog. Det är förmodligen runt 4000 år gammalt då man hade bondemission på Dal och skrev ned nya rituallagar.

Var Dal Hjortens Land under "sagoåldern" dvs. tiden före våra norröna sagor i mitten av första årtusendet. Då tycks ha varit sed att ätter gav djurnamn åt sina byar och kallade sig ungar. En företeelse vi kan spåra i hela Västeuropa. Bohusläns och även Östergötlands hällar har många hjortar och älgar mitt i ritualen. Det är sannolikt att man på sina håll röjde mark för dessa betande djur och hade dem som sin boskap och matförråd.

I ortnamnen har vi Hindens rev och Hjortens udde. Vi har Hiartun eller Hjortungen nära Mellerud. I Vedumprästens uppräkning av gränsmärken för Dalboslätten nämns Hjords Hus i Tösse. Associationerna leder oss till en större hall och till Beowulf med dess Heorot, vilket betyder just Hjortens Hall. Det kan ha varit en lokal hövdinghall i kärnfuru, vilka antagligen funnits här och var … i Norge var de föregångare till de mäktiga stavkyrkorna.

Ortnamn på -ungar torde ha varit särskilt levande under de sista femhundra åren av första årtusendet. I detta skymtar också en byordning i ätter och att dessa har flyttat ut från kärnsamhället. Mellerud är ett bra exempel med Hjertungen, Låkungerud, Hålsungebyn utanför det forna Råda. Ortnamn berättar en del. Dessa är äldre byar än namn på -by och -stad, vilka antas att ha kommit under den egentliga vikingatiden och innebar ett organiserat samhälle med beskattning i nån form. De som utvandrade till Frankrike och England tog dessa namn med sig. Namnen hör mer till boskapsskötsel än till jordbruk.

Ändelsen ungar finns på Rökstenen ca år 800, men även på Tyrastenarna i Danmark från 900-talet. I England finns skandinaviska ändelserna -by och -stad samt -landa och dessa är bara lite yngre. Ändelsen -bol kan vi förmodligen rätt säkert förbinda med en ny bol-delning i på 900-talet. Danska kungen och första kyrkan upprättade skattelängder där det säkerligen gällde att finansiera bl.a. trelleborgarna. Olof Skötkonung var Sven Tveskäggs styvson och samarbetade mot norska Olav Tryggvason. Säkerligen har de pratat även om skötning och beskattning. Skötningen var en förutsättning för att kunna skatta och även förläna.

Feodala småriken

Feodalism är en företeelse lika gammal som folkrika bygder eller länder. Folktätheten ger möjlighet för företagsamma MÄN att skapa småriken och underordna folk. Dock är jag skeptisk till att man skulle haft stora hövdingar. Källorna talar mer för gode eller tegn som ledare för enheter av typ härad. De var ritualledare och årmän och i små samhällen utan ägande finns inte så många ärenden på ting.

Ordet feodal förknippas med jordägande av större proportioner. Helt enkelt därför att när ordet skapades bestod rikedom av boskap och land. Land fanns det gott om i glesbygdens Sverige. Boskapen var det rörliga kapitalet och betesmarkerna var det fasta kapitalet för produktion. Observera att denna klass tidigt tog monopol på handeln innan städer uppkom.

Till samma företeelse hör federativa mannaförbund. De är kända tidigast från det ioniska hettiterriket för 4000 år sen. Det är ingen väsentlig skillnad i hettiternas feodala organisation och de norska reglerna för hirden. Det rådde förstås demokrati inom mannaförbundet och överklassen som ledde landet i en federation av länsherrar med monopol på de viktigaste handelsvarorna för det mesta.

Samma utveckling av formella eller informella förbund eller federationer av stora jordägare och gärna handelsmän är känt från kontinenten och man kan ana det i Norden. Så länge det fanns stora glesbygder och land som räckte åt alla var det ingen harm för folket och kulturen.

Romarriket är ett närliggande exempel på en feodalism bredde ut sig och utsög folket genom beskattning på tveksamt underlag egentligen. Varför skulle folket betala "värnskatt", när de levt i årtusen och klarat sitt eget försvar genom fördrag med alla grannar? Inom Romarriket ledde det till att dess senat kom att bestå av feodalpampar från hela riket. Skenbart hade dessa makten, men på slutet hade militären den verkliga piskan och stövlarna.

När väl Romarriket var knäckt av Attila och i grunden av grannarna i norr germanerna bildades nya maktcentra. Snart nog blev de nästan mer romerska än romarna.

Den västeuropeiska feodalismen började under femhundratalet och växte snabbt under århundradena. Snart nog blev kyrkan lika feodal som länsherrar och storgodsägare. Dess ämbeten blev tillsatta ur feodalklassen. Familjerna var säkerligen glada att bli av med arvingar som kunne ta sin rikedom ur kyrkans gods.

Samma utveckling blev det efterhands som befolkningen växte i Norden och där Danmark alltid låg steget före. Den tidigare överklassen hade kunnat leva gott på egna ägor och kompletterade med handel. När samhället organiserades tog adeln ämbetena och inkom-sterna och det blev en självgående process att ta ut skatt. Detta intensifierades när väl kyrkan var etablerad. Det blev i kungens intresse att ha kyrkan som stöd och skrivare att hålla uppsyn över folket.

De norska sagorna speglar denna period där olika stormän utropades till kung och sen angrepps av andra som ville vara kung. En annan företeelse var att det bildades olika partier som tycks haft sin favoritsysselsättning i att angripa Markerna och Värmland för att lägga det under sig. Dalboslätten vågade de sig inte på. Antagligen därför att det genom stormännen var knutet till Västergötland. Norsk-svenska gränsen torde ha varit dagens åtminstone sen Olof Skötkonungs tid. Men de administrativa banden var tunna i Markerna dvs. i synnerhet Vedbo, Norra Tössbo och Nordmarken.

Sverige i sin helhet har få skriftliga bevis för denna process. Danmark däremot har en del bevis från niohundratalet och framåt så att man i huvuddrag kan följa detta även i Norden.

Hjords Hus i närheten av Hallebol, Tösse nämndes redan som en möjlig lokal länsherres "hall" före eller under Olof Skötkonung och hans organiserande av ägandet efter dansk modell. Till detta hör då folkminnet av möjliga "borgar" såsom Helga Gråkollas borg i Tössbo. Eventuella borgrester såsom lämningar på en ö i Örsjön och på udden vid Ekholmen kan man bara spekulera i så länge de inte är daterade.

Avelsgården vid Dalaborg hette ursprungligen Hallebo och kan vara minne av en "hall" eftersom det vore ett naturligt läge för detta. Ruinerna mitt emot Strätet är odaterade och antas allmänt vara efter Karl IX:s kungsgård. Inget hindrar att de är delvis från en mycket äldre period. I Erik av Pommerns skattebok 1413 nämns tre avelsgårdar. Dessa var säkerligen Hallebo, Bredgården och Nygården.

En annan hall kan ha legat vid Hallebol i Tösse eller det kan betyda att det är bol under ett större hall. Ändelsen -bol torde ha tillkommit i mitten av 900-talet i Danmark, när man införde en beskattning wapentak för att finansiera trelleborgarna. Här jämförs ofta med Danmark---Norge helt enkelt därför att under tidig medeltid påverkades i synnerhet Dal mycket av dessa länder.

Jämsides med detta skedde den kyrkliga indelningen i syssel, vilken även infördes i Värmland och Viken. Det är rimligt att anta att Olof Skötkonung följde efter och att delningen i härad. Ändelsen -bo tillkom vid denna tid, även om vi har det dokumenterat först i Äldre Västgötalagen. De första skriftliga beläggen kommer först från början av 1200-talet … se Äldre Västgötalagens fördelning av tingslotter.

Landskapets organisation tycks vara riktat mot Västergötland vad gäller i synnerhet Väner-häradena. Medan ordbruket och principerna för odling tycks vara påverkade av Magnus Lagaböters lag bl.a.

Man kan fråga sig har det funnits kungar på Dal? … och då menas något annat än ett rikes kung. Då syftas på att exempelvis Rökstenen talar om tjugo kungar samtidigt och att begreppet näskung är bevarat i folkminnet. Antagligen har dessa tidiga kungar varit ledare för ett folkland eller en klan. Så sent som under 1600-talet omnämns en bonde som "kung" på Dal.

Vi måste naturligtvis lämna detta åt spekulation och möjligheter att tänka sig andra organisationer än kungariken av vårt snitt. Det lämnar möjligheten att tänka oss små landskap med nån rik storbonde och handelsman som tongivande. Det här med makt har inte varit mycket värd i en glesbygd, där folket har kunnat resa sig om det blev för mö´.

Begreppet näskung finns manifesterat i adelsnamn i Västmanland från 1200-talet. Det betyder att det då höll på att dö ut. Folkminnet är som ett teleobjektiv där landskapet visserligen förstoras, men det trycks ihop på djupet så att även tiden trycks ihop. Det betyder att vi kan anta att det lätt blandas ihop även med sagans budskap, vilket är att bevara erfarenheten.

På Dal finns folkminne av sagokaraktär om "Slottet i Murängen" och en besläktad saga om kung Gestrasi som råkat i strid med en kung i grannskapet Kongsbacka och krigarna är begravna på. en åker som kallas Rotvet. I sen uppteckning från 1922 kallas han näskung Ivan Blå och det får mer sagans karaktär.

Folkminnets bedömning att ruinen är efter ett slott nog mer en konstruktion i efterhand. Har man väl sagt slott är det lätt att säga kung. Ruinen vid Gestad är daterad och den återkommer under avsnittet Brynolfsöner på Dal.

Vi måste dock dels lämna öppet för flera system i den mångkultur vi bara kan skönja. Bäst befäst är organisationen med en lagman som högsta myndighet och i krigstid överbefälhavare. Det är lätt att låta fantasin skena iväg och se kungar, adelsmän och strider överallt. I själva verket bildades adelsväsenet så sent att vi känner det rätt väl.

De första torneringar i Sverige var vid Birger Magnussons kröning 1302. Dessförinnan tycks det nog åtminstone i Västergötland ha varit lagmännen som vardagens ledare, medan kanske nån kung besökte landskapet med glesa mellanrum. Biskopsvisitationer gjordes sedermera vart fjärde år och förmodligen var kungarna lika sällsynta.

Parallellt finns ett motiv om placeringen av en ny kyrka eftersom gamla kyrkan tydligen var ett "omöjligt bygge". I detta blandar man en vandringssägen att en gammal man skulle ha gett rådet att låta ett par vita oxar som aldrig burit ok … de är lite vildare då … spänna dem för en sten och låta dem rusa av sig vildheten. Där de stannar ska kyrkan ligga.

Likartad är sägnen i Gunnarsnäs där det också finns en ruin. Motivet med oxarna finns om Gunnarsnäs kyrka … och än längre bort etruskerna i Italien ett par tusen år innan Gestad och Gunnarsnäs kyrkor sägs ha använt metoden när de anlade städer. Det intressanta i sammanhanget är att folkminnet bevarat begreppet näskung att ha använts lokalt på Dal.

Till gåtorna hör även att på Dal finns några odaterade uppallade stenar … kanske "kungsstenar" eller fotpallar. Kanske näskungen valdes på en uppallad sten där den stod vid högtidliga tillfällen. Det tyder på att det kan ha varit en realitet. Eftersom det finns flera är de då sannolikt nån sorts kungar för mindre landskap. Kanske någon form av självständigt härad innan de riktiga kungarna kom och då kallade de sig rex.

Om vi ser med distans på svenska historien har folket inte varit så intresserade av det här med kungar och Svearikets vagga. När kung Gustav ville återuppliva seden med kungasten gömde Morabönderna den och kanske de också slog sönder den. "Äga kung taga och vräka" sa västgötabönderna och däri ligger mycken distans. Man kan säga att kungariket lurades på folket … och Sverige blev ju Sverige först under 1600-talet om vi ska vara exakta.

I de norska sagorna talas om kungar man inte vet varifrån kommer egentligen men som har en flock med sig. Munken Theodoricus talar om att det brukar uppstå flockar runt nån som kallar sig kung. I flera norska sagor kallas kungasönerna också kungar. De uppländska Karl, Kol och Burislav kallar sig kungar innan de blir förkortade.

Vi har dock en del data vilka gör att vi även för lilla Dal ½ % Sverige kan börja historien runt år 1100 med Margareta Fredkulla. En historia lika gammal som de första trevande försöken att bilda ett svenskt kungarike. Men innan dess låt oss titta på norska sagor och en möjlig tidig gräns mellan Dal--Västergötland och Norge.

 Den norska munken Theodericus skriver distanserat latinskt om norrmännen och citerar Lucanusstället: "man ger allt åt den som har vapen". Man kommer omedelbart att tänka på Adam av Bremens förakt för nordbor ovanför Limfjorden när munken skriver … så som norrmännen brukar göra … när det gäller att bilda nya flockar och störta gamla kungar.

Enligt sagorna var det mycket vanligt … om det nu inte är så att det finns många sagor på samma tema? Ett tema är att de alltid hamnade i Markerna och plundrade av och till där det var som mest riskfritt. Sen vet jag förstås inte i vilken utsträckning man från västgötasidan plundrade i Norge. Åtminstone vid några tillfällen ville nån från östra sidan av Vänern bli kung i Viken.

Allt detta är naturligt beteende för populationer som vill breda ut sig eller nå mer makt för att kunna föda sig utan eget arbete. Latinarna hade inga betänkligheter med korståg mot ortodoxa karelare och balter då det begav sig.

Att bilda flockar och gå samman är ett naturligt beteende. Det ende vi kan göra är att bedöma vilka effekter olika beteenden får och eventuellt gå ihop i en egen flock om det hotar vår tillvaro. Om historiska händelser kan vi beskriva orsak-verkan-kedjorna och dess effekter i tiden och eventuellt ta lärdom av det för våra egna syften … eller bara som ren och skär nyfikenhet.

Sen är det en annan sak att det är roligt att retas med Lillbaggen i norr som alltid ska varat bäst … och sen de här sportreportrarna som blivit miljöskadade. Alltid har vederbörande hoppat backe med brutet ben och ena skidan fastnade och blev kvar uppe vid starten. Men Lillbaggens världsberömda intelligens övervann även detta till överlägsen vinst … trots avoga domare … det är inte lätt att vara storebror … heller.

… tja än sätter västgötar och än uppsvear sin världspelare i Götet eller vid Uppsala. För min del flyger jag på Nils Holgerssons gås, ty man får inte vara neutral och distanserad i vår värld. Så om man vill undvika att få på käften är det bäst att vara utanför räckvidd.

… förövrigt är jag som bekant karelare, vilket retar en del finnar. Vår världspelare är Kalevala. En del tror att det är den lilla byn i norra ryska Karelen, men se Kalevala är nog av samma art som Holgerssonexpressen.

En del av Dals fornlämningar ger oss anledning att fråga om inte parsamhet var ett gyllne begrepp på Dal. Det manifesterades fram till Gustav Wasa som ville splittra brödrabo på Dal. Sista elementet är 1700-talets "parstuga" vilken säkerligen hade en liknande föregångare även i i de låga rökåsstugorna.

Brödraboet var något heligt såsom vi ser i detta gravmäle från 1600-talet av Lindorm Stake över sig och sin broder Erik i samma grav:

I Västergötland och i Värmland finner vi de rituella bevisen i och med att man funnit rituella halsringar i par, men på andra ställen som enkla mansringar eller kvinnors halskrage. Det ger oss anledning att anta att de olika forntida landskapen hade dessa typer av rituella ledare. När vi går bortom kristna tiden måste vi förstås vara beredda på ett helt annat sätt att tänka. Detta möter vi alltid när vi ger oss in i väsensskilda kulturer såväl i forntiden som idag.

På Dal dvs. Dalboslätten finner vi ofta domarringarna i par, vilket antyder en parsamhet även i bondesamfundet. Vidare har dessa nästan undantagslöst 7 stenar i ringen, medan man på andra sidan av fjället i Valbodalen har 9 stenar i ringen. Mer behövdes inte för att folk skulle tala om "en annan värld" på andra sidan av fjället.

Till detta kommer naturliga geografiska förutsättningar som delar dels Dalboslätten i Sundal och Nordal, dels får vi Slätdal och Skogsdal som naturliga områden. Fortfarande i dag är det så att vi på Dalboslätten någorlunda följer med vad som händer i våra två delar, medan vi vet rätt så lite om de "på andra sidan" av Kroppefjäll.

Fornminnena talar även de sitt tydliga språk där vi har stora ansamlingar av lämningar och järnålderns gravhögar dels vid Gestad och dels i Holm. På andra sidan av fjället finns de i Färgelanda och Ed. Med andra ord är det naturligt att tala om två parlandskap och där detta sen manifesteras i historien i den kända tiden. Dal var den rika slätten medan det på andra sidan var mer koncentrerat till några ställen i Valbodalen och Ed.

Denna bok ska handla om den tidiga medeltiden på Dal och i huvudsaken är det kommentarer och analyser av kända fakta. Dock en varning det blir en del nya synpunkter, eftersom det inte skulle vara någon mening med att upprepa gammal skåpmat.

Helt kort kan sägas att nuvarande riksgräns mellan Dalsland och Norge med största sannolikhet kom till då Margareta Fredkulla blev fredsäpplet vid trekungamötet 1101 i Kungahälla. Den mer exakta gränsen omtalas i två avskrifter, vilka likt det mesta äldre material gjordes under 1200 -- 1300-tal.

Det första nedtecknandet kan till original dateras till tiden 1128 --- 1136 och Harald Gilles tid. Denne kom hem till Norge 1128 och blev erkänt som frilloson till Magnus Barfot och verkade till han dräptes 1136. Sannolikt har det från svensk sida varit aktuellt att fastställa den 1134 när kung Sverker tog över efter kung Magnus Nielsen som stupade vid Fotevik 1134.

Det andra nedtecknande är från 1200-talet och där ett aktuellt tillfälle var in för kungamötet i Nödinge 1276. Då stödde Norges Magnus den svenska kung Valdemar i anspråken på att vara kung över hela Sverige, medan hertig Magnus ville vara medregent och ge Valdemar västra Sverige inkluderande Värmland och landet "väster om Vänern".

Därmed kan vi fastslå att riksgränsen varit oförändrad sen 1101 och att kyrkan dvs. Skarastiftet stod för uppbyggandet inte bara av kyrkans organisation, utan även för basen för det världsliga styret. Oavsett om kungarna sen stred eller bildade unioner och stormännen ingick giftermål över gränserna fortsatte såväl kyrka som rättsväsen att hålla samman Dal - Värmland som en del av Västergötland.

Men hur var det innan Margareta Fredkulla?

......... slut citat av munken Theodericus i hans Norges Historia kap. XXXI skrivet förmodligen ca 1180.

Citatet ger lite bakgrundsfärg åt tiden runt 1100-talet och den gode Theodericus skriver distanserat om herrarnas strider. Undrar vad han skulle tycka om han hörde att vi kan se distanserat att alla dessa strider började först sen kristendomen kommit till Norden så långt som vi kan bevisa historia. Det tycks vara allmänt att det ska till en massa strider innan en nyordning stabiliserat sig även i vår tid.

Alltnog vi ser ur denna källa att Dal var ett landskap, Valbo ett annat och tredje Hofuth var då Vedbo, Tössbo och Markerna. Värmland nämns inte och hörde till Norge vid denna tid. Ett av bevisen är sysseldelningen som införts från Danmark på 900-talet. Dock är det en rimlig förklaring att Margareta av Magnus fått Värmland som morgongåva eftersom tiden efter detta visar att Värmland kopplas ihop med "landet väster om Vänern". Dessutom nämnda gränsdragning 1101 som följer i stort nuvarande riksgräns.

Denna episod har intresserat skalderna efter detta fördrag så att man finner flera olika beskrivningar av händelsen. I Dals Dipl. finns därtill utdrag ur Ágrip, Morkinskinna, Fagrskinna och Heimskringla.

En intressant detalj ur Morkinskinna: "Denna förlikning var i mycket åstadkommen efter vad Olav den helige och Olof, svearnas kung hade gjort"

Dvs. de förvandlade stridäpplet till ett fredsäpple i form av ett giftermål. Man kan fråga sig om inte danskerna gjort likadant när drottning Tyra blev "Danmarks bot" med ägor på gränsen mellan hardingarna i norra Jylland och de sydliga jyderna.

Fältet ligger öppet för oss att fråga os när blev Dalsland till? Var Dal ett eget lite landskap och när blev man en del av Västergötland? De geografiska förutsättningarna gör lätt Dalboslätten till ett eget lite kungarike eller i varje fall ett autonomt område. De två tidiga kyrkbyarna på vardera Sundal och Nordal är unikt för Dal inom vad som sen blev Skara stift, vilket även omfattade Värmland före karlstads stift bildades.

Vi har i varje fall ett förslag till en gamla riksgräns mot Norge i Vidhemsprästens antecknade gräns av 1325. Lokalpatrioten vill gärna göra det till Dals urgamla gräns och det kanske det är. En praktisk anledning att göra upp denna gräns år 1325 var att den säkerligen utgjorde gränsen för Dalaborg län. Vid den tiden fick de erkända slotten underhållslän. Vid samma tid fick borgen Ekholmen Vedbo i förläning och sannolikt även Vedbo.

Det är dock inget som hindrar att man tagit fram gränsen som en gammal känt gräns mellan häraden i väster och Dal. I dokumentet används ordet hus och det är frågan om det är äldre än 1200-talets stenhus dvs. borgar?

Det har varit en del meningar om tolkning av dokumentet. För min del håller jag Simonssons tolkning som den rätta. Han följer dels den gamle principen att lägga gränsen i vattendrag och om möjligt ta ut stora naturliga stenar eller andra märkligheter i terrängen. Ett exempel från Dal är Dals Dipl. 101 år 1423 gränsen mellan Frändefors, Brålanda och Gestad.

Enligt Simonsson gick gränsen då nedanför Kroppefjäll i sjöar, mossar, vattendrag och vidare genom sjöarna Näsöln, Nären, Vänerviken och Ånimmen och upp mot Fröskog och tillbaka i gränsen mellan Tösse och Tydje socken till Löfnäs udde som finns på gamla kartor. Dvs. gränsen följer de gamla sockengränserna.

Drottning Margaretas räfst 1396--97 gällde i huvudsak Tösse och Vedbo och alltså helt utanför Dalaborg Län. Det är ytterligen ett indicium att Dalaborg län varit verklighet fram till man tuttade på 1434.

Om något talar för att detta skulle vara en urgamla gräns mot Norge är det dessa små nämnda kulturella tecken på att Dal varit ett eget lite kungarike. Där man kanske t.o.m. vald ledare som fick stå på en fotpall/fodepald som ett tecken på att han var vald av folket som ledare. I symbolismen var det att bli ställföreträdare för den gudom i vars namn man verkade, där exempel på detta finns från bl.a. Skottland. Det är inte så långt borta som man kan tro ... nära Aberdeen finner man en stående sten som liknar Håvesten i Färgelanda.

I de nästa kapitel ska det handla om dokumenterade fakta