En enkel översättning av förmodligen det äldsta poemet på gammalengelska. Poem är kanske fel ord och borde vara minneslista i klass med skeppsförteckningen i Illiaden. Runt 60 forna folk från Angloskandinavien räknas upp med nån enstaka kommentar
Widsith, mjöd-hallen, Exeter Book
Goter| Lista essäer |Hem | Globala länkar | litteratur |Widsith talade, låste upp ordkistan.
Han som rest mest av alla män,
genom folk och nationer över världen.
Ofta tjänade han dyrbarheter i hall,
han var en av de ädla Myrgingarna.
Han med Ealhild, den vänliga fredsvävaren
för första gången sökte Baltkusten.
Han sökte Eormanrics hem,
kung av ostgoterna, vred mot förrädare.
Han började då tala:
"Jag har hört många män råda,
att folket var och en följer seden
och jarl efter jarl ädelt råder,
så att hans högsäte har framgång".
Hwala var för en tid bäst av män
och Alexander ochså, noblast av män,
som lyckades bäst av alla
jag hört om i världen.
Attila ledde hunnerna, Eormanric goterna,
Becca banningarna, Gifica burgunderna,
Casere styrde grekerna, Caelic finnarna,
Hagena holmrygerna, Heoden glommarna,
Witta swaeferna, Wada haelsingerna,
Meaca myrgingarna, Mearc hundingarna.
Theoderic styrde frankerna, Thyle rondingarna,
Breoc brondingarna, Billa waernarna,
Oswine eovans, Getwulf ytum (jutar?),
Finn son av Folcwalda frisernas släkte.
Sighere ledde för många år sjödanerna,
Hnaef hocingarna, Helm wulfingarna,
Walda woingarna, Wod thüringarna,
Saefferth sycgans, Ongentheow svearna,
Sceafthere ymbrans, Sceaf langobarderna,
Hun heathwarerna och Holen wrosnans,
Hringwald kallades kung av Herefaran.
Offa styrde anglerna, Alewih danerna,
han var den bravaste av all dessa män,
men kunne inte besegra Offa med vapen.
Ädle Offa vann redan som ung
i kamp det största kungariket.
Ingen i den åldern vann mer ära.
Med bara sitt svärd markerade han gränsen
mot myrgingarna vid Ejdern.
Fifeldore säkrade återtåget (från enviget),
Engle och Swaefe vittnade att Offa vunnet.
Hrodwulf och Hrotgar, nevö och onkel
höll fred i många år tillsammans,
efter att ha drivit bort vikingarna
och förstört Ingelds stridslinje
och vid Heorot slagit ned heathobarderna.
Så reste jag vida genom främmande länder.
Där mötte jag god och dålig lycka
långt från min släkt och var följeslagare,
så jag kan sjunga och berätta en saga
för folket i mjödhallen,
om hur ädle härskare lönade mig med gåvor.
Jag var med hunnerna och de ärorika goterna,
med svearna och geaterna och med syddanerna.
Jag var med Wenlas, vaernana och vikingarna,
jag var med gefthan, winedas och gefflegan,
jag var med angler, swaefer och aenenas,
jag var med saxarna, sycgans och sweordoweras,
jag var med hronan, deaner och heothoreamas.
Jag var med thüringarna och med throvenderna
och med burgunderna där jag tjänade en vriden halsring.
Där gav mig Guthere en förträfflig skatt
som belöning för min sång; den kungen var inte snål.
Jag var med frankerna, med friserna och frumtingarna,
jag var med rugerna, med glommarna och romarna.
Jag var också i Italien med Aelfwine.
Av alla män jag känt har jag hört
han har snabbaste handen och är redo till dåd,
det generösaste hjärta att ge armringar
och skinande halsringar, Eadwins son.
Jag var med sercings och med serings,
jag var med greker och med finnar, också med Casere,
som hade makt över blomstrande städer,
rikedomar och skatter och romarriket.
Jag var med irländarna, med picterna och skridfinnerna,
jag var med lidvikingarna, leonerna och langobarderna,
med haethenarna, haelthas och med hundingarna.
Jag var med israeliterna och med assyrierna,
jag var med hebréerna och indierna och med egyptierna,
jag var mederna och persierna och med myrgingerna,
med moabiterna och anglemyrgingarna och amothingarna,
jag var med östthüringarna och med ofdingarna,
med eolerna och filistinerna och med iduméerna.
Jag var med Eormanric under hela hans regering.
Goterkungen lönade mig med skatter.
Kungen av staden gav mig en spiralring,
gjord av guldpengar värt sexhundrade pence.
Jag gav den till Edgils när jag kom hem,
som tack åt min herre över Myrgingas.
Han gav mig land som en gång var min fars.
Sen Eadhild, Eadwines dotter gav mig en annan.
Den nobla drottningen av hushållet.
Hon blev berömt i många länder
när min sång spridde orden,
om var under himlens knä fanns en drottning
prydd med guld generösast av alla.
Sen sjöng Scilling och jag med våra klara röster.
Sjöng till harpan, den klingade ut ljudligt.
Då många med ädla hjärtan
som förstod dessa ting,
öppet sa att de aldrig hört bättre sång.
Därifrån reste jag genom goternas hemland.
Jag sökte alltid den bästa reskamraten.
Det var Eormanrics vakter i hushållet.
Jag besökte Hehca och Beadeca och herelingarna,
Emerca och Fridla och Eastgota,
den vise och skickliga Unvens fader.
Jag besökte Sessa och Becca, Seafola och Theoderic,
Heathoric och Sifeca, Hlith och Incgentheow.
Jag besökte Eadwin och Elsa, Aegelmund och Hungar
och det stolta hushållet hos withmyrgingarna.
Jag besökte Wulfhere och Wyrmhere
där det ofta streds i Vistulas skogar,
när den gotiska armén med skarpa svärd
försvarade sina förfäders skogar mot Attilas här.
Jag besökte Raedhere och Rondhere, Rumstan och Gislhere,
Wuthergild och Freotheric, Wudga och Hama.
De var inte alls de sämsta kamraterna
även om jag råkar nämna dem sist.
Ofta flög ett vinande spjut från gruppen
skrikande till fiendens linjer;
där de förvisade Wudga och Hama
tjänade tvinnat guld, män och kvinnor.
Så har jag alltid under mina resor funnit
att Herren var alltid kärast till alla hans ting.
Den ende guden skyddar mäns kungarike
att ha och behålla så länge de lever.
Vandrande likt detta, driven av ödet
barderna reser genom många länder.
De berättar om deras behov, säger tack.
Alltid i syd och nord finns nån man
med välformulerad sång, med generösa gåvor,
som önskar öka sin ryktbarhet med sina män,
att göra stora ting tills allt är förbi,
ljus och liv tillsammans. Han som vinner ära
har hållbart rykte under himlen.
.
Kommentar
Widsith är ett poem på 143 rader som ingår i Exeter Book och avskriften är från runt 950 AD. Man menar att originalet skrevs på 600-talet och behandlar just guldåldern 200 - 500 AD. Dikten är mer som en minneslista i tre avdelningar. Barden minns och börjar med sitt namn Widsith, den fiktiva norröna Gilgamesh eller Odysseus om vi återkallar urgammal berättartradition.
Första delen handlar förmodligen om stora ledare där det för läsaren gäller att fylla i vad han vet. Andra delen kompletterar uppräknandet av folk runt 60 stycken. Drygt hälften kan den historisk kunniga identifiera, medan resten är svårare. Tredje delen är folk och bekanta Widsith besökt under sin fiktiva resa i tiden.
På några ställen berättar han nånting om livet bland de noble och det är behållningen av dikten. Det är förmodligen händelser som funnit i folkminnet och där ostgoterna tycks ha varit legendariska.
Widsiths anknytning till myrgingas, grannar till angler och langobarder och är kanske på sätt och vis äkta. Avsnittet om Offa kan vara den danska sagan om Uffe och Vermund ( Warmundus) som har samma intrig. Den något tröga Uffe vaknar till dåd när grannarna tror att de kan roffa åt sig ett kungarike. Det blir holmgång på en ö i Ejdern. Saxo Grammaticus har riktigt blommat ut i den sagan.
Vi bringas genast in i tidsskalan när Eormanric nämns som en idol. Han dödades runt 370 av hunnerna. Här översätter jag engelskans earl / eorl med jarl. Earlen var jämbördig med kungen och ledare för en provins/ landskap. Det förutsattes att han hade stora ägor. Steget under skulle äga 5 hides dvs. normalgårdar. Det viktiga här att de var domare och överstepräst inom sitt område där ledningen av landet var genom ritual och ting.
Här översätter jag "theodenstool" till högsäte / fotpall som finns i det historiska materialet och är ett känt legalt begrepp åtminstone sen hettiternas dagar. Det är som en tanke att man hittat ett lyxigt högsäte 4 km från Feddersen Wierde. Det ligger i Niedersachsen och där har man äldste fyndet av hallar. Högsätet har en inristad hund och en kort runtext som kan läsas "Älgjägarens högsäte". Hjort och hund syns i brottstycken av legend och ritualmyt. Det har dock sannolikt betydelse av högsäte för en nobel man. I samma område tycks ha funnits en gammal tradition att avla speciella älghundar för de noblas jakter.
Finnarnas Caelic kan lika gärna vara Esternas Kaleva och namngivare åt det mytiska Kalevafolket i Karelen som sjöng växelsånger för att bevara folkminnet fram till våra dagar. Hälsingland var kanske en viktig besöksort och där det tidig fanns en hall. Där kunne man sjunga men också bedriva handel med järn och skinn. Runtexterna tycks också visa att erilligan hade "gestir" = gäster utplacerades som observatörer för erilligan kanske.
Wulfingar är ett exempel på ett ättnamn. Folket i Suffolks vill få det till att Wuffingarna kom från Sverige och är begravda i Sutton Hoo. Andra vill få till att angliska kungen Raedwald ligger begravt där. I Östsverige fanns ett par släkter med ulven i vapnet i tidig medeltid. Ulven är inte vanlig i kontinental och engelsk heraldik vi känner till. Rökstenen ca 800 räknar upp ätter och ungar. Tyrastenarna i närheten av Jelling nämner exempelvis Ravnungar. Bildandet av ätter med åtföljande enskilt ägande började förmodligen i takt med guld och handel gjorde vissa släkter rika.
Ongentheow nämns i Beowulf som svearnas kung vid en viss tid och är liksom Offa I en kung samtiden gillade. Det kan läsas "Ongens tjänare" och även den namnformen är gammal som indier och sumerer där man tog namn efter gudar och idoler. Finn Folcwalda är namne med den mytiska keltisk hjälten Finn Mac Cool som fångade kunskapens lax och sög på tummen liksom Sigurd och många andra förmodligen.
Möjligen att man i Frisien liksom i Danmark en tid på 1000-talet hade folkvalda kungar. Det var väl mest ett spel för gallerierna. Makt är något en del tar åt sig. Men standardförklaringen är att den germanska tingsordningen rådde i keltisk tid. En del stenmonument manifesterar detta.
Heorot / Heort ska förmodligen skrivas "Hjortens Hall". I nordvästra Tyskland finns fortfarande hus med korslagda hjorthuvuden eller hästhuvuden på gavlarna. Feddersen Wierde är äldst hittills men i Gudme på Fyn 200-talet har man arkeologi efter ett par hallar som förmodligen varit säte för en "bretwalda" dvs. överledare för ligan. För barder och överklass är det naturligt att det utvecklades en viss romantik runt dessa. Den praktiska nytta var kanske nog mer att vara handelscentrum
Aelfwine / Alewid var i Italien och det kan vara minnet från att erilerna/ herulerna hade en legion i Concordia under en tid runt år 400 AD. Förmodligen döljer sig erilerna bakom skrivningen "eoler" men kan också vara "herelingar". Östliga kulturer nämns och det var väl allmän kunskap även om nordbor också besökte fjärran nejder.
Intressant är att han säger att halsringen är gjort av guldmynt. Men efter som de vi känner är ritualringar är det inte troligt att de gavs till barder. Tvinnade ringar finns få av guld och själva stilen med tvinnade eller flätade ringar kom senare under vikingatiden och då i silver. Ett undantag är den 2 kilo tunga kalsringen från Hallen/ hövdingasätet vid Tissö, Själland.
I slutet sjunger han om par där parsamheten var ett signum för såväl handel som ledarskap. Andra par är man och kvinna och det är väl ett naturligt inslag. I vissa familjer är man ett par medan i andra sitter mannen ensam i högsätet.
Detta är inledningen på gammal engelska och det är svårt att översätta ordagrant. Jag har försökt att hålla samma korta stil som originalet och som vi möter i många av våra Eddasånger. Endast i få fall har jag frångått det engelska originalet för tydlighetens skuld. Namnen följer den gammalengelska OE skrivningen. Jag har skrivit Casare som tydligen ska vara Cesar även om han sägs vara från Grekland på ena stället. Det är mänskligt att fela och man gjorde det förr också.
I övrigt hänvisar jag till essän om goterna.
För det mesta har jag följt den engelska översättningen på denna URL, men jag har jämfört med ett par andra versioner.
http://www.soton.ac.uk/~enm/widsith.htm2002-11-24 BH