Goter och samtida folk

Goter och samtida folk

Denna essä är om att definiera goterna utifrån samtida källor. Man kan inte undvika att berätta om deras grannar. För en del var goterna ett pack och är det fortfarande, medan skandinaver vill göra dem till förfäder beroende av tidsperspektivet och bevisen.

Goth, barbar, fenicier, hyperboréer, Herodotos, blonda flickan, Tacitus, Strabo, gutones, gothones, Ptolemy, Jordanes, gutae, gautae, arkeologi, Wielbark, Cernjachov, Pommern, bärnsten, burgunder, visigoter, Teoderik, Heruli, eril, Getica, Cassiodorus, Procpopius, Widsith, Rökstenen, svear

Widsith | Lista essäer |Hem | Globala länkar | litteratur |

Inledning

I min Oxford Concise Dictionary av 1982 utgiven av Oxford University Press kan man läsa definitionen av Goth = uncivilised or ignorant person = ociviliserad eller okunnig person. (Inom parantes sägs att det var ett germanskt folk som invaderade de västliga och östliga imperierna, underförstått de romerska under andra till femte århundradet vår tid.)

Som etymologi anges latinska Gothi och grekiska Go(t)thoi. I vanlig ordning tillföjar man de akademiska språkens *Gutos eller *Gutan, vilka är språk som aldrig skrivits eller talats men behövs för den akademiska elegansen.

Man kan säga att den romerska litterära imperialismen lever vidare än i dag. Alla icke-romare är pack. Fast där får man väl problem med de naturaliserade foederati med vilket jag menar att det blev en folkblandning ( man kunne bli romersk medborgare om man tillförde en stor summa pengar; ingick förbund eller tjänade Rom i 25 år).

Man förundras över de engelskspråkiga som fortfarande går i romarnas ledband. Det är väl nån sorts missriktad snobbism med det romerska arvet om man säger så. Det finns en viss hierarki i den engelska historiens värdering av förfäderna och romarna sitter på toppen tydligen.

Jag har raljerat mycket över bruket av ordet barbar om alla ovanför Alperna och i synnerhet om nordborna. Det är ju ett adjektiv och en värderande utsaga som används nedsättande. Det är ensidigt och kan inte anses vara vetenskaplig distans, objektivitet och neutralitet.

Vi lever i en värld med mänskliga rättigheter och likavärde mellan folk och nationer. Våra förfäder inkluderas i oss och är vår kulturella bakgrund. Den är i sig minst likvärdig med de som bedrev romersk cirkus, välte världspelare och tryckte ned folken. Alltså i essäer med krav på att rymma en distanserad vetenskaplig stringens kan man inte upprepa tidigare generationers misstag och aversion mot förfäderna.

Här ska jag försöka reda ut vad vi vet och icke vet om begreppet goter. Eftersom jag lagt ned tid på att forska och skriva en hel bok om eriler/ heruler är jag förstås förvånad över att goterna anses ha kommit från Skandinavien och fyllt hela världen. Detta utan egentlig tillstymmelse tillbevis. Det skrivs och berättas nästan ingenting om de som kallades herulerna i Söder och vars förehavande vi kan bevisa genom guldfynden då det begav sig

  

Tidiga källor

Det har förstås bott hyggligt folk runt Suevi = Mare Balticum = Östersjön sen inlandsisen släppte. Annars skulle jag inte vara så civiliserad som jag är. Folken hade sannolikt andra namn och som man säger "sitt namn får man av andra" och "världen existerar först när vi pratar om den enligt de gamla grekerna: Alltså har vi låtit sörlänningarna upptäcka oss och ge oss namn. Det råder ett mindrevärdeskomplex i frågan om vår relation till greker och romare. Detta är förstås skapat av akademiker med början flera hundrade år sen.

Sörlänningar har känt till oss längre än vi har haft namn på agendan. Det fanns inget skriftspråk och bara det skrivna existerar om man hårddrar verkligheten. På silverfjället Kongsberg i Norge finns en liten inskription i minoisk skript "det renaste rene" och alltså före 1500 f.Kr. Men vi blev inte upptäckta därför att handelsmännen i Medelhavet höll tyst om det för att bevara sitt monopol. Främst då fenicierna med blomning 1100 - 700 f.Kr. L.S. MacDonald citerar en källa som skriver om fenicierna:

"När fenicierna såg hur bärnstenen samlades från sjön bestämde de att hålla det hemligt och sköta den lönsamma handeln själv. När deras flotta återvände till Syrien berättade de många faror i nordliga vatten där de magnetiska stenarna drog skeppen upp på reven … om att virvelströmmar drog dem till bottnen av oceanen … om att trollpackor förvandlade folk till bestar … om skräckinjagande sjöormar och om alla förskräckliga monster. Så väl lyckades fenicierna skrämma seglarna så att de för många hundrade år fruktade dessa mytiska varelser."

(Ja, monstren levde så länge som att Olaus Magnus bok på 1500-talet illustrerades av italienska konstnärer som fick till märkliga monster i nordnorska vatten)

Vi på Dal har innehållsrika rituallagar på hällar från hällkistperioden 2300 - 2100 f.Kr. och där man blandar lånade och egna symboler. Så vi upptäckte oss själva. Nåja i alla händelser samlades kunskapen om Norden i Grekland. Det var kanske omöjligt att i längden hålla hemligt att det fanns hyperboréer = de nordligaste nordliga. Man kom ihåg att Herodotos skrev runt 400 f.Kr. om nordiska flickor som kom till Artemis tempel i Delos med gåvor och blev prästinnor. Heodotos om Artemistemplet

Åtminstone på Delos viste man att alla historier om enfotingar, hästfotingar, huvudet i magen, bara ett öga i pannan och de med hundhuvuden … ja det var lögn och förbannad dikt berättad av Kadmos den ökända feniciern. På Delos viste man att i norr fanns blonda flickan vi ser med flätan på hällarna. Det är möjligt att de märkliga varelserna har varit kodspråk: "De dumma nordborna kan vi lura hur lätt som helst". Handelsmännen kände inga gränser när de reste och berättade eller inte överallt de kom. Deras värld var liten.

Grekerna var feniciernas efterföljare i Medelhavet. Vid Alexanders tid runt 320 f.Kr. gjorde Pytheas från Massilia, Frankrike en resa till England i jakten efter tenn och andra metaller. Det blev en avstickare till Trondhjem och till bärnstenskusten vid västra Jylland. Nån av de grekiska filosoferna frågade sig: "Existerar världen när vi inte pratar om den?" Ett obestämt Skandinavien "en ö i nordligaste nordliga havet" blev Thule. Hur man nu kom på det namnet som lever i högsta välmåga. Jutland sattes på kartan och blev upptäckt i sörlänningarnas och vår mening. Lokalt i trakten av Trondhjem var man kanske inte så imponerade eftersom man har egyptiska båtar seglande på hällarna sen tredje årtusendet f.Kr.

Nu och då återupplivade man alla de gamla historierna och blandade med feniciernas lögner. Tacitus ca 100 AD skriver om när Germanicus förlorade sin flotta i tideräkningens början. Möjligen är det samma händelse som när man tog sig in i Östersjön och vi har vrakfynd från Gotland: "Envar som återkom från en fjärran region berättade om under, våldsamma stormar, okända fåglar, havsmonster, om halvmänniskor, halvbestar och om ting de sett eller trodde sig ha sett".

Tacitus hör till de balanserade berättarna och trodde inte på allt som berättades om okända världar. De grekiska/ feniciska historierna berättades långt in i romersk tid där Solinus på 200-talet citerar de tidiga författarna --- och Adam av Bremen runt 1070 AD är väl den sista ----- förlåt just nu är jag den sista.

Greken Strabo levde ca 63 f.Kr. till 24 e.Kr. och hans geografiska beskrivningar går knappt längre än till Elbe. Han skriver om Hercyniska Skogen / Svarta Skogen dvs. ett skogsbälte i mellersta Tyskland och österut. Inne i skogen och även utanför levde sveber. (Säkerligen var begreppet "sveber" förvirrande eftersom det tyck ha varit mer än ett rituellt förbund med likadana ritual än ett administrativt förbund.) Getae levde utanför skogen i öster och det tycks vara synonym med dacer dvs. forna Dacien i Ungern och Rumänien.

Strabo nämner ca 18 AD gutones i dessa trakter och Tacitus skriver ca 100 AD om gothones och att de levde norr om lugi och hade grannarna rugi. Ptolemy nämner rugiclei mellan Oder och Vistula och kanske Rügen där ulmrugi/ holmerugi betyder "rüger på holmen Rügen". Jordanes kommer att nämna just det namnet som goternas första fäste. Det var en gammal taktik att "nykomlingar" satte sig på en ö utanför det land de rekognoserade.

Tacitus nämner även vender och slaver??? Medan han bara känner Jutlands cimbri. De var kända sen 107 f.Kr. genom deras vandring och anfall på Rom. Men han nämner också med viss tvekan Oxiones (med djurkropp och manshuvud) och liknande Helluvii ---- förmodligen var det en skämtsam benämning på koskötare

Vidare säger Tacitus att svionerna lever på en ö i havet. Det är till häften sant eftersom Scandza är en halvö. Han berättar att de har stora flottor och låser in vapnen i fredstid. Deras grannar sitonerna styrs av en kvinna, vilket vi också lär om de tidiga friserna. Det är förstås omöjligt att vare sig gutae/ gautae / gutones eller gothones har levt ovanpå eller på ryggen av svenskarna = sviones. Sviones har alltid varit sviones från ett obestämt Svealand. Östgötarna var vid denna tid gautae eftersom västgötarna kallas Levoni /Hilleviones, vilket möjligen syftar på en stor boplats vid Levene.

Det svåra med alla dessa folk är att vi far aldrig veta exakta boplatsen och ej heller får vi veta storleken på folket. Det kan lika gärna vara några hundra vid en flodmynning som ett folk på tusentals innevånare. I allmänhet var folktätheten liten och folken små. Enligt senaste uppgiften har man registrerat 1800 husgrunder från järnåldern på Gotland, vilket sen ska multipliceras med 10 - 30 för att få folkmängden. Det är knappast troligt att gutarna fyllt upp hela södra Europa genom utvandring. Östergötland var ett smalt bälte ovanför smålands steniga skogar.

… Ett annat senare exempel. På Dal fanns som mest på 1800-talet 3000 gårdar och 80000 att jämföras med 300 bönder och ett dussintal herremän på Erik av Pommerns tid 1413. Det är den bilden vi måste ha när vi kan anta att forntiden lokala krigståg räknades bara i tiotal. Under medeltiden drev hövitsmannen av Tre Rosor ut dansken från Värmland - Dal med 40 man. Det stora slaget vid Illerup på Jylland räknade 1000 anfallare. Till de avgörande slagen mot ostgoterna i Italien levererade langobarderna 7000 och herulerna 3000 man i det då rätt tätbefolkade södern om man nu kan lita på romare.

Ptolemy nämner följande folk i området
Jylländska namn: Saxones, Sigulones, Sabalingii, Cobandi, Chali, Fundusii,
Charudes, Cimbri
Norra Tyskland Mecklenburg - Pommern: Farodini, Sidini, Rugiclei längs kusterna..
Ön Scandza = södra Skandinavien: Chaedini, Favonae och Firaesi, Finni, Gutae
(Gautae) och Dauciones, Levoni
Norra Västtyskland: Reudigni, Aviones, Anglii, Varini, Eudoses, Suarines,
and Nuitones,
.
Gutae är så nära Gothones att det är naturligt om man har kunnat blanda begreppen. Ptolemy säger att Gutae/ Gautae lever i södra delen av Scandza och senare källor placerar dem söder om Svitjod alltså i Östergötland, medan Gautland var "en annan värld" i början. Om vi hade fått dessa närliggande namn från olika håll i Europa hade vi inte börjat tala om släktskap. Förövrigt blir vi ju inte mycket klokare av namnen vars innebörd vi inte kan förstå. Ett fåtal kan tydas som benämning på deras samhällsritual.

Alltså har vi svart på vitt från två oberoende källor en romersk och en grekisk. Visigoter/ västgoter och östgoter levde mellan Oder och esterna i östra Balticum i början av vår tideräkning. I själva verket innanför rugi men havskontakt vid Danzig och Vistula. Tacitus nämner Esterna och att deras språk påminner om brittiska språket (vid den tiden) han berättar att de är odlare och är ensamma om att samla bärnsten.

  

Arkeologins indikationer

En a´n har aldrig kunnat begripa varför arkeologerna alltid frågar varifrån en kultur kom. Som om det var standard att folk nomadiserade? De som rantade runt med stora stenar och gjorde anläggningar för ritual tänkte väl två gångar innan de rev upp bopålarna?
.
De flesta områden med tjänlig natur för odling visar kontinuerlig bosättning. Sen finns länder som Polen med områden som drabbas av översvämningar nu och då. Det får väl en generation att fly fältet. I nordvästra Jylland har sandstormarna täckt bra mark.
.
Nåja, goterna/ gutones / gothones har kanske vandrat en del. Bidragande orsak var att deras egendom bestod i boskap som skulle ha bra bete. Naturligtvis hade de en lång förhistoria. Vi som stödjar oss på det skrivna kan bara börja där flera oberoende källor nämner dem första gången. Jag har just kollat på polsk arkeologi och arkeologin bekräftar att förmodligen sammanfaller den s.k. Wielbark-kulturen runt 50 - 220 AD med goterna. Kärnområdet låg mellan Danzig i norr och Poznan sydväst om denna stad.

Chefsarkeologen i PolenTadeusz Makiewicz menar att kulturen är i huvudsak en fortsättning på en tidigare Przworsk och Oksywiekultur … allt enlig arkeologins metod att uppkalla kulturen efter fyndplatserna som sällan finns på min karta. Arkeologin har fått nytta av den stora gaslinjen som dras genom Polen. Man har gått före byggarna och fått ett tvärsnitt av Polen de nog aldrig fått annars. Om Tadeusz på http://archeo.amu.edu.pl/zakladb.htm och några bilder på http://www.europolgaz.com.pl/english/galeria_zdjec06.htm

I första skedet expanderade kulturen från Danzig och Vistula västerut till Poznan. Efter detta expanderade/flyttade en del österut till Ukraina och i första steget till trakterna av Kiev. Den kulturen kallas numera Cernjachov-kulturen och förbinds med Visigoter/ västgoter. De sydliga källor nämner att dessa fanns vid Svarta Havet och Moldavien runt 238 AD. Herulerna från Sydskandinavien? kom på 260-talet och öst/ ostgoterna från Baltikum något senare.
.
På tal om Kiev har vi förresten ett par guldbrakteater av samma snitt som i övriga Norden. Då bl.a. ett Baldersmotiv från en upplaga på ett dussintal som hittats på olika ställen i Norden. En guldmedaljong från Constantius II 323 - 61 daterar till tiden då konstantinerna syns mycket i materialet från Fyn och likaså gotiska fibulor Trafiken till Svarta Havet gick möjligen via Baltikum för att hämta bärnsten som en lätt och kostbar frakt. Sen via Kiev och vidare till Svarta Havet

Vissa artefakter är besläktade med nordiska och andra med hela Västeuropa där exempelvis det ringformade spännet förekommer överallt liksom den bygelformade fibulan. Vidare nämns armringar med ormhuvud som förekommer överallt i Norden och fanns även i Rom.

Det finns inget bevis för nån större invandring till Polen. Handeln med varor och myter runt Östersjön är säkerligen minst lika gammal som bronsåldern och i vissa fall äldre. Alltså kan man inte sluta sig till något från ett fåtal artefakter. Polen har äldsta fyndet av hjul från fjärde årtusendet och Danmark är inte långt efter. Södra Östersjökusten var förmodligen först med jordbruk. Invandrade de till Skandinavien och förde jordbruk med sig? Ju längre tidsperspektiv vi tar desto osäkrare blir de genetiska linjerna. Exempelvis på Lolland finns en del slaviska ortnamn vittnande om kontakter som kan läsas i ord.

Möjligen har man importerat idén om stenrader och stencirklar från Norden på något sätt. Man har sen stenåldern gjort en stengård av huvudstora sten för att helga gravar. Domarringarna kan dateras från bronsåldern och framåt. De visar en varierad bild där en del förmodligen varit byalagets ring där man möttes för stämma. På Dalboslätten förekommer de ofta parvis. Det visar att de inte var gravar utan för lokalsamhället. Man har funnit spår efter eld i en del av dem och förmodligen har man låtit sina avdöda avdunsta från ringen. Eldbegängelsen har då varit byalagets sak. Sen stenåldern var ritualen vid sådd och begravning ofta snarlika.

Det enda vi kan säga att det förmodligen var goternas område. Det har ingen betydelse för utvärderingen av arkeologin att Tadeuz har läst Jordanes men likt många andra inte ordentligt när det gäller Jordanes fiktion om goternas ursprung. Jag lusläste och blev omvänt … se särskillt stycke nedan.
.
Låt oss också se på goternas grannar och ibland förbundna. Vi har då fynden av de tyngsta guldhalsringarna i Pommern norr om goterna från Oder och österut. Den som är hel bevaras i Kolberg nån mil från fyndplatsen Peterfitz och den väger runt 2 kilo. En del som väger ca 1,4 kilo har hittats i Stargård 10 mil västsydväst om Kolberg. Båda halsringarna är av samma snitt som de flesta i Noden varför man kan anta de hörde till samma federation. Det finns ochså fynd av några brakteater i Körlin och söderut Wapno i samma område.

På Ptolemeus karta ca 120 AD finns Sideni / Seideini (grekiska) = "daner på andra sidan" i detta område om kartan stämmer. Hans karta är ett exempel på hur ortnamn omvandlats. Han skrev på grekiska vad han hört och sen omvandlades det till latin och andra språk inklusive de nordiska. Detta område skulle då vara Ptolemys eller rugiclei. Men där har vi ulmerugi/ holmerugi och senare rugi vilka lämpligen varit förbundna och de förra bosatta på Rügen. Förmodligen är detta rugi som senare finns i Österrike / Bavarien där vi känner en herul hertig Fara runt 535 AD.

Vi känner senare varodni/ varner (vid floden Warne) som förbundna med herulerna och vender mer kända senare från detta område. (jag undrar över att Tacitus nämner Slaver?) I alla händelser har detta område haft samma kultur som i Norden före 500 AD. Ringarna har samma punsade mönster med halvmånar som den dominerande gruppen halsringar från Fyn, Skåne, Norge, Södermanland, Gotland m.fl.. Kanske det var dessa "halvdaner" som drev ut herulerna/ erilerna från de danska öarna runt 500 AD?
.
Varifrån denna rikedom i Polen? Förmodligen var det bärnsten och transitohandel via Vistula mot Rom. Handelsmännen började använda bärnstenen som bytesvara i takt med att handeln med Rom sköt fart
Neros behov av bärnsten. Det finns ett brev där ostgoten Theoderik beställde bärnsten från esterna när han blev kung i Rom. Vi ska nog inte ta så allvarligt på att Tacitus skriver att bara esterna samlade bärnsten även om de var mest kända. Här gäller "Följ pengarna".

Det finns förstås fynd av romerska föremål. Talrikaste föremålet är silverdenarerna runt 60000 i Polen att jämföras med Gotlands 40000 vill jag minnas. Man slutade mynta dem 237 AD men de cirkulerade förstås mycket länge. Nordborna föredrog silver och guld istället för mynt av billigare metaller. Silver och guld var förstås bekvämt eftersom det kunne användas till smycken vid behov.

De första århundradena gick huvuddelen av importen från Rom till Danmark, Skåne, Öland, Gotland och Sörnorge, men sen följde Västergötland, lite till Östergötland och Mälardalen. Hälsingland är skenbart ett märkligt fall med mycken romersk import. Widsith nämner Haelsingas och vi kan notera att man byggde hallen vid Högom i mitten av 300-talet. Antagligen välkänt plats för såväl järn- som pälshandel. Där får vi komma ihåg järnhandeln på Jämtland. …. För svensk import se karta
.
Landskapet var skogigt på många ställen i Germanien inkluderande Skandinavien. I norra Polen och andra ställen i norra och västra Tyskland fanns lågland som av och till översvämmades. I västra Jylland var sandstormarna nyckfulla och man har hittat "buskekar" var stam går flera meter ned i sanden. Det fanns andledningar för folk att dra på vandring. Goterna var främst beroende av boskap och sökte de bästa betena där de stora slätterna i Ukraina och senare Ungern var som skapta för detta.

Arkeologin visar oroligheter och brandskattning i hela södra Skandinavien runt 450 AD. Widsith berättar att goterna stred mot Attila i skogarna vid Vistula. Det bekräftar att det fanns goter kvar i Polen fram till slaverna kom på 600-talet. Man kan undra om slaverna tog efter den ursprungliga kulturen. Tyvärr var vi förhindrade att bekant oss med östlig historia under tiden med järnridån så att vi vet inte så mycket om deras ursprungliga kultur. Nu börja vi få sajter som berättar om Östeuropa.

År 1169 kom korsfararna med biskop Absalon till Arkona på Rügen fylld av kristen nit --- eller var det guldet i templet som lockade? Han rev den fyrsidiga långa pelaren Svantevit och Triglav. Dessa var nog något som var en klar avspegling av tidigare keltisk kultur. Den fyrhövdade finner vi tidigast i Vishnu Indien och förmodligen kommer även Triglav därifrån. Det är idoler för det fyrdelade solåret och det tredelade månåret. På många brakteater har vi svastikan och triskelen som symboler för samma sak.

I källaren på Altkirchen (gamla kyrkan) finns fortfarande en ristad sten med "gubbe i lång kittel med ymnighetshorn". En likadan finns på ena hornet från Gallehus och Tacitus berättar om naharnavalernas mångud/ präst i kjol som åtföljdes av ett par Alces ---- Orion och Tvillingarnas stjärnbilder ursprungligen. Kort sagt de gamla idolerna levde kvar längre i Pommern - Polen än i Västeuropa. De var nödvändiga för att kunna följa och planera tiden.

 … Burgunderna var goternas grannar söderut. De hade en särpräglad keramik med uggleansikten på urnorna och det fanns även på spännen i franska Burgund. Det var förmodligen det uggleansikte vi finner i Trojas keramik från de tidiga lagren före period IV mellanbronsåldern. Kan det ha varit några familjer som flydde från Troja? Samma still finns även hos etruskerna. Det var trädgudinnan Hekate i Grekland som egentligen är den månlösa nattens gudinna och står för de krafter man inbillar sig finnas i natten. Att be henne om hjälp är att gardera sig mot det osynliga såväl i strid som i Underjorden dvs. efter döden.

En del vill placera burgundernas ursprung på Bornholm. Men det torde vara en folklig förklaring (folketymologi) genom en aning likhet? i namn --- båda börjar på B. Såvitt jag vet finns inte arkeologiska bevis till stöd för denna etymologi. Samma sak gäller langobardernas mytiska ursprung ---- inga bevis. I vår generation tror vi inte på sagor och denna omprövning har pågått ett tag. Man kan kalla det Troja.-syndromet där salig Heinrich gick efter Homer-sagan men dök mycket djupare i historien Han var nog mest intresserad av Priamos skatt.

När väl en del goter flyttat söderut till trakterna av Moldavien och Svarta Havet fick man fler bekanta grannar. Först hör vi om herulerna från södra Skandinavien och förmodligen med ledare på Fyn där vi har en del gotiska artefakter och andra bevis. De var med i den flotta som härjade i Mindre Asien och Grekland runt 267 - 269 AD. Enligt romerska annalerna enrollerades herulerna under deras ledare Naulobatus till det romerska försvaret. Förmodligen stationerades de vid Pietrosele och var där kontinuerligt till fästningen övergavs 365 AD … se halsringen från Pietrosele. Något senare kom ostgoterna från Baltikum.

I korthet blir visigoternas /västgoternas historia att de efter 378 AD drev västerut. De var runt år 400 i norra Italien men fortsatte och skapade ett rike i Södra Frankrike/ Gallien. Deras gästspel varade inte mer än 3 - 4 generationer i öster och därmed försvinner de ur historien. Man kan syrligt säga att det är märkligt att de inte sökte sig "hem till Skandinavien???"

Ostgoterna drog ursprungligen till trakterna nära Azowska havet. Den i Widsith besjungna Eormanric mördades av hunner ca 370 AD. Och ostgoterna blev sen drivna in i östromerska riket närmare bestämt Balkan. med det stora slaget vi Adrianopole 378 AD. Kejsar Probus fick ordning på det och importerade 16000 germaner från väst som gissel för germanerna och för att lugna Balkan.

Herulerna med bundsförvanter störtade 474 AD den sista västromerska godkända kejsaren. Skillnaden var väl hårfin mellan Odovaker och de militärkejsare som tidigare hade kommit från provinserna. De valdes ibland av armén liksom Odovaker. Han sägs vars herul av Torclingistammen och en Sciri. Sistnämnda ord "sciri" betyder förmodligen till romarriket inhyrd krigare.

I slutet av 400-talet var ostgotiska kungasonen Teoderik väl nån sorts gisslan i Bysans där han fostrades i bysantinska andan. Antagligen ville Bysans ta kontrollen genom att få Teoderik att samla goterna och återta Rom åt kejsar Leo i Bysans. Det lyckade för ett par generationer. Det slutade med att heruler, langobarder och kejserliga trupper drev ut ostgoterna för gott från Italien i 553 AD och vi hör ej mer om dem. Syrligt kan vi säga att vi vet inget om att de skulle ha sökt sig till Skandinavien.

Däremot vet vi att en del heruler i ett par omgångar sökte sig till Sverige förmodligen dvs. "utanför götarna". Detta eftersom överklassen eriler fördrivits från de danska öarna runt år 500 AD. De heruler som stannade inom romarriket sökte vid ett tillfälle "en kung av rätta blodet" från de förflyttade erilerna i Öst-Sverige? Vi får uppfattningen om täta band till Norden under flera hundra år. Guld- och kulturströmmen är ett bevis. Här är det öppet för spekulationer om de rika artefakterna i Södermanland..

Det rika fyndet av guld från Tureholm med en halsring från erilligan. Var det efter flyende eriler/ heruler som fördrevs av danerna? Eller var Södermanlänningarna med i erilligan? Det finns trots allt en halsring från Näshult ochså? Det finns relativt få fynd från guldåldern och den korsformade fibulan fattas så det var en lite annorlunda kultur. Som om det var en annan värld. Eller var det en kultur där allt samlades centralt hos en överledare? Det finns fortfarande frågor till framtida arkeologi kring detta.

Man kallar dem vist sydherulerna i Moldavien och vid Pietrosole på 300-talet ... se halsringar Men troligen flyttades sydherulerna till Mellaneuropa där vi har indikationer från Böhmen/ Moravien. Det är lite förvirrat eftersom det fanns också "västheruler" som rekryterades via Rhenlandet. De var i broderskap med bataverna vid Rhenmynningen där handeln förmodligen var det gemensamma intresset. Romarna kände först cimbri och sen heruler och det var de namn man använde om folk från norr..

Sen drevs Moraviens heruler av langobarderna till Pannonien/Ungern där de senare blev förbundna genom äktenskap med langobardernas kung … se runraden från Breza och andra fynd. Man talar än om rugi än om heruler i Bavarien/ Österrike. Faktum är att herulen hertig Fara av Bavarien död 535AD var en tid överbefälhavare för heruliska kavalleriet i Rom … se Herulernas historia

Men vi kan konstatera att heruler sökte sig hem till Norden, vilket vare sig visigoter eller ostgoter gjorde så vitt vi vet. Heruli / Eruli är namnet romarna använde och det gäller då i huvudsak specialiserade krigare och ryttare. I Norden kallade de sig eriler och var en klass av handelsmän och andra specialister. Vi kan inte bevisa att de var en dominerande överklass. Det kan lika gärna vara att de bara fanns parallellt med den vanliga bondbefolkningen i de flesta folklanden.

Goter och heruler är exempel på hur folk medvetet eller av tvång flyttade runt under folkvandringstiden. Det fanns många fler inom Germanien. En stor förflyttning skedde runt 407 AD. Utan någon egentlig press flyttade burgunder, vandaler och alaner mot sydväst och hamnade i Spanien och även i Nordafrika. Östeuropéer flyttade så långt västerut som till Frankrike undan hunnerna. En del dödades i strider medan andra sögs upp av den lokala befolkningen. Vi vet inte vad det blev av ostgoterna efter 553 AD och kan bara gissa. Likadant med hunnerna där det sägs att de drog österut. Såg i ett TV-program att det nånstans i alperna finns en "ficka" med hunniskt kulturarv.

Vi vet att heruler sögs upp i Österrike/ Ungern / Jugoslavien och förmodligen också bland langobarder i norra Italien. Lite slarvigt brukar folk skriva att "herulerna återvandrade". Exakt uttryckt är det inte fråga om en turistresa som började på 260-talet och slutade på 500-talet. Det är frågan om att man förmodligen höll kontakt och bytte ut/ skickade nya medlemmar till herulerna inom romarriket. Det samtidiga guldflödet till Norden är bevis för utväxlingen. Bland annat halsringarna ger oss intrycket av en väl sammanhållen erilliga som var hemkär och agerade kollektivt.

  

Jordanes' Getica

Det skrivna ordet har en förunderlig kraft. Så snart det är nedskrivet blir det dagens sanning. Få läsare ifrågasätter om det är sant eller om skrivaren försöker lura oss eller att han är okunnig och omedvetet/ medvetet fabulerar. Alltid är det nån i varje generation som upprepar det och för det vidare. "Är det skrivet måste det finnas nån verklighet/ sanning bakom", så tycks man resonera.

Enligt legenden lånade Jordanes hem senator Cassiodorus' "Goternas historia" över en natt. Själv skriver han: " … jag har inte tillgång till hans böcker och kan inte följa hans tankar. Ändock - låt mig inte ljuga - jag har för en tid sen läst hans böcker en annan gång genom att låna dem för tre dagars läsning via Senatorns uppassare. Jag minns inte orden men jag kan återkalla känslan och handlingarna".

Inte så omöjligt att hålla mycket i minnet med tanke på dessa böckers längd vid denna tid. Goten Cassiodorus var sekreterare åt kung Teoderic som klöv Odovakar 493 AD för att kunna sätta sig på Västroms tron. Teoderik var egentligen fostrad i Konstantinopel och kejsaren fann det lämpligt att låta honom ta över tronen i Rom med hjälp av ostgoterna. Det var vanligt taktikspel att romerska kejsaren spelade ut folken mot varandra eller gjorde dem till allierade om detta passade bättre. Det här med markgrevar i buffertlandskapen var en gammal metod exempelvis.

När Teoderik satt bra på tronen bad han sin sekreterare skriva (ost)goternas ärorika historia för att man skulle vara i klass med romerska noblessen och tillfredställa alla det kunne intressera. Herulerna som i Norden kallade sig eriler hörde till den utländska överklassen med eget rytteri i Rom så det var väl naturligt att man vurmade för det nordiska förutom vad man kanske hade i folkminnet. Överklassen har alltid gift sig över gränserna för att få "förbindelser".

Får väl sägas att i vetenskaplig mening är stora delar av den romerska historieskrivningen att klassa som politiska pamfletter och hörsägen. Vi kan aldrig få fram uppgiftslämnarna och deras färgning av materialet. Bara i ringa grad kan vi bedöma skribenterna. Skribenten Procopius var "lakej" åt Belisarius och skrev öppet emot kejsarfamiljen i Bysans. Det drar förstås ned hans trovärdighet även i annat han skrev. Därför behövs alltid stöd från andra källor och helst från arkeologin. Arkeologiska objekt kan inte ljuga, medan uttolkarna kan ha mänskliga fel.

Såväl senatorn Cassiodorus 490 - 585 som ostgoten Jordanes ca 550 AD hade säkerligen vänner bland herulerna och kunne få förstahandsuppgifter. Herulerna var i zenit med ett betrodd kavalleri i Rom även om många av dessa säkerligen hade dålig kunskap om Norden. I den delen är väl uppgifterna så tillförlitliga som de kan vara. Ingendera av dessa författare nämner att heruler och langobarder var i förbund och fanns i Pannonien runt 535 - 567 AD.

Men ärligt talat det blev inte så mycket i Jordanes bok. Han nämner att erilerna/ herulerna fördrevs från de danska öarna (och Skåne) runt 500 AD. Sen nämner han bl.a. ett antal folk i östra Sverige. Det var det hele nästan. Det visar att det fanns vare sig ett speciellt "Svearike" eller "Gautland" vid denna tid. Andra källor ger uppfattningen att Nordens överklass bildade en liga av federativ snitt. Senast exempelvis Rökstenen från ca 800 AD.

Den samtida Procopius bekräftar vissa uppgifter såsom att sydherulerna fick hämta en ny kung från eller egentligen ett par (kanske kung och jarl) från Norden. Förövrigt är han en pamflettskrivare och har inte reda på något norr om limes. Han berättar att herulerna reste till Norden via Ister. Å andra sidan skriver han ochså att de reste via rugi och varner vilka bor på båda sidor om Oder. Sen reste de via danerna, vilket väl var onödigt om de skulle till Södermanland. Det som låter falskt är att han föraktar herulerna som tjänade romarna på hög nivå. Å andra sidan nidskrev han kejsarinnan Theodora så han hade vanan inne.

Procopius kände tydligen inte till allt om herulerna och han skriver bara negativt. De blev förbundna genom kungligt giftermål med langobardiska kungen med allt vad det betyder. Herulerna var med att bekämpa ostgoterna tillsammans med langobarder och Roms egna styrkor. Herulerna ställde upp med ett kavalleri på 3000 man och langobarderna 7000 fotfolk. Men bara ett antal år senare 568? AD fick herulledaren Sindual för sig att han skulle "göra en Odovakar" och norpa åt sig tronen. Det blev en äkta Odovaker eftersom kejsarens överbefälhavare Narses förkortade honom.

Därmed försvann de sista nordborna från Rom. Vi vet ej och har svårt att bevisa om det fanns nordiska goter inom det ostgotiska folket eller dess armé. Det kan bara bli gissningar. Från och med 200-talet är det de romerska källorna som står för beskrivningen av goter. De gjorde ingen skillnad på väst och ostgoter före Jordanes. Vi vet inget egentligen om deras tidigare historia även om speciellt svenskt önsketänkande a la Olof Rydbeck vill göra goter till världshärskare. Ostgoternas period var från ca 370 till 553 AD och de inverkade bara på delar av det stora romarriket.

Man får lätt uppfattningen att Getica är en politisk pamflett. Troligen mycket beroende på Cassiodorus vars version vi inte kan verifiera. Men ostgoterna var som starkast under Teoderik 493 - 527 AD. Därför är det skäl att lusläsa vad Jordanes egentligen skriver runt 550 AD. Efter lite inledande geografi och uppräknande av folk kommer kapitlet om "De förenade goterna". Latin är inte min starka sida. Men jag har parallellt en engelsk och en latinsk version och tycks mig se att Charles C. Mierows version av 1915 följer exakt den latinska. Den är tydligen den enarådande på Internet.

Citat bok IV

(25)Nu från denna ö Scandza, såsom från en bikupa av racer eller en nationernas livmoder, sägs goterna ha kommit ledda av sin kung Beric. Så fort de lämnat båtarna och gick i land gav de namn åt platsen. Även i dag kallas den Gothiscandza./ Gothisc-Andia (dvs. polska - baltiska Östersjöäkusten)

(26) Snart flyttade de till Hulme-Rugorums (latin) bosättningar som fanns vid stranden av oceanen. De stred med dem och drev dem bort. De undertryckte sina grannar vandalerna och adderade detta till sina segrar. Men befolkningen ökade snabbt. Under Filimer, son av Gadaricis, som var femte kung efter Beric, beslutade han att den gotiska armén med familjer skulle flytta från regionen"

Det är stycket om bikupan och livmodern som gripit tag i läsare. I synnerhet nordbor gillar tanken på att våra förfäder erövrat världen. Ingen frågar om det är ett rimliga i påståendet. Jordanes har i föregående paragrafer räknat upp en mängd folknamn som kanske bara omfatta "kommuner" eller små landskap. I alla händelser finns det inte stöd i arkeologin. Detta med att känna sig trångbodd relativt.

De flesta historiker och skribenter har egentligen inte läst längre. Ty den omöjliga kronologin uppenbaras snart. Här relateras bara andemeningen i några punkter.

I stycke (44) berättar han om en Vesosis som stred mot såväl amazoner som goter. Amazonerna är kända under några få århundrade i mitten på sista årtusendet före vår tideräkning. Vi känner inte till dessa strider. Jordanes blommar ut och lånar av andra författare om amazoner och andra

I stycke (47) erfar vi att Vesosis var en egyptisk kung vi inte känner till ---- men de var ju så många. Han strider mot etiopierna och sen erövrar han hela Asien och vi känner inte till det.

I stycke (63) får vi lite stöd för kronologin eftersom Jordanes berättar att den persiska kungen Darius gifter sig med en dotter av den gotiska kungen. Då är vi på 400-talet f.Kr.

I stycke (64) samlar sonen Xerxes av Persien en miljon man för krig mot goterna.---- Först är det en rimlig siffra? Varför syns kriget inte i vår världshistoria?

I stycke (65) flyttar vi till Grekland och Philip av Makedonien 300-talet f.Kr. där allians och äktenskap skapas mellan honom och goterna.

Vi har bibringats uppfattningen att goterna flyttade på 200-talet AD men om vi läser noga får vi en helt annan historia. Med andra ord Jordanes eller kanske Cassiodorus skapar en fantastisk ärofull historia åt goterna. Den börjar redan på bronsåldern då goterna sägs vara jämlika med de stora rikena såsom perser och egyptier. Tro det den som vill! Det är fakta som ingen kan riktig kontrollera om historien. För det andra är det behändigt att förlägga roten i ett mytomspunnet land i norr ingen riktig känner till.

Vi har flera skapelsehistorier för olika nationer. Sargon av Akkad runt 2300 f.Kr. skapade historien om det utsatta barnet. Den upprepades om Moses och även danskarnas Skjold var ett utsatt barn. Sumererna säga ha kommit nånstans ifrån. Samma gäller hettiterna fast de ser ut som anatolier i bildframställningar. Romarna hade sin Aeneas som kom från Troja med avstickare till Karthago. Vi fick senare vår Odin som föddes i Troja och han kom via Westfahlen, Jutland, Västergötland till Svitjod. Där finns en alternativ historia och båda kan inte vara sanna.

Jordanes historik är inte sannolik ens som muntlig tradition. Därmed försvinner roten och ursprunget till sagans värld. I vetenskap behöver vi påtagligt stöd av arkeologin. Vi kan endast med tvekan ta för gott vad han skriver om visigoter och ostgoter efter ca. 260 AD. De arkeologiska utgrävningar är inte så heltäckande att vi kan skilja på kulturflöde genom handel, invandring och äktenskap jämfört med hela folkvandringar. Därför får vi ha en del brasklappar och förbehåll att framtiden kan bringa nya data.

Det finns inte mycket att jämföra med eller dubbelkolla fakta om goternas ursprung. Ej heller vad rör skandinaviska för hållanden under folkvandringstiden. Dock har vi det rika arvet i guld. Skrivna källor med sina bristfälligheter är trots allt mer entydiga än utvärderingar av artefakter.

  

Widsith den vidfarna

Widsith är ett poem på 143 rader som ingår i Exeter Book och avskriften är från runt 950 AD. Man menar att originalet skrevs på 600-talet och behandlar just guldåldern 200 - 500 AD. Dikten är mer som en minneslista i tre avdelningar. Barden minns och börjar med sitt namn Widsith, den fiktiva norröna Gilgamesh eller Odysseus om vi återkallar urgammal berättartradition. Första delen handlar förmodligen om stora ledare där det för läsaren gäller att fylla i vad han vet. Då inga böcker fanns var det ett sätt att hålla i minnet. Här är barden och inledningen:

Widsith talade, låste upp ordkistan.

Han som rest mest av alla män,

genom folk och nationer över världen.

Ofta tjänade han dyrbarheter i hall,

han var en av de ädla Myrgingarna.

 

Han med Ealhild, den vänliga fredsvävaren

för första gången sökte Baltkusten.

Han sökte Eormanrics hem,

kung av ostgoterna, vred mot förrädare.

Han började då tala:

"Jag har hört många män råda,

att folket var och en följer seden

och jarl efter jarl ädelt råder,

så att hans högsäte har framgång".

 

Hwala var för en tid bäst av män

och Alexander ochså, noblast av män,

som lyckades bäst av alla

jag hört om i världen.

………… 

Satsen att "låsa upp ordkistan" påminner om Kalevalas inledning. Inte omöjligt att det förekommit kontakt med finska sångare! Och finska sjömän kan ha besökt Frisien. Pur-finnarna vill ta monopol på namnet Finn och menar att kung Finn Folcwalda i Frisien var en finne.

Men namnet Finn är gammalt keltisk och speciellt på Irland. Fionn MacCumhal / Finn Mac Cool (angliska) fostrades av druiderna och fångade kunskapens lax. När han stekt den brände han fingrarna och sög på tummen och fick kunskapen. Vi känner igen det närmast från Sigurdsagan och ristningen vid Ramsund, Södermanland. Men att "suga på tummen" förekommer även på brakteater.

Det är en påminnelse om att det kan finnas fler med samma namn. Ibland kan det leda till mycket arbete när man måste sätta dem in i tiden och platsen. Sen fortsätter det med en rad av forna hjältar där ostgoten Eormanric stupade mot hunnerna ca 370 AD och nämns tidigt i dikten. Annars är hjältarna och folken från Germanien och länderna runt Östersjön. Nämns flera från norska och danska landskap och Ongentheow från svenskarna (Sweom OE), Caelic (Kaleva) från finnarna och Offa I från anglerna. Dessa har inte nödvändigtvis levt samtidigt.

Däremot finns inte "gauter" nämnda bland de runt 60 folk som räknas upp. Det råder akademisk strid om var man ska placeras "geatas". En del vill ha dem i Jylland och en del i Sverige.Dede är väl först och då är de jutar. Namnet förekommer ochså i Beowulf där striden står var låg Heorot, (hjort)hallen som var centrum för en strid. En del vill förlägga hallen till Lejre på Själland, men arkeologin visar äldsta dateringarna till slutet av 500-talet vilket kan vara för sent om det finns nån sanning bakom.

Drygt hälften av folken kan lätt identifiera medan runt 20 är svårare. Alexander faller lite utanför ramen "Casere härskade i Grekland" tarvar i frågetecken och är förmodligen felskrivning. Här används namnen så nära originalet som möjligt.. Storyn fortsätter framåt kanske 5 generationer. Widsith är förstås en diktad person men kanske efter en förlaga och det är naturligt att tyngdpunkten ligger i Angeln där alla vägar mötes om man är sjöburen.

Om Wada från Haelsingas kan vi notera att man byggde hallen vid Högom, Hälsingland i mitten av 300-talet. Antagligen välkänt plats för såväl järn- som pälshandel. Naturligtvis var många av folken berömda för sina specialiteter eller stora krigare. Vi har ett namn från varje folk där dessa då stannat kvar överst i folkminnet.

Andra avsnittet handlar om de många folken. Den inleds med hur han oblygt sjunger i mjödhallen för att få uppskattning och gåvor hos de folk han besökt. Dikten är lika högstämt som dikter om folk och hjältar brukar vara.:

Så reste jag vida genom främmande länder.

Där mötte jag god och dålig lycka

långt från min släkt och var följeslagare,

så jag kan sjunga och berätta en saga

för folket i mjödhallen,

om hur ädle härskare lönade mig med gåvor.

….

Jag var med Eormanric under hela hans regering.

Goterkungen lönade mig med skatter.

Kungen av staden gav mig en spiralring,

gjord av guldpengar värt sexhundrade pence.

Jag gav den till Edgils när jag kom hem,

som tack åt min herre över Myrgingas.

Han gav mig land som en gång var min fars.

 

Sen Eadhild, Eadwines dotter gav mig en annan.

Den nobla drottningen av hushållet.

Hon blev berömt i många länder

när min sång spridde orden,

om var under himlens knä fanns en drottning

prydd med guld generösast av alla.

 

Sen sjöng Scilling och jag med våra klara röster.

Sjöng till harpan, den klingade ut ljudligt.

Då många med ädla hjärtan

som förstod dessa ting,

öppet sa att de aldrig hört bättre sång.

………

Här skymtar att Myrgingas var förmodligen ett mindre folk suevi som Offa I 400-talet la under Angeln. Där sen Withsith sjunger så bra att han får sitt fädernearv. Sen följer folkslagen med en speciell anmärkning om några folk. Svängarna blir vidare och han har varit så långt som i Indien och förstås länderna i nära Östern och det är långt till Lappland också.

Hjältar är odödliga och en tidsmaskin. I sista avsnittet sjunger han om besök hos folk vid olika tider. Han besöker goterna nu mycket senare och hör att de stridit mot Attila i Vistulas skogar dvs. runt 450 AD. Han avslutar med " Den som vinner berömmelse har hållbar ryktbarhet under himlen" … det är så allmänmänskligt att man kan citera ur Eddan om

Fä dör, fränder dö

Även själv går du hädan

men eftermälet aldrig dör

för den som fått ett gott

Vi ser att ostgoterna får en sagogloria i dikten. För fjorton hundrade år sen ville man lika mycket som idag slicka åt sig beröm från forna släkter och hjältar. I Sverige är det numera stormaktstidens århundrade. Obegripligt är att man gör ära av att ha haft ihjäl en massa människor: 

Jag har tagit för mig att göra en enkel översättning av Widsith

  

Slutkommentar

Andra versen från Rökstenen ca 800 AD runa för runa:.

That sakum onarth huar fur niu althum onarth

Thi fiaru mir hraithkudum auk tu mir anub sakar

Rai Thiauriki hin thurmuth

Stilir flu na stran hraithmar

Sitir nu karui kuta sinum

Skial tu fadlathr skati Marika

.

I min tolkning

.

Det sägs bakåt, hur för nio åldrar bakåt

Då styrde mina anfädersgoter

och till mig anorna kommer

Rådde Thiaurik den urmodiga

Stilla flyter vid strand förfädershav

Sitter nu karlskuggan på mär sin

Sköld på axel ... Morrigans skata.

Morrigan är mossen och förgängelsens gudinna i den värld man inte kan lämna. Vi måste förstå att de såg sin forntid som ett land bortom. På Thorsbjergs, Sönderjylland doppsko läser jag runorna som dedicerar till förgängelsen som i Grekland var Hekate men kan även jämföras med Lillil. Nymånen var tillväxten.

owlthuthevar … niujamarir

uggledemonen … nymånemären

För det andra jag vägrar skriva "vagngoter" såsom andra uttolkare gör. Eftersom sådana inte existerat i Nordens sinnevärld efter bronsåldern. Då möjligen bara några fartdårar i Skåne åkte med hästar på dåliga skogsvägar. I Bohuslän försökte en modig åka älgskjuts om man ska tro bilden eller var det en rolig fantasi? Här förekommer HRAITH två gångar och det måste bli begripligt och betyda samma sak. Jag tolkar H /HE i dessa sammanhang som ett prefix som anger den andra eller bortre världen.

Rökstenen öppnar för att östgötarna kan ha varit besläktade med goterna på baltsidan av Östersjön. Dock kan man inte utesluta att man lånat historia. Än så länge har man inte funnit nån halsring från Östgötland. Det blir en egen kultur och enklav liksom Pommern är i relation till de som bodde på andra sidan av Östersjön. Men långt mer jämförande arkeologi ska till förrän vi kan säga mer.

 "Segrarna skriver historien". Här är tidsperspektivet så långt att hjältarna har dött och försvunnit. Kanske här avspeglas rivaliteten mellan germaner och romare där goterna blir symbol för motståndet. En väl så stor aktör var herulerna / erilerna som också nämns i Widsith. Men de förlorade och fördrevs från Danmark och tappade ansiktet i Romarriket.

De polade med romarna som goda handelsmän som inte känner gränser och nationer. De tjänade romarna för det mesta medan fränderna, erilerna i Norden förbundna med flera folk i en federation. Utan motsättningar är det svårt att få nån dramatisering, vilket alla barder och filmmakare vill ha.

I Widsith nämns "Hredgotum" och det är då möjligt att det syftas på götarna. Om man nu inte menar västgoterna/ visigoterna som försvann rätt tidigt ur historien och blev "före-detta goter". Prefixet skiljer dem från östgoterna.

Sen får vi minnas att Ptolemy skrev "Gautae" där diftongen "au" blir moderna "ö" i svenskan medan norskan har kvar det i sina ord. Vi har ytterligare ett bevis från runt 550 AD när Procopius skrev om att herulerna bosatte sig utanför "Gautae"/ Gautil." Alltså har götarna alltid varit göter även om mindre stammar kan ha haft egna namn. Vart räknas väringar och finnvedare? Oj, jag glömde, de som inte nämns existerade inte.

Widsith nämner fler folk från Sverige - Norge där problemet är att vi inte kan placera dem. Vidare nämns namn som kan vara släkter dvs. en dominerande från ett mindre område. Vid den tiden började släkterna växa fram och där vi sen ser det i Anglo Saxon Chronicle där kungafamiljen räknar sina anor.

Det var ett sätta att befästa deras rätt till kronan och därmed förbunden jord. Smart "att slå knorr på svansen" genom att idolen Odin sägs vara den första i släkten. Ja, vissa går några led längre båt. Det var förstås kulturbegrepp och även i namnskicket möter vi kulturbegrepp. Företeelsen är inte ny. Man kan spåra den i Indien och Mesopotamien för över 4000 år sen.

I Beowulf används namnet Geat / Geatum för folket som hjälper danerna. Svenskarna och andra vill förstås gärna placera dem på svenska halvön. Det är bara det att historikern Bede 673?-735 AD benämner de tre invandrande folken:

"Trim folcum dam strangestan Germaniæ, dæt of Seaxum, and of Angle, and of Geatum".

Än så länge har vi inga vidare bevis för att tidiga invandrarna till England kom från Östsverige eller ens Götaland. Däremot har man förstås bevis från Angeln men även från exempelvis Fyn och jag har dragit fram likheten i norska smycken. Antagligen finns det fler källor som använder "geat" för jutarna i tidig vikingatid.

Man ska inte se Beowulf och Widsith som historiska dokument, ty då kan man få problem. I Widsith är det främst kronologin. I Beowulf är det många små ting. Danskarna vill placera hallen Heorot i Lejre på Själland som traditionellt kungasäte. Det är bara det att arkeologin daterar dess bygge till slutet av 500-talet.

Miljöbeskrivningen haltar när dikten berättar att man steg i land på klippor och det fanns skärgård. Sådant finns inte i Danmark. En del tycker kanske jag är petig? Man använder en sjörövarkung Clochilaicus nämnd av biskopen Gregory av Tours, Frankrike i slutet av 500-talet. Vet inte hur man får ihop namnlikheten med Beowulfs Higelac och denne skulle ha levt på 520-talet … och hallen byggdes kanske 50 år senare. Vi är ute i sagans värld när vi läser att Beowulf räddade 30 rustningar och simmade i land med dem. Han hade väl gälar och gick på bottnen kanske?

Bäst att se poem och sagor som allegorier på allmänmänskligt beteende och inte göra reell historia av det. Klart att poeterna inspirerats av sådant som fanns i folkminnet. Men folkminnet har ingen kronologi. Man bevara det man vill och möjligen kan lära sig något av. Det är inte ens sagt att det som berättas är helt sant. Det finns få fynd av tvinnade guldringar, medan dessa kom framåt vikingatiden. Guldhalsringar gav man nog inte åt kreti och pleti. Nationella epos brukar var guldglänsande utom Kalevala som har mycket koppar.

Svearna nämns inte mycket i annalerna efter Tacitus. Kanske de stannade hemma? Kanske de handlade mest via Rysslands floder till Grekland och Bysans? Kanske de hyrdes av erilerna vid behov eller handlade själv via Vistula? Det enda vi kan se att det finns färre rituella fynd i Östsverige och inga korsformade fibulor. Dessa finns dock i Hälsingland. Vi hör om tidiga vikingar på 400-talet som anföll i Spanien och Frankrike. Kanske det var svear "med sina många flottor"?

Gamla gummor i min barndom brukade säga "svebakke" istället för "tvebakke". Det var en bulle som var skurit av på mitten och torkats till skorpa. Alltså har SVE/ SUE något att göra med något lika men tvedelat. Såsom folken Suehans och Suioner i forntida Svealand. Det mesta talar för att begreppet "sveber" innebar likhet/ gemenskap i årsritual. Den "svebiska hårknuten" var kännetecken för tillhörighet.

I Svealand finns också indikationer på tvedelning eller liknande. I Svitjod fanns även sitoner där förleden SI antyder att det var ett av två likadana folk. Tacitus menar att de var annars lika men styrdes av en kvinna. Tvåsamheten går igen i ortnamn och på Dal ser vi symboliken i parvis domarringar och brödrabo fortsatte till Gustav Vasa som retade sig på dem.

Vi måste väga in det förbund vi ser genom halsringar och guldbrakteater från denna period. Dessa ringar täcker i stort södra Skandinavien med en enklav i Pommern. Ligan bestod av många folk men vi har inga bevis för att goter ingick eller att dessa kallats goter. Det enda lilla området är Östgötland med relativt få fynd och snarlikt namn. Gotland är i alla sammanhang ett kapitel för sig och har fortfarande sin egen isolerade dialekt. Men även där har man funnit halsringar. Öland tycks ha varit säte för rika handelsmän inom erilligan.

Vi kan inte sätta likhetstecken mellan guta = gautae = goter om vi vill vara distinkta. Sådant är önsketänkande av patrioter som vill skaffa lånade fjädrar. Vi kan konstatera att dessa folk var besläktade eftersom handel pågått över Östersjön sen stenåldern. Blod har blandats. Men vi måste ha arkeologins bevis för de lösa påstående om utvandringar i större skala. Det finns en mängd frågor i sammanhanget vi inte kan besvara i brist på tillräckliga bevis. Vi är inte vetenskapliga om vi likt bibliska och mytiska arkeologer gå ut i naturen med boken i handen och vet vad vi ska finna.

Inledningen börjar med att fortfarande i dag ses goterna som parias i vissa sammanhang. Som fredsvän och latmask som inte vill ha strider finner jag det märkligt och otidsenligt. Vi har gott om andra sammanhang där gamla motsättningar odlas till skada för fred och fördrag som var våra förfäders adelsmärke. Det var ett fåtal i överklassen som stod för dumma strider. Här ett annat exempel på att nutiden inom Västvärlden odlar hat. Nu är det herulerna som är skottgluggen:

Jag sökte på Internet och Google under "Daniel Heruli" och fick upp 718 URL som skäller på heruler nu 1500 år senare. De katolska kätterjägarna lever tydligen i hög välmåga trots att vi har religionsfrihet. Den borde komma även våra förfäder till del.

Orsaken är förmodligen arianismen. De moderna jesuiterna tolkar profeten Daniel 7:7-8 där man ser att de 10 hornen är Hunner, Östgoter, Visigoter, Franker, Vandaler, Suevi, Burgunder, Heruler, Anglo-Saxons, och Lombarder. Värst är, ja nån skriver "Satan själv" är Vandaler, Heruler och Östgoter.

Vederbörande har tydligen inte tagit till sig att herulerna var med att fördriva vandalerna och östgoterna och annars gjorde romarriket många tjänster i uppbyggandet av basen för katolska kyrkan. Så går det när man blir enögd och svarar med ryggmärgsreflexer utan att kunna sin historia. Jag tycker inte herulerna förtjänt detta … säger jag utan att idolisera dem utan bara som ren rättfärdighet.

2002-11-22 BH