Aser, vaner, asatro fanns de?

Aser, vaner, astro, Odin, Tor, Wodan, Tyr, veckodagar, Mercurius, gethuvud, king, eorl, thane, thegn, ceorl, merchant, frimen, man, fri gästning, vapentak, kristendom. fundamentalism, aesir, Alces, Nanna, broderskap, kompanjonskap

Var fanns Odin och Tor?

På majoriteten av alla guldbrakteater dvs. från Skandinavien finns inte en enda gång utskrivet namnen Tor och Odin med runor dvs. i tidiga fragment från före 600 AD … en tänkvärd tanke???

"arbitag ? wodan ? luÛgohha› ? zej ? kim ?" finner vi i Arguel, Frankrike på en kiselsten

"loga(1?)ore ? wodan(0-1?) ? wig(i 0-1?)†(0-1?)onar ? (awal)eubwini(1-3?) ?" finns på Nordendorfspännet från Nidersachsen

"wodani ? hailag ?" finns på en bygelfibula från Kärlich Rheineland-Pfalz

Tor förekommer bara i saxiska ortnamn i England och Eddagudarna finns mest i Uppland och Viken i Skandinavien Däremot har vi åtminstone några B-brakteater med det bekanta motivet där Tyr lägger armen i Ulvens gap. Men i ett fall Skrydstrup finns i texten LAUKAR / Laur / Lör som vi finner i "lördag" och ett par ortnamn. Förmodligen en åkallan till "flödet " dvs. Tidens fruktbarhet även uttryckt i ordet "alu" från latinet.

Denne har ett par fåglar vilka är lite olikt utformade såsom på Vendelblecket där ryttaren bär "örnhjälm". Inspirationen kommer tydligen från partherna i Persien Varahan II på 200-talet.bar något liknande på bl.a. på mynt. Den finns klart på ett dussintal brakteater spridda över hela området och därtill några i mer stiliserad form.

Det finns en otydlig serie med ungefär tre - fyra "personer" som kanske är från Baldersmyten. Vi vet helt enkelt inte namnen på de övriga idolerna som måste ha funnit men har några få som har försvunnit och oftast med keltiska namn. Allt detta tvingar oss förstås att vara försiktiga med att överföra s.k. Eddalitteraturens namn på guldåldern. Ej heller motiven stämmer exakt exempelvis fåglarna och en del attribut.

I sammanhanget måste vi förstås nämna veckodagarnas namn som är en normal samling idoler för kärnan i en kultur. Vi vet förstås inte när de nordiska dagarna fick namn. När väl de infördes i romarriket på 300-talet hade man automatiskt en minnesregel som gjorde gudavärlden konform och likformig inom hela kulturområdet. De lokala varianterna förlorade i konkurrensen och dog ut.

Här måste vi genast tänka tillbaka i tiden utan att använda våra eller referensramar senare än den tid vi studerar. Vid tiden då romarna skapade veckodagarna var Saturnus jordbrukets och skördens gud. I engelskan tog man efter romarna och fick Saturday medan man i Norden använde sin synonym Lör. Det är rimligt att anta att den kulturbärande klassen behövde veckodagsnamn och sneglade på romarna när man stadfäste de nordiska.

Serien man kan associera till Baldersmyt plus några B-brakteater med LAUKAR-text handlar om odlingssäsongen. Man visar att LAUKAR/LÖR sträcker sig från Tvilling till Ulv (Skytt) på himlavalvet. Med andra ord odlingen stod i centrum. Det passar mycket bättre in i serien Frey (fruktbarheten), Lör (Tiden) , Sunna, Mån vilka alla var en del av jordbruket med solens värme och månen symboliserande regn.

Ti/ Tyr var en gammal gud "(mjölk)flöde" för boskapsfolket egentligen. Förkortningen Ons står för en gud för sjöfart och handel med motsvarighet i latinet. Vi har torsdag medan engelskans "thur" kan ursprungligen ha syftat på den trehövdade tursen som var symbol för månårets tredelning. Inget fel i Tor som vigare och upprätthållare av endräkt bl.a. mellan odlare och boskapsfolk. Det är bara det at Thor tycks inte ha varit på modet hos folk ovanför Themsen.

I latinet och franskan är onsdag handelsguden Mercurius' dag. Romerna reste stelar vid Rhen till nordiska Mercurius i början av vår tideräkning "Mercurius Rex / Mercurius Hanno (Fyn?) / Mercurius Leudisio ( Löddeköping / Lödöse?) Det befäster antagandet att Wodan då var en handelsmännens idol. I Danmark förekommer endast några få Odin och i Norge är Odinnamnet sparsamt i jämförelse med Tor, Ull, Fröj, Fröja, Njord

På filen "Nordiska ortnamn / Angelsaxiska ortnamn" har jag analyserat en del av fenomenet och det fattas att jag ska komplettera från en norsk lista … när bara min onda höft tycker det är dags att koncentrera sig igen.

Ref:

Hauck Karl …Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit, München 1985 … lyckades jag låna via biblioteken och tiggde till mig att låna sista av fem "tysk noggrannhet"-band från Uppsala Universitetsbibliotek. De har fina stora bilder. Kopierade och är bra att kolla mot.

Mogens B. Mackeprang … De nordiske guldbrakteater, Universitetsforlaget Århus 1952 är hans doktorsavhandling jag köpte på antikvariat. Bra med beskrivning av samtliga fynd tillsammans med guldbrakteater. Bra foto om än små. Den goda kvaliteten gör att man kan bearbeta dem. Det är den jag arbetar med mest

Runenprojekt Kiel Inschriftem auf einem Objekt

Listan upptar alla runt 450 objekt med nån tidig runtext. Transkriberingen av texten är svår, men det speglar väl hur svårt det är att tolka de tidiga texterna. Det som är bra att den omfattar hela Europas fynd.

Min litteratur och länklista glöms ofta bort i sammanhanget. För närvarande är sajten FRREPAGES den bäst uppdaterade eftersom jag har svårt att komma fram med FTP på TRIPODNET för tillfället

Ha det catshaman

Om gethuvuden och annat

Bland fynden i Sarre och Bifrons i Kent England finns ett par kristallkulor för upphängning. Ibland har jag lust att köpa mig en sån speciellt när folk säger sig veta precis vad forntidens människor tänkte. Istället får jag förlita mig på sakernas logik.

Frågan om kungen bestämde gravseder/ religion tvivlar jag på utsagan av fler skäl. För det första från vad vi vet om "germanerna" bestämdes sådana saker på ting i demokratisk ordning. För det andra finns många indikationer på att man bedrev mångkultur med olika ritual i folkstammarna. Romarna gjorde upp lista/ karta över stammarna i Frankrike och Tyskland exempelvis och namnen tyder på man angav stammens ritual. Ett exempel. de "trehövdade" tri-bocer, tri-castiner, tri-casser i Frankrike och tri-novantes i Anglia. Förleden anger förmodligen ett tredelat årsritual och kanske en del hade en trehövdad byst som symbol. Slutleden säger att de var lite olika. Sveberna var en mycket stor grupp varav en del tydligen hade tvillingar/ par som symbol.

Diskussionen här handlar mest om överklassens gravar/ gravfält från Kr.f. till 600-talet. Där vi ser att överklassen la ned jobb och tankar på märkliga begravningar. I Danmark syns det i s.k. Hobygraven mitten 100-talet att det var ett nytt gravskick och där man fann en silverservice som tydligen varit en vängåva av överbefälhavare Silius vid Rhen. En del människor tar genast efter sina idoler.

Tydligaste ses gravskicket i fjordlandet Norge där man kan finna vanliga gravar och mitt bland dem en eller flera lyxig gravar. Med andra ord som det ser ut var överklassen "en bland folket". Landet runt en fjord kunne upptas av kanske en storman på varje sida med underlydande torp och begravningsplatsen blev därefter. Analysen av gravinnehållet tyder på att stormännen var mycket lika medeltidens adel som hade alla rättigheter till hemindustri, handel och import/export. Övrig befolkning kunne förstås dra nytta av detta och samarbeta samt bestå med folk för långfärder. Stormannaklassen var inte så omfattande att denna beskrivning passar alla fjordar.

Sen får vi reda ut begreppen "ornum/ birke och brödgivare" De första begreppen betyder att överklassen mutade in egna birke/ ornum mitt i det allmänna bondelandet …. Så vitt vi vet var det först med kungarna 1000 - 1100tal denne i Danmark övertalade folket att få regalierna och obrukat land … dvs. OBS. kungen var folkvald och stora besluts togs på landsting. Begreppet "brödgivare"(finns på runsten) kan betyda att rikemannen hade ett antal torpare eller storhushåll. Men vi kan inte därav dra slutsatsen att det var likadant överallt.

I sammanhanget har vi även "huskarl och brödgäst", vilket kan tolkas som specialiserade hantverkare och överklass varav en del ambulerade bland dem som hade råd. Från kelterna vet vi att druiderna också var lagmän som ambulerade mellan ting.

Den pre-viking-period borde vara intressant för såväl arkeologi som historia eftersom vi har så mycket litterära data från olika håll såsom Rom, Angelsaxiska England plus det omfattande materialet i guldbrakteater och andra fynd. Ur de tidiga engelska lagarna kan vi få ett hum om samhällets organisation och komplettera vad vi kan sluta oss till.

I Kents sedvanelag används en fyrdelning av männens ställning king, eorl, thane/ thegn, ceorl /merchant och dessa kallades frimen. Det var alltså överklassen och frimen var dubbelt så mycket värda som en man i bondeklassen, vars kvinnor var värda en halv man, tjänarna hälften av detta och slavarna hälften av tjänarnas värde. Vi måste lä,mna öppet för att det också fanns fria bönder "man-begreppet" som i början endast bestod med fri gästning och ställde upp med "vapentak".

Sistnämnda klassen cearl/ merchant skulle kvalificera sig till nästa klass men även äga hela 5 hide/ gårdar som kapital. En handelsman "måste ha farit tre gångar över havet för egna pengar och skepp". Jämför man detta med nordiska förhållanden betyder det att äga ett mantal plus ett torp. Torpet / hide var 1/4 mantal och kunne normalt lätt föda en kärnfamilj. Dessa ägor kunne tillsammans vara ett "birke" som var som en ö i det allmänna bondehavet där även bondebyar sen kunne värderas i mantal. Ibland var det förmodligen stora byar eller bondekollektiv. Från medeltidens landskap ser vi att adeln tog upp torp utanför de av bönderna inmutade byarna med allmänning och nödvändig skog.

Vi får först definiera vad vi menar med religion där den katolska ju var centralstyrt medan sederna varierade mellan stammarna varför diskussionerna måste bli om "eventuell religion" (jag tror inte den var organiserad utan bestod av ärvda ritual). I en mångfald råder tolerans och olika seder lever sida vid sida. Långt fram nästan till vår tid fanns olikheter mellan landskapen och en del bönder hade sin egen tideräkning. Det är svårt att generalisera över långa tidsspann och över stora områden.

Det finns inte skäl att använda ordet "kult" annat än om militärerna som samlades i underjordiska tempel omkring Mithraskulten. Vanligt folk, bönderna hade sin årsritual varav vårritual som förutsåg sommarsäsongen var det viktigaste. Generellt handlar guldbrakteaternas symbolvärld om "Flödesgivaren", kanske solen, kanske regnet. På den s.k. ryttarbrakteaten är det "Solhästen = Perseus" vi ser och ofta med horn i pannan. Den var symbol för vårdagjämningen sen fjärde årtusendet f.Kr. En del av de små symbolerna handlar om tiden/ året såsom svastikan för solåret och triskelen för månåret.

I norra Jylland är en utmärkande stor del av fynden "ormgrops-brakteater" vilket avser "underjordens bröllop" och en del fynd är från mossor varför det kan vara offerfynd. I övrigt är det ett felslut att tro att man offrade mycket. Majoriteten av fynden har en annan beskrivning.

Kristendomen smög sig till Norden med handelsmän och hemvändande legionärer efter 25 års tjänst fr. o m. Mitten av 200-talet. Här på Dal har vi ett par fornminnen beskrivna precis som Konstantin den Store bestämde altaret ska vara. Vi vet att det att många heruler var arianer. Bland annat i Africa var det en stridsfråga så sent som 533 AD.

Kristendomen skulle bara ha blivit en sekt om inte Theodosius I såg det som ett lämpligt vapen att tygla folk. Kan instiftade begreppet "kätteri" och utropade sig som Pontifex Maximus = överstepräst i "allmänna kyrkan". Efter honom kan vi räkna upp kungar som tvang sina undersåtar. Frankerna som nästan utplånade saxar och thüringar; Aethelbert i Kent, Alfred the Great, Otto I som gjorde slavar och danskar till markgrevskap samt Olav den Helige som slaktade många stormäns fruar bland alla andra. Tvånget bestod i att visa vad som skulle hända om inte.

Fundamentalismen kom med kristendomen, men det var en lång process. Länge förekom den obegripliga mässan på latin och vår tids predikningar är en ren nymodighet i sammanhanget. Länge under medeltiden försökte kyrkan övertyga folk med mirakel. Kyrkbyggandet mest under 1100-talet i hela Europa gav stadga åt kyrkan, men exempelvis här på Dal hade den knappast vunnit alla före reformationen. Efter reformation förföll kyrkan i mer än hundra år och bönderna nöjde sig med de urgamla sederna exempelvis "handtag" vid vigsel. Sen efter 1686 kom kyrkotukten och den riktiga fundamentalismen.

Just nu grundar jag över ett motiv på Gotlands bildstenar där man ser "en liten hydda och i den två män på knä med ett föremål emellan sig". Hyddan betyder allmänt ett tempel eller hov i symboliken. De har förekommit sen stenåldern men vanligast var att folket hade sin ritual under öppen himmel. Enligt vissa källor skulle arianerna ha föredragit detta. Det finns ett sagobrott om Olaf den Heliga som antyder att positionen knäböjande användes såväl när man "Antvardade = gav svärdet" och när man avgav heligt löfte till honom att bli kristen.

Jag har svårt att tro att det hunnit bildas en särskild asa-religion innan kristendomen tog över. Jag ser det som en litterär konstruktion under vikingatiden.

Skrev catshaman

P.S. gethuvuden rymdes tydligen inte här. En tolkning av Aser = Aesir = gethuvuden = cowboys i motsats till Vanir = de som är utan. Se även Gallehushornen där vi ser ett par Aesir = bondebröderna Alces/ Ale = Als i närheten …

Vi ser de odlande bröderna som Tacitus kallar Alces bland naharvalerna i Germanien. De är egentligen följeslagare till en präst med ymnighetshorn iförd kjortel. Denne finns på det andra hornet. Han menar att de motsvarar Castor och Pollux, men det fanns flera par man kunne jämföra med idolerna som också fanns på himlavalvet. Nahavalerna var stolta över dessa idoler som de menar var mycket gammalt arv.

Månhornet var symbol för regnet och gubben kallades Nanna i Sumer dvs. fullmånen man började i vi vårdagjämningen. Andra började i nymånen Inanna och även hon syns ibland med två följeslagare som symboliserade bevattning och gödsling.. Sådana skillnader i seder gav olika namn åt stammar

På sätt och vis vet vi det bättre i våra dagar eftersom vi kan se att Tvillingarna är en mycket gammal symbol på himlavalvet. Två betyder i detta sammanhang "broderskap/ kompanjonskap" och där vi också ser fotfolkets broderskap i de två krigarna.